Internationella lärardagen – historielärare

Hösten 1963 inledde 57 unga ungdomar sina studier vid Vörå samskola. Något år tidigare hade två nya lärare anlänt till skolan. Samtidigt pågick konflikter i Kongo, där två huvudaktörer var Lumumba och Tshombe. Den ena nya läraren hette Lunabba, den andra undervisade i historia.

Lumumba fanns inte kvar 1963, men Tshombe hade vi glädjen att undervisas av hela mellanskolan igenom i historia. Något år – två, kanske – hade klassen honom som modersmålslärare också. Och min framtidsbana var klar: Jag skulle bli historiker, eller arkeolog.

Tshombe var systematisk, alltid väl förberedd. Jag hittade en gång en av hans lektionsförberedelselappar på katedern, beslöt mig för att hålla tyst om den, men är inte riktigt säker på hur det gick med den konfidentialiteten. Hur som helst, Tshombe berättade. Första året skrev han mycket på tavlan, de följande åren allt mindre. Och vi elever skrev i våra häften. Lektionerna var väl strukturerade, åtminstone jag lärde mig anteckningsteknik på hans lektioner, utan att jag förstod det själv. Läroboken var ett komplement, anteckningarna enligt Tshombes koncept bättre och intressantare.

Tshombe, omgiven av Yrsa (som jag långt senare blev kollega med), pastor Jakobsson och en jag inte kommer ihåg!

Tshombe, omgiven av Yrsa (som jag långt senare blev kollega med), pastor Jakobsson och en jag inte kommer ihåg!

Läxförhören var också noggranna. och en klar regel fanns: du kunde inte komma upp till ett vitsord på nio (tior var synnerligen ovanliga i den skolan) om du inte kunde svara på ”berätta”-frågan. En sån ställdes varje lektion. Och Tshombe kollade nogsamt alla som sträckte upp handen. Minns när jag darrande första gången markerade att jag vill berätta. Jag fick ordet, steg upp, satte igång – och greps så av mitt eget berättande att all nervositet försvann och jag pladdrade på. Minns att Tshombe log. Nian uppenbarade sig på följande betyg, och hölls kvar skoltiden igenom.

I modersmål hade Tshombe ett svart häfte. Där antecknade han alla grodor ur uppsatserna. Det var med skräckblandad förtjusning som vi följde med när häftet dök upp i slutet av uppsatsutgivningstimmen: är jag med där, eller får jag skratta åt andras…? Puh. Jag kommer just nu inte ihåg någon groda eller om jag själv serverade några. Det var också roligt att se Tshombe njuta av situationen när han tog fram häftet..

Det bästa leendet av honom kom när han anlände i korridoren på sin ”köra-ut-på-rast-runda”, och någon ropade ut varningens ord:”Tshombe kåmbär!” Vi försvann ut i andra ändan av korridoren, de mest modiga använde fönstret. Nåja, det var inte ens en meter till marken så… Vi förstod att han inte hade något emot sitt smeknamn, men vi vågade ändå inte använda det när han var inom hörhåll. Jag träffade honom en gång många år senare, när jag själv var lärare. Då berättade han, att det tråkigaste med att byta skola var att Tshombe försvann!

Mina historiker-arkeologplaner försvann också med Tshombe. Följande lärare i historia, i gymnasiet, kunde inte på långt när mäta sig med honom. Och elevernas lärarnamnkreativitet verkar också ha försvunnit. Öknamn finns, men inte fyndigheter. Den lärare i historia jag länge var kollega med kallades Snorre. Även han var stolt över det namnet.

John Liljeström, Vörå samskolas Tshombe, 1931-2003

Dass med humor och konst

Skrev dass i rubriken, även om det inte är det vanligaste finlandssvenska ordet. Det finns ju en massa ord för utrymmet ifråga, dessutom verkar det ibland vara olika ord beroende på om det ligger ute eller inne. Tupp, toa, WC, tryckeriet, hemlighus – eller Jussila! Men Jussila finns bara på ett ställe, på en sommarkoloni i Österbotten. Där lär ha funnits en populär köksa som barnen alltid ville följa med så fort som hon visade sig utomhus. ”Vart ska du gå?”, frågade någon ”Åt Jussila till”, svarade hon. Jussila är, vad jag minns, en liten grannby till kolonin, och i den byn tar man inte illa vid sig av den mycket länge legendariska benämningen på ”stället där man vill vara ensam”. Vet inte ens om kolonin finns kvar.

För mig blir det oftast vessan. Helst skulle jag använda barndomens dialektord, ”hyysschon”, men jag vet inte hur ordet stavas, så det använder jag inte här. Eller hur det nu blir. Ni som vet, ni vet, och andra får sväva i okunskap. 🙂

20150310_123241_resized

Men konst skulle det handla om. Den här tavlan kom alldeles nyligen upp på tegelväggen i husets minsta rum. Första gången såg jag den hemma hos konstnären som målat den, och jag bara skrattade och uttryckte mitt gillande. Några år senare förärades jag den på min födelsedag, av konstnären och hans hustru. Sedan dess har den hängt i mitt arbetsrum i skolan, och nu pryder den denna kabyss, med hopp om att det blir flera glada skratt. Adam, han begriper ingenting, han bara äter och äter… Konstnären funderade länge på om paret skall utrustas med navel eller inte.

Förr var det ju populärt att pryda utetupparna med allsköns pappersbilder. Allt från Oscar II med familj, via filmstjärnor och naturbilder. Har själv levt med en sådan, även om jag inte frekventerade den ofta. Den förra husägarens dotter hade tecknat, klippt ut bilder med olika motiv, satt roliga historier på strategiska ställen, med mera. Numera verkar det som om folk gärna vill göra dessa fristående små hus till romantiska ställen, med blommor, dukar, dynor, prydnadsföremål, m.m. Medan man i lägenheter får tränga sig in bland handdukar, skönhetskrämer, badkar/duschutrymmet och tvättmaskin. Vessapapperet når man oftast efter en hel del akrobatiska övningar. Jag skall bli vessapappersplaceringsplaneringskonsult när jag blir stor.

Och i denna här nämnda tavelprydda kabyss finns också två olika exemplar i serien ”Dassboken”. Man skall hålla på traditionerna. I tonåren pluggade jag ämnet historia på vessan. Inte populärt i familjen.

Bloggstatistik

  • 36 783 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.