Språkande och lärande

Så vi skrattar. Och spårar ur. Blandar in många andra språk, översätter till östnyländsk dialekt och kryddar då och då med varierande österbottniska uttryck. Hittar på egna ord. Några har börjat 2011, andra senare. Åldersspannet är ca 40 år. Om alla är med är vi ungefär ett dussin. Vi lär oss italienska i Medborgarinstitutet (Kansalaisopisto), MI, ”emmii”.

I många städer kallas institutionen Arbetarinstitut, Arbis i talspråk. Työväenopisto, Työvis på finska. Förr fanns ofta ett finskt och ett svenskt på många orter, men nu är de ofta sammanslagna, med ett smart namn. Kombi. Läsaren får själv räkna ut hur det kommer sig. I lagen talas enbart om medborgarinstitut numera eftersom man från och med sisådär 1960-talet ville betona att kursverksamheten gäller alla, utan undantag.

Ena ändan finska, andra svenska.

Första arbetarinstitutet grundades i Tammerfors, 1899. Modellen togs från Stockholms arbetareinstitut, grundat 1880. Båda, superkort sagt, för att sprida bildning i den allt större arbetarklassen. OrdOdlaren kom till (med hjälp av farbror Google) att det nuförtiden i Sverige finns SV, Studieförbundet vuxenskolan, som närmast motsvarar vår fantastiska kommunala kursverksamhet som ordnas för alla åldrar. För en liten årsavgift får man ca 23 x 90 minuter undervisning, samvaro, skratterapi – och kunskap. OO har lärt sig fatta hur italienarna knycklar ihop sitt språk, bara de skulle lära sig bromsa litet så skulle hon nog förstå mera… I kursen finns inte formella krav, men (nästan) alla brukar göra (nästan) alla läxor…

Alla tre böcker är genomgångna. Nästan.

OO:s MI-historia är brokig. Vävt tyg till tre folkdräkter (sytt en) – sammanlagt ca 12 meter, varav nästan hälften i atlasväv med lite speciella ränder, sex trampor på vävstolen behövdes, intressant trampuppbindning… Den folkdräkt som finns kvar i garderoben har krympt… De två andra (bortgivna/-sålda) är i flitigare användning idag. Dansat folkdans och fungerat som instruktör (”Birger! Din andra vänsterfot!”). Hållit några vardagspsykologikurser. Visat bilder och berättat om resor till några fjärran länder. Gått på ”Dataöppet” och fått superbra hjälp – av kvinnlig lärare, förstås. Storasyster väver och lär sig engelska på sitt MI. Pappa gick en kurs i småslöjd – mest för att ”få och ge information” om vad som händer i trakten. En enkel skärbräda på en vinter…

Och nu, förutom den kära italienskan, går OO på kortkursen ”Lär känna din hemstads parker”. Trots att det återstår en föreläsning och en rundvandring (22 maj) känns den redan för kort! Museilektor Hannele kan det gamla, det ännu äldre och det nuvarande. Dessutom skapar hon dramatik och fungerar som ståuppare (skratterapi där också…). Förstås började hon med det äldsta i strövområdesväg nära stadens centrum:

Nutida ”konstnärlig” bild

För över 100 år sedan, med bl.a. sandtagsspår

När den här kullen fungerade som försvarsfäste, på 1200-talet (trodde man) var åns nivå ca två meter högre. Består av sand och morän, inte så enkelt att hitta något gammalt bevarat i de massorna. En konstnärs syn på det hela:

En utländsk professor, specialist på gammalt tegel, skulle prompt göra en kort avstickare till Borgå, eftersom han hört att det i Borgå museum finns några tegelflisor från den förmodade borgen. Alla de fornfynden rymdes i Hanneles hand, hon kände sig smått löjlig ”mer och större har vi inte, förlåt” framför experten. Han ”föll i fröjden”! ”Underbart, fantastiskt, otroligt, unikt! 1100-tal!” Där stod hon med några små tegelflisor och fornminnet blev sisådär 100 år äldre på några sekunder…

Borgbacken har eroderats av folks utnyttjande av den – det har t.o.m. fungerat som sandtag en tid (innan man ”visste bättre”). Men det finns flera mer eller mindre skötta och tidigare skötta områden inom räckhåll för centrumborna, och intressant att lära sig om dem. Det här med medborgarinstitut är ”toppen”. Trädgårdsföreningen gav kursidén, medborgarinstitutskursplaneraren/biträdande rektorn tråcklade ihop expertföreläsarna som tog sig verket an med iver och entusiasm. Och i sommar kommer OO att upptäcka diverse ställen med kameran i högsta hugg. Vänta bara…

Bilar, bilar… En av de mer speciella!

Bilar var Reijos passion. Bilförsäljare (och -skojare på skoj), njöt bakom ratten, intresserad av alla möjliga tekniska finesser, reparerade, fixade, restaurerade, muttrade och putsade. Han kom över en Morris Mini årsmodell 1964, och började bygga upp den till sin dotter med ett villkor: hon skulle aldrig kalla honom ”iskä” mera. En dag kom hon glatt springande hem, slet upp ytterdörren ropandes ”kuuleppas, iskä” – och höll på att bita tungan av sig. Fadern Reijo gick lugnt till telefonen, ringde mig och erbjöd mig köpa, som han lovat tidigare, ifall… Det var på det sättet jag fick min första riktigt egna bil. Tidigt 1980-tal.

Namnet blev Alina, förstås, eftersom registerplåten var ALI-25. Och hon var klart en hon, fråga mig inte varför. Inga säkerhetsbälten (bilbälten), de hade gjort henne till en ryggsäck. Topphastigheten, i medvind, nedförsbacke och med hemlängtan, var sisådär 90 kilometer i timmen. Ingen bil att göra omkörningar med precis. Ypperlig tålamodstränare.

Enkel var hon också. Nä, dubbel på sina sätt. Hon gick förstås igång med att nyckeln vreds om i startlåset, men sen skulle motorn startas med att man tryckte med höger tumme på en knapp nästan på golvet – men ändå bekvämt placerad. Växling mellan hel- och halvljus skedde med vänster fot. Två små vipur  på instrumentbrädan, den ena för belysning, den andra för… för… för vad? Det har varit en och annan bil sen dess…

Men hon tog mig hem i väder som väder. Snöyran efter en julfest där min folkdansgrupp uppträtt var värst. Några minusgrader, full storm, tätt snöfall vågrätt. Att stiga ut ur bilen i folkdräkt (fållvidd 2,8 meter) för att skaka vindrutetorkarna fria från issörja var mer än ett äventyr, dock nödvändigt några gånger. Resan var ungefär femtio kilometer i längd, det blev nästan två timmar i tid. På den några kilometer långa rakan genom platta åkrar försökte jag placera Alinas ena hjulsida i ett knappt märkbart tidigare hjulspår, men var ändå inte säker på om jag fanns på åkern eller på vägen. Hon var ju smalare än andra bilar.

Det var förstås före mobiltelefonernas tid, min man väntade otåligt, öppnade garagedörrarna på direkten när han skymtade bilens lyktor, jag körde in och pustade ut. Öppnade motorhuven. Där var vitt. Packad snö. ”En sån här bil kan bara inte gå!” Men Alina, hon gick hon!

Inser att jag gick fram med osanning för några rader sedan. Snön 26 april gillade hon inte. Hon stod med nosen i vindriktningen och strömfördelaren sög i sig fukt för brinnkära livet. Då gav hon upp. Inte ett liv förrän hon blev torkad och omskött på bästa sätt, vila på plats över natten.

Någon bild på henne hittar jag inte! Blunda, tänk på Mr Bean i bil, och där har ni Alina, om ni i stället för grönt tänker er mörkrött, en nyans som kanske inte alls finns mera, en ”reijoblandning”. Hon stod länge och väntade på den rätta entusiasten, och han uppenbarade sig i början av 2000-talet. Känner inte till hennes senare öden, men en kämpagod, rymlig kaveri var hon!

 

iskä = ungefär ”farsan”     kuuleppas iskä = ungefär ”hörru, farsan”    vipu = ett reglage, som en liten spak   kaveri = kamrat

Bloggstatistik

  • 36 947 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales & Costa Del Sol

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.