Nyårsafton 1995. De finska religionslärarna hade anlänt till Rishikesh sent i mörka kvällen, OO hade tillbringat en god stund i receptionen med att förklara att två kvinnor som känt varandra i en knapp vecka vill ha var sin filt i dubbelsängen. De första svaren hon fick var ”Why?” Till slut ordnade det sig.
Solen sken från en klar himmel på morgonen, vi såg början av det som sen utvecklar sig till bergskedjan Himalaya från rumsfönstret. Årets sista dag skulle tillbringas i Haridwar, en av de sju heliga städerna i Indien. Reseledaren Harsh hade klätt sig i mer traditionella kläder, kastmärket – brahmin – var målat i pannan. Nej, nej, inte präst. Han var ”miljöingenjör” och frilansade för oss genom sonens resebyrå.
Han demonstrerade för oss hur en ”rättrogen indier” gör när han kommer till Ganges: tar vatten i den kupade handen och häller ner i strupen – renande och helande, sa han. Obs hans högklassiga kamera!
Vi besökte en plats där man bränner avlidna och några karlar reagerade på OO:s nyfikenhet, berättade och frågade sen vad vi gör med våra döda. De stod länge och gapade. ”Gräver ner i jorden???”
Vi träffade också heliga män av olika kategorier. Den här killen oljade in sin kropp varje morgon, hällde sen aska över sig och ägnade dagen åt att offra till Shiva genom att hälla vatten över denna lingam, en symbol för just den guden. En sympatisk ung man. Det fanns andra sorter.
”Allmoseönskare” fanns överallt, invalidiserade på olika sätt. De anföll inte oss. Helt plötsligt förstod vi varför Harsh så strängt krävde att vi skulle hålla oss nära honom de första två timmarna i staden. ”De där västerlänningarna är i sällskap med en brahmin…”
Sen fick vi fritid när Harsh bedömt att vi var igenkända i affärskvarteren. OO hittade sjalar, inhandlade denna färggranna (flitigt använd under åren) plus en åt Storasyster och lite mera i tygväg. Den glada manliga försäljaren tyckte att OO borde köpa fler sjalar. ”Nej, jag behöver inte fler”. ”Har du ingen man?”. ”Jovisst”. ”Men köp åt honom!” ”Karlar i Finland använder inte sjalar”. Tyst. Tyst… ”Men vad har de då på sig när det är kallt????”
OO:s rumskamrat ville köpa rött ”färgpulver” som såldes av en kvinna. hon hade en prydlig hög på marken, vi gick ner på hyklorna (på huk) och OO skötte förhandlingarna, eftersom kompisens engelska inte var så bra. Plötsligt hördes en röst från ovan: ”Tänker ni köpa det där? Vet ni vad det används till?” OO svarade jakande och tittade upp
Oj, ett så vänligt och harmoniskt ansikte! OO steg upp, kvinnan sjönk, huvudet kortare ön OO:s 1.58. Jaswinder Kaur från Punjab. Sikh. Hon reste med sin och sin svågers familj, åtta personer. OO berättade att vi var lärare på studieresa, med mera. Jaswinder sade sig också vara lärare. I psykologi. Nu var det OO:s tur att bli stum i några sekunder, Jaswinder började förklara vad psykologi är, tills OO fick mål i mun: ”Jag är också lärare i psykologi!” Stort jubel och pladder i familjegruppen. Vi bytte adresser. Vi skrev flera brev till varandra, sen meddelade hon att familjen skall emigrera till Kanada, och så kom det inga fler brev.
På kvällen, efter vår festliga nyårsmiddag, ville Harsh att vi skulle berätta om våra största upplevelser under dagen. OO berättade om Jaswinder. Harsh hoppade nästan jämfota – han var annars en mycket behärskad man. ”Det är någon mening med det här mötet! Du måste absolut hålla kontakten!” Ja, OO gjorde sitt bästa, men…
OO har inte gjort sitt bästa när hon har skannat in diabilderna. Kort tagna på höjden skall skannas in liggande. Men först nu har hon insett det.
OrdOdlaren 