Huliganer i hemknutarna – på 1800-talet

Knivjunkarna i Österbotten. 70-talsstuderanden läste i en av de grundläggande böckerna i sociologi och blinkade till: vad är det? Ahaa, det finska puukkojunkkarit som häjyt eller häijyt benämns på vetenskapligt språk. Strax blev boken mera intressant.

Eller blev den? Sociologerna gräver ner sig i orsaker till fenomenet med de tuffa unga männen i Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava, Lappo – och lite till av orter. ”Guldåldern” inföll cirka 1820 – 1880. Och mytbildningen har alltid varit stor. Var de Robin Hood-figurer emellanåt, sen rena rama brottslingar och supande slagsbultar, däremellan retstickor?

Filmen från 1950, ”Härmästä poikia kymmenen” blev populär som bara den, kritikerna rosade, och den har snurrat många gånger under årens lopp. Tidens stora kvinnoidol på filmduken, Tauno Palo, hade förstås huvudrollen. ”Från Härmä pojkar tio” kunde den smått poetiska titeln vara, men på svenska hette den – Österbottniskt blod.

OO har inga medvetna minnen av att hon skulle ha sett filmen från början till slut. Den var en av de så populära balladfilmerna i Finland. Hjältarna sjöng sig in i kvinnornas hjärtan i otaliga filmer, allra mest just Tauno Palo. Kuriositet: alla hans fyra barn blev skådespelare, minst fem av barnbarnen jobbar numera också inom yrket ifråga.

Filmen bygger på sången om dessa två, Antti Rannanjärvi till vänster och Antti Isotalo till höger. ”Isotalon Antti ja Rannanjärvi, ne jutteli kaharen kesken…”. De slogs till slut i bojor 1869 (bilden är ren propaganda från ”makthavarhåll”, hävdar en del forskare). De lär bland annat ha försökt ta livet av länsmannen (högsta lokala polismaktinnehavaren) Adolf Hägglund i Kauhava. Isotalo stod då sjunde gången inför rätta, dömdes för ett tidigare dråp 1858, för att ha uppträtt berusad vid tinget, för att ha dragit kniv, för inbrott, stöld, förfalskning och mordbrand. Hans dom blev till slut 12 års straffarbete och efter avtjänat straff återvände han till sin gård och levde i nästan 30 år som en ”vanlig” man, var med och grundade folkhögskola och ungdomsförening.

Antti Rannanjärvi åtalades för förfalskning, djurstöld, inbrott och superi. Han ålades en enorm summa i böter samt spöstraff. Som stor jordägare klarade han av att betala böterna, men måste ändå sitta i fängelse en månad på vatten och bröd. Han hade också avtjänat straff tidigare. Han levde i nästan 13 år ett relativt vanligt liv, men knivhöggs till döds i ett ”traditionellt” knivjunkarhämndslagsmål 1882, kort sagt. Gropen där det hände verkar nu ligga vid en vandringsled, utmärkt med skylt.

Idag finns också en Antti Rannanjärvi. Han gör knivar, puukkoja, härmäknivar, som hör till karlarnas folkdräkt. Rannanjärvi-släkten har hållit på med det hantverket i minst 150 år. På hemsidan kallar han sig ”se elävämpi ja parempitapaasempi” – den mer levande och den med bättre uppförande”.

OO minns också den häftiga men godhjärtade finska grannfrun Elna, vars svenska språk var helt hennes eget, dock helt förståeligt. ”Ma oon Rannanjärveltä kotoosin”, jag är hemma från Rannanjärvi, sa hon när hon ville ingjuta respekt. Hennes söner var ganska ”vilda”. Den yngste rymde en gång från kvarsittning i skolan, läraren ringde mamman. När pojken kom hem stod Elna på gårdsplanen med händerna i sidorna och sade endast två ord: ”Kaa paak”. Pojken återvände till kvarsittningen. (Gaa tibaak = gå tillbaka).

Häjyt låter som häijyt i OO:s minnesarkiv. Ordboken säger att häijy är ett adjektiv, elak, gemen, ondskefull, medan häjy är en person, en buse, mera dialektalt. Hoppas att OO:s kusiner med härmädialekten som modersmål kan upplysa om lokalt uttal och betydelse!

Vad dessa häjyt gjorde? De rörde sig i gäng, var stora och starka, förde oväsen (nattetid), sjöng, uppträdde med trotsig makt, ägnade sig åt hot och hämnd, stal hästar från hagar på natten och körde dessa till bristningsgränsen, söp, störde och härjade på fester och bröllop, ställde till med slagsmål, använde kniv (puukko), förstörde andras egendom… Få vågade vittna emot dem. I gängen ingick alla ”samhällsklasser”, allt från storbönder till obesuttna. Styrka, mod och råhet, inte klaga var utmärkande för männen.

Varför började, varför upphörde? Nä, det får sociologerna diskutera och gräla om. Utan slagsmål och knivar.

Anmärkning: OO tycker att det borde heta knivjunkrar (junker, junkrar), men…

Epilog: ”Tultiin vähä tappelemaha” – vi kom lite för att slåss. Så sa ofta killar från de finska grannbyarna på 1960-talet när de kom till nån fest mitt i natten. Med ett stort skratt, förstås. De var ofta snälla och bra på att dansa!

Mera bröllop!

Finland har fått en ny kulturminister. Sådant brukar inte OrdOdlaren gå igång på, men nu gjorde nyheten att hon åkte med expressfart i tidsmaskin till 1950-talet, till grannkommunen Ylihärmä, den nyutnämnda amatörteateraktiva ministerns barndomstrakter. Den lilla nyfikna flickan, då föga finskkunnig, besökte ”Kruunuhäät”. Rakt översatt blir det ”Kronbröllop”, på svenska talas oftast om bondbröllop. Spännande var också att Terttu, mammas syelev, deltog.

”Häijyt tulevat!” skrek folk (dessa häijyt är från en betydligt senare föreställning, på en annan ort). Lillflickan hade just fått syn på Terttu, hon bar en bricka med drycker. Ungkarlarna häijyt kom, ropade, bröstade upp sig, stampade, helavyöt (bälten, se på bilden) glimmade och klingade – lillflickan beundrade männens synkroniserade rörelser. De hoppade och sparkade allt högre, och plötsligt sparkade en av dem ner Terttus bricka! Varför? ”Det är inte på riktigt, de spelar, Terttu visste om det på förhand”, tröstade mamma. Lillflickan var dock sårad i själen. Terttus bricka…

Den finska ungdomsföreningen hade gjort ett enormt arbete. Det var mat, det var dans, scener och tablåer som etsades in i lillflickans hjärna. Folkfest. Har önskat delta i något liknande senare, det ordnas då och då i barndomstrakterna. Lyfta sig själv i kragen, ta reda på, få ändan ur vagnen…

Häijyt var 1800-talets ungdomsbrottslingar, slagsbultar, gäng – – kallades också puukkojunkkarit, knivjunkrar. Mera om dem en annan gång.

Kruunuhäät utvecklades från slutet av 1700-talet. Bönderna i trakten blev rikare, tog intryck från högreståndsmiljöer. Bröllopen kunde vara i fyra dagar. Byns folk och släktingar skänkte matvaror, kalaskockarna jobbade, gästerna åkte i kortege med hästar och kärror från kyrkan till festplatsen, spelmännen trakterade instrumenten oupphörligt. Alla bjudna gäster fick en specialdesignad pappersblomma att bära på bröstet. De som kom som kuokkavieraat (snyltgäster, objudna) fick lov att betala för maten. På många håll måste alla betala för att få dansa med bruden.

Bruden var första dagen klädd i vitt, med en silverkrona (ofta kyrkans) på huvudet, en hederskrona. Den utstyrseln symboliserade hennes rena oskuld. Kronan på bilden är en släktkrona, tillverkad i Vasa 1877, och den har hållits i samma släkt, förvaltas nu av Ulla. Tyvärr är det inte så populärt med brudkrona nuförtiden, berättar hon. En brud föredrog att ha den som bordsdekoration på brudparets bord. Synd. En verklig släktklenod! Unga flickan OO var allt lite avundsjuk på den, så vacker…

Ullas mamma och moster var både brudkläderskor och kalaskockar. Dag två kläddes bruden i svart och silverkronan täcktes av storkronan, och den var en verklig skapelse. Stommen utgjordes av järntråd, och den pryddes av blommor av tyg och papper, smycken, pärlor, metallbitar, glas… Hela härligheten hölls på en del håll på plats med ett band under hakan, ofta inte. Mysterium.

Ett bondbröllop (svenskt, alltså) hölls 1968 i både kronans och OO:s hemtrakter. Tyvärr är bilden av storkronan ovanpå släktsilverkronan för otydlig för publicering. OO mjölkade från nätet:

Verkar den stora bilden bekant? Från TV-serien Stormskärs-Maja, verkligt populär på1970-talet. Följaktligen en storkrona av åländsk typ. Den första bilden är från ett ”äkta” bröllop i Kaustby för några år sedan. Storkronan på bild tre är en rekonstruktion på ett museum 2010. Brudkläderskan var mästare, hon hade alltid en yngre kvinna som hjälpreda som tog över när den den äldre ansåg sig ”för gammal”.

Nu hoppas alla, både kulturarbetare av alla slag och vi vanliga människor på öppning av denna superviktiga beståndsdel i samhället. Fram för fester, konserter, teater, opera med mera i sommar!

Bloggstatistik

  • 67 428 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.