Vernissage är alltid roligt. Skriver hon som nyligen bevistat sitt livs fjärde tillställning i den genren, ha. De tidigare besedda var roliga med anledning av den idéfyllda, spjuveraktiga finurliga fritidskonstnären, som fröjdar sig i självironi, bl.a. Ibland går han ut över tavelramarna, eller placerar om bitar i motivet. Se själva i den här blixtbilden – ”solen” är fotografens: (jag äger tavlan)
I vernissagen häromsistens medverkade nio färskutbildade bildkonstnärer, alla relativt mogna kvinnor. Det handlade om deras avslutningsutställning, efter tre års studier i den privata bildkonstskolan. Det roliga här var bland annat att se så många olika stilar som utvecklats under studiernas gång. Några konstnärer kunde man lätt känna igen – deras tavlor gick i samma stil som deras klädsel – eller kanske tvärtom?
Mera roligt: vi var inbjudna av Lillasystern, som dessutom i inbjudan lockade med att hennes två storasystrar skulle vara med. Då var det svårt att motstå lockelsen, eftersom den levande kontakten med dessa två är minimal – noll med den ena och julkort, födelsedagskort och några mail per år med den andra. Det blev en hel del grundspråksprat och halvnorska – en av dem är bosatt i Norge, gift med en synnerligen social äktnorrman. Verkligt roligt att ses! Två timmar rann iväg som ingenting. Stående.
Så här kommer nu några tavlor på en utställning. Den musikaliskt bevandrade kan ju söka fram Modest Musorgskij`s symfoniska dikt med samma namn….
Vi hämtade inte med fernissa och beströk tavlorna, som man gjorde fordomdags. Gåvan blev svartvinbärssylt spetsad med chili. Gottigottigottgott…