Gamla glimtar från världen – Rishikesh

OrdOdlaren och rumskompisen IK kunde lätt smälta att besöksmålen i Rishikesh inte var husen där Maharishi Mahesh lärde ut transcendental meditation eller där killarna i Beatles huserade 1968. Det fanns så mycket annat mera genuint – då. Kommersialiseringen av denna ”världens meditations- och yogacentrum” började i slutet av 1990-talet, sägs det. OO:s besök inföll vid årsskiftet 1995-96.

Ett viktigt besöksmål var gångbron över Ganges, Lakshman Jhula, under vilken det simmar ”tama fiskar” som matas. Den finns på det ställe där Lakshman tog sig över floden med hjälp av juterep. Han som är son till Dasharatha och Sumitra, tvillingbror till Shatrugha, styvbror till Rama – ni har visst full koll på den enkla mytologin i Indien…

På vägen dit mötte vi ett och annat, men synnerligen få människor i västerländska kläder. Bron skymtar till höger.

IK hade varit febrig någon dag, var trött och hängig. Men bot fanns. En helig man ledde en offerceremoni, han läste vissa ”ramsor” och gjorde en hel del magiska riter över en kokosnöt. Därefter skulle alla i sällskapet hålla i nöten med sina båda händer en stund. IK fick den sist, och hon lade den varsamt i Ganges, stödd av Harsh.

Redan på kvällen ”rann” febern av henne, hon kände sig betydligt piggare, samtidigt som religionsläraren i henne både tvivlade och skämdes över att berätta.

Flodstränderna var kantade av ghats, trappor som oftast har några trappsteg under vattenytan och ibland kättingar att hålla sig i när man utför sina heliga bad. Heligt eller oheligt, de här karlarna tog sig rejäla simtag som morgondopp. Killen då? Jo, han jagade vår offrade kokosnöt, fick tag i den och rusade troligtvis hem. ”Vi ger till gudarna, gudarna ger till honom, och du blir frisk”, sa Harsh till IK. Tro så!

Vi besökte flera ashrams, både planerat och oplanerat. OO kommer tydligt ihåg de pigga ögonen som kikade på oss över ett staket, Harsh tilltalade mannen ifråga och porten öppnades med en artig och välkomnande gest. När han fick höra att vi var från Finland ville han visa sitt rum och sina böcker.

Bilden är mörk, men ett dunkelt rum med ljusa väggar skulle kräva lite mer fototeknik… Han tog fram en kartbok och bläddrade snabbt upp Finland. Andra vi träffade på hela resan var betydligt mindre kunniga i Europas geografi. För tillfället bodde endast han, den äldre då bortresta ledaren och en märklig, mystisk, mörk man på det stora och vackra området. Stranden nedanför var också vacker:

Undrar hur exploaterad den är idag… OO läste länge på nätet igår, sorgsna skriverier om hur kommersiellt allt i Rishikesh blivit, mest folk i västerländska kläder på gatorna. Det stränga förbudet mot tobak, alkohol och kött tycks ha luckrats upp. För 25 år sedan fanns en ”frizon” mellan grannstäderna Rishikesh och Haridwar, en några hundra meters vägsträcka kantad av ”kiosker” som sålde dessa varor. Jovisst, vi skålade i bubbel vid tolvslaget i staden, men hela middagen intogs i ett slutet rum med egna servitörer.

Hotellet, då mycket nybyggt, finns kvar, men den vackra svastikan på väggen har bytts ut till ett ”nonfigurativt” konstverk. ”Några års missbruk i några små länder ändrar inte på den minst 3000-åriga lyckosymbolen” – det fick vi ofta höra.

OO måste alltid dokumentera utsikten från hotellfönstret, var än i världen hon är med kameran i hand. En liten biflod till Ganges kan anas, och bergen/kullarna var en fröjd för ögat. Parabolantennen möjliggjorde ”internationell TV” på rummet –

och de gamla metoderna för tröga apparater fungerade: några knytnävsslag på bestämda ställen. När bilden kommit fram efter åtskilliga ”myrornas krig” låg OO i skrattkramper på sängen i minuter. Det första som visades var ”The Bold and the Beautiful”, i Finland ”Kauniit jag rohkeat”, i Sverige ”Glamour”. Tablå och ridå!

Gamla glimtar från världen – Haridwar

Nyårsafton 1995. De finska religionslärarna hade anlänt till Rishikesh sent i mörka kvällen, OO hade tillbringat en god stund i receptionen med att förklara att två kvinnor som känt varandra i en knapp vecka vill ha var sin filt i dubbelsängen. De första svaren hon fick var ”Why?” Till slut ordnade det sig.

Solen sken från en klar himmel på morgonen, vi såg början av det som sen utvecklar sig till bergskedjan Himalaya från rumsfönstret. Årets sista dag skulle tillbringas i Haridwar, en av de sju heliga städerna i Indien. Reseledaren Harsh hade klätt sig i mer traditionella kläder, kastmärket – brahmin – var målat i pannan. Nej, nej, inte präst. Han var ”miljöingenjör” och frilansade för oss genom sonens resebyrå.

Han demonstrerade för oss hur en ”rättrogen indier” gör när han kommer till Ganges: tar vatten i den kupade handen och häller ner i strupen – renande och helande, sa han. Obs hans högklassiga kamera!

Vi besökte en plats där man bränner avlidna och några karlar reagerade på OO:s nyfikenhet, berättade och frågade sen vad vi gör med våra döda. De stod länge och gapade. ”Gräver ner i jorden???”

Vi träffade också heliga män av olika kategorier. Den här killen oljade in sin kropp varje morgon, hällde sen aska över sig och ägnade dagen åt att offra till Shiva genom att hälla vatten över denna lingam, en symbol för just den guden. En sympatisk ung man. Det fanns andra sorter.

”Allmoseönskare” fanns överallt, invalidiserade på olika sätt. De anföll inte oss. Helt plötsligt förstod vi varför Harsh så strängt krävde att vi skulle hålla oss nära honom de första två timmarna i staden. ”De där västerlänningarna är i sällskap med en brahmin…”

Sen fick vi fritid när Harsh bedömt att vi var igenkända i affärskvarteren. OO hittade sjalar, inhandlade denna färggranna (flitigt använd under åren) plus en åt Storasyster och lite mera i tygväg. Den glada manliga försäljaren tyckte att OO borde köpa fler sjalar. ”Nej, jag behöver inte fler”. ”Har du ingen man?”. ”Jovisst”. ”Men köp åt honom!” ”Karlar i Finland använder inte sjalar”. Tyst. Tyst… ”Men vad har de då på sig när det är kallt????”

OO:s rumskamrat ville köpa rött ”färgpulver” som såldes av en kvinna. hon hade en prydlig hög på marken, vi gick ner på hyklorna (på huk) och OO skötte förhandlingarna, eftersom kompisens engelska inte var så bra. Plötsligt hördes en röst från ovan: ”Tänker ni köpa det där? Vet ni vad det används till?” OO svarade jakande och tittade upp

Oj, ett så vänligt och harmoniskt ansikte! OO steg upp, kvinnan sjönk, huvudet kortare ön OO:s 1.58. Jaswinder Kaur från Punjab. Sikh. Hon reste med sin och sin svågers familj, åtta personer. OO berättade att vi var lärare på studieresa, med mera. Jaswinder sade sig också vara lärare. I psykologi. Nu var det OO:s tur att bli stum i några sekunder, Jaswinder började förklara vad psykologi är, tills OO fick mål i mun: ”Jag är också lärare i psykologi!” Stort jubel och pladder i familjegruppen. Vi bytte adresser. Vi skrev flera brev till varandra, sen meddelade hon att familjen skall emigrera till Kanada, och så kom det inga fler brev.

På kvällen, efter vår festliga nyårsmiddag, ville Harsh att vi skulle berätta om våra största upplevelser under dagen. OO berättade om Jaswinder. Harsh hoppade nästan jämfota – han var annars en mycket behärskad man. ”Det är någon mening med det här mötet! Du måste absolut hålla kontakten!” Ja, OO gjorde sitt bästa, men…

OO har inte gjort sitt bästa när hon har skannat in diabilderna. Kort tagna på höjden skall skannas in liggande. Men först nu har hon insett det.

Utmanande utmaning, del 1

Klädesplagg, dryck, mat, plats, djur, blomma, yrke, flicknamn, pojknamn, beskrivning av en människa, något som finns i varje hem. Alla skall börja på första bokstaven i ditt efternamn. Vad kommer du först att tänka på?

Den här ”utmaningen” fiskade OrdOdlaren upp hos sin finska bloggväninna Päivi. Eftersom Päivi är resebloggare har OO fått för sig att det mesta hon skriver om skall ha nån form av reseanknytning. Det blev en del funderande, inte minst vad gäller illustration, som for rakt åt fanders emellanåt. Häng gärna på, det har varit lagom jobbigt att tänka ut! Det här blir dessutom i tre-fyra delar, OO har ju sina historier som blir längre än planerat…

Klädesplagg: väst.

Indien, religionslärarresa ca 1995. Vår indiska reseledare Harsh tillhörde brahminkasten, och på de heliga orterna Rishikesh och Haridwar klädde han sig traditionellt, hade kastmärke i pannan och visade vattenceremonioch offerceremoni vid Ganges. Viktigt att ge och ta emot med båda händerna, för att visa bl.a. god vilja och tacksamhet.Harsh verkade högdragen, men satt ofta i bussen tillsammans med OO, pratade, frågade, lyssnade och småskrattade åt finländskans tokigheter. Han beundrade foton av de två finska hästarna som OO då ägde. I Agra ville han visa bilderna för en hästpolospelare, då var han verkligt ivrig att få tag i OO, som sen visade och förklarade för den synbarligen smidiga unga mannen. ”Spelar många personer hästpolo i Indien?” frågade hon. ”Nej, enbart vi som är av kunglig börd”. Jaha… OO höll god min – tror hon.

Men väst??? En av medresenärerna, Matti, hade en skinnväst, ihopsydd av olika stora och oregelbundna bitar i olika bruna nyanser. Harsh beundrade den många gånger. Matti beslöt att vi skall ge den som tackgåva åt Harsh, en bekant till Matti hade sytt den och han kunde lätt få en ny. Gåvan överräcktes med båda händer, Harsh tog emot med båda sina händer, sade avmätt, med lite, lite darr på rösten: ”I thank you”. En nordbo skulle ha hoppat och kramat och tjutit och gråtit… Vi visste ändå att Harsh uppskattade gåvan. Bild? Nää-ä.

Dryck: Vatten

2019, Estland. OO har länge hävdat att världens bästa vatten finns på Island. Nu finns en allvarlig konkurrent: Kärdla på Dagö. Ett meteoritnedslag för länge, länge sedan har gjort att det finns artesiska brunnar i en viss del av den lilla staden, bara att sätta ner ett rör i marken och börja bygga upp en trädgårdsdamm:Och förstås fick vi smaka på vattnet – brunnsvattnet, alltså. Verkligt friskt, fräscht, klart och gott. Kan man säga ”gott” om vatten?

Maträtt: Valkött

1990-talet, Island. Bild saknas, förstås. Så vi börjar med isländskt vatten, nästan frusna Gullfoss i februari 2010. En gång har OO stått på den låga udden på bilden, i sommarregn…Mera vatten: Strokkur, som OO har otaliga bilder av, är helt fängslad av fenomenet med uppsprutande hett vatten. En bättre bild finns i OO:s bildsamling, från första islandsresan för sisådär 30 år sedan. Så här ser det ut någon sekund innan bubblan först liksom spricker i bitar, och sen kommer vattenkaskaden.Väninnan B var med på en resa till den spännande ön på 1990-talet, hon ville prompt smaka på valkött. Snälla reykjavikväninnan S ringde till sin kompis som var kock på en liten restaurang i närheten. Jovisst, det fanns valkött, men inte på menyn. Bara att komma dit och berätta vem man var. Sagt och gjort, finländskorna traskade iväg och fick sina valköttsportioner, en grytliknande rätt. Mörkt kött, konsistensen påminnande om lever. Inte någon speciell smaksensation, men… I varje fall roligt att ha smakat!Nej, här är inte valkött. Bara en fjärdedel av en fiskdisk i Reykjaviks utkanter, 2010.

Tillbaks till restaurangen. En reslig mansperson kom fram: ”Ursäkta, men jag kunde inte hålla mig när jag hörde finlandssvenska”. Skådespelaren/trubaduren trevliga Arto dök upp! Han var på visturné med manliga trubadurer från alla nordiska länder, och allt tydde på att de ville ha nattsuddarsällskap. Därav blev intet, B och OO firade sista kvällen på Island, väckning klockan fyra på morgonen…

”Fortsättning följer i nästa nummer”!!!

 

Bloggstatistik

  • 62 657 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.