Vernissage

Vernissage är alltid roligt. Skriver hon som nyligen bevistat sitt livs fjärde tillställning i den genren, ha. De tidigare besedda var roliga med anledning av den idéfyllda, spjuveraktiga finurliga fritidskonstnären, som fröjdar sig i självironi, bl.a. Ibland går han ut över tavelramarna, eller placerar om bitar i motivet. Se själva i den här blixtbilden – ”solen” är fotografens: (jag äger tavlan)

I vernissagen häromsistens medverkade nio färskutbildade bildkonstnärer, alla relativt mogna kvinnor. Det handlade om deras avslutningsutställning, efter tre års studier i den privata bildkonstskolan. Det roliga här var bland annat att se så många olika stilar som utvecklats under studiernas gång. Några konstnärer kunde man lätt känna igen – deras tavlor gick i samma stil som deras klädsel – eller kanske tvärtom?

Varför enbart klöverkort i målningen? Lyft på täcket, sa konstnären. Där fanns ruter kung!

 

titta under den lyftande handen…

Mera roligt: vi var inbjudna av Lillasystern, som dessutom i inbjudan lockade med att hennes två storasystrar skulle vara med. Då var det svårt att motstå lockelsen, eftersom den levande kontakten med dessa två är minimal – noll med den ena och julkort, födelsedagskort och några mail per år med den andra. Det blev en hel del grundspråksprat och halvnorska – en av dem är bosatt i Norge, gift med en synnerligen social äktnorrman. Verkligt roligt att ses! Två timmar rann iväg som ingenting. Stående.

Skolan där vi alla gått och systrarna bott

Så här kommer nu några tavlor på en utställning. Den musikaliskt bevandrade kan ju söka fram Modest Musorgskij`s symfoniska dikt med samma namn….

Kyrkan där vi alla konfirmerats

 

Lillasyster, konstnären

 

många tavlor

 

Rött

Vi hämtade inte med fernissa och beströk tavlorna, som man gjorde fordomdags. Gåvan blev svartvinbärssylt spetsad med chili. Gottigottigottgott…

Trädbild 8

Den har alltid stått där. Och den står där allt fortfarande. Stor och ståtlig. Ja, visserligen lite ålderstärd anno 2015, den saknar med all rätt människosällskap. När den var ung – yngre – vimlade det av folk kring den. Sammanlagt, på samma gång, torde ett dussintal personer ha bebott de två gårdar den hade uppsikt över. För 80-90 år sen…

Flygbild, troligen 1959. Svårt skilja tallen från den bakomvarande häggen

Det handlar om Fastäs Tallin, som vi säger. På äkta grundspråk används bestämd form efter genitiv. Fasters Tall, alltså. Mitt på gårdstunet står den, den har alltid fungerat som trafikdelare. Hästar har stått bundna vid den, den har fungerat som cykelstöd i årtionden. Traktorer har rundat den, senare bilar. Bloggaren har säkert kurvat runt den med 7-8 olika bilar.

Flygbild 1998

1985, med träsket i bakgrunden.

Pappa påstod att han lärt sig spika i den. Torde stämma. Vi har undersökt, och vi har hittat spikhuvuden på lämplig höjd. Gissar att även andra i samma ivrigspikande ålder hamrade på den på 1920-talet. Eventuellt även senare generationer.

Träning i cykelfärdigheter.

Faster arrangerade aktiviteter runt sin Tall på 1980-talet. Brorsdottersönerna cyklade, Faster dirigerade med kvast eller hammare eller vad hon råkade ha i handen – hon trodde sig ha större auktoritet då, även om hon aldrig, säger aldrig, använde redskapen mot människor. Humorn var hennes stort framträdande egenskap. Hon tränade alltid den yngre generationen med medfödd pedagogisk förmåga. Här handlar det troligen något exempel från medeltida torneringar till häst, observera det som hänger på trädets högra sida – det skall man kunna beröra eller ta utan att mista balansen med cykeln. Belöningar kom alltid när man lyckades.

Skylten.

Men skylten? FREDAD av naturskyddsnämnden? Den har också alltid funnits där. Ingen nu levande person vet vem som tagit initiativet, vem som satte i denna nämnd när ukasen utfärdades. Tyvärr har nu skylten omkommit, av ålder.

Faster bodde ensam sedan 1966, i många år. I gården mittemot bodde Gunnar, även han ensam. Bysbor föreslog att de skulle slå sig samman. ”Nej, inte går det, hon är ju fredad”, replikerade han med sin sedvanliga spjuveraktighet i ena ögonvrån. Och de två särlingarna levde vidare i var sitt hus. Faster flyttade bort i närheten av årtusendeskiftet, och de två cyklande pojkarna kunde överta huset – och tallen – under några intensiva levnadsår.

2015.

Tyvärr glömde bloggaren mäta tallens omkrets vid besöket för några veckor sedan. Kommentar med måttet ifråga förväntas! Och tallens krona har brett ut sig under de senaste åren, mest mot söder, mot huset. Hela tallen verkar också luta ditåt. Den äldre av de cyklande pojkarna sade sig ha kapat en ”kvist” nyligen, en gren stor som en ordinär avverkningsbar tall. Husets äldsta delar torde härstamma från 1880-talet, kanske tallen är lika gammal. När – om – tallen fälls, då skall jag banne mig dit och räkna årsringarna! Den presumtiva trädfällaren lovade också räkna.

Lutar mot huset…

Revyresumé

Jungsborg i Karleby/Kokkola

Referera en revy? Än recensera? Just nu försöker jag rekapitulera mina reflektioner (SAOB: reflexion=återkastning, reflektion=eftertanke) som jag gjorde på returresan i bussen, på väg hem från årets Karlebyrevy. Eller Kokkolarevy, som många föredrar att säga.

Att gå in på Alexandersteatern i Helsingfors kändes speciellt – det sorlade av grundspråk med små variationer överallt. Senast jag besökte huset var sorlet synnerligen enspråkigt finskt. Men är det gästspel av årets Kokkolarevy så är det bara så. Alla sträcker på nacken och svänger på huvudet åt alla håll för att hitta och kolla in eventuella gamla bekanta. Folk vinkar, ser ut som glada öppna storleende solar (som en viss statsminister, lämplig plats…), tjoar och har sig när någon spanats in. Familjärt.

Och mera sådant: Kvinnan som slår sig ner bredvid mig frågar direkt:”Vadan kåmbä to?” Så gör man sällan på teater, bio, opera, konsert i storstaden. Här gör man det. Min 13 månaders session – även om det var länge sedan – i den nordsvenskösterbottniska staden gör att språket börjar löpa, när samtalspartnerns språk är genuint. Och efter första revyhalvlekens språkbad kände jag mig som en inföding. Mitt moders-fadersmål ligger inte såå långt ifrån.

Varje revygäng har en eller ett par förgrundsfigurer publiken väntar på. Ibland behöver de bara visa sig på scenen för att skapa suck, skratt och förväntan. Så också här. Fortfarande undrar jag om han som alltid får agera jakobstadsbo när det behövs verkligen är den unga blonda pojken jag lärde känna i folkdansen på 1970-talet. Han fungerar också bra som ishockey-Tamminen, dock inte i den här upplagan.

Väl hemma ville jag referera lite för BJR, ursprungligen jakobstadsbo. Vissa ordsvängningar och knorrar gick, men att referera är för svårt. Exempel: Motion kräver nuförtiden utrustning i form av en massa mätare, marthor är bra på mångahanda ting, SOTE ligger i sjukhussäng och blir bara sämre och sämre, det växer spindelnät på folk som köar, skolundervisningen flyttas ut till skolbuss med hejig lärare och småsur chaufför när kommunens pengar inte hinner till ens till baracker, och mera mögel förekommer i många nummer… Men blev det här roligt? Nä. Inte blir ett referat roligt alls. En revy skall upplevas.

Revyns sånger är i en klass för sig. Några lånade melodier, bl.a. ”Take a chance” som blir ”Ta en kex”. En liten språkövning på F-O Slottes texter kommer här. Radbrytningen här gör att det blir streck mellan versraderna.

He slintar läätt å he gaar ganska så foort å/i politiike kan man djera feil./ Tå fåår man dra åpå se tagelstjoortå/å hoppas hon e ganska rein å heil.

Alexandersteatern byggdes 1876-79 för att betjäna den ryska garnisonens behov. Finska nationaloperan verkade där 1918-1993. Ett vackert teaterhus!