Personliga körminnen med anledning av manskör

 

 

”Snöa in på” är enligt Slangopedia ”att bli [överdrivet (överdrivad, hähä)] engagerad av eller intresserad av något som ofta är mindre viktigt”. I det här sammanhanget tycker egensinniga OO att ”snö” är viktigare än ”viktigt”. Snön kommer, smälter bort, blir sällan evig, men återkommer. Och nu har OO snöat in på körsång. Manskörsång. Den fyller 200 år i Finland i år.

Folkskolflickan var med i religiös byaverksamhet där man knäppte några gitarrackord och sjöng. Inga kvalitetskrav, men irriterande när gitarren var så svår att stämma. Mellanskolflickan sjöng i Vörå församlings ungdomskör, och ca 15-åringen förundrades över den yngre killen som hanterade pianot suveränt. Uppfattningen om den egna förmågan fick sig en törn. Trots att hon på egen hand lärt sig noter med hjälp av storasysters blockflöjt, i smyg. Och kämpat med att få de blåsta tonerna så rena som möjligt, täcka ordentligt med fingrarna…

Och så kom Keskisnejdens (bort)blandade kör. En ung färsk dirigententusiast i byn ville pröva sin förmåga. Till och med pappa var med en tid. Det var verkligen bortblandat. Kort experiment.

Nyblivna universitetsstuderanden traskade iväg till Florakören, damkören vid Åbo Akademi. Där fick hon uppleva känslan att stå i en stor kör (med broderkören Brahe Djäknar) och sjunga bl.a. Vivaldis ”Gloria”. En upplevelse som känns ännu. Många roliga episoder på resor och fester, och psyk.stud fick användning för sina starkare sidor: hållas nykter och förestå baren, blanda drinkar på sitsar och fester, städa efteråt – och kommendera småfulla unga män att hjälpa till. Senare skrev hon informationsblad, det hade hon gärna fortsatt med, men studierna krävde vistelse på annan ort.

Florakörens altar övar i Århus 1972. Skribenten i burrhår till höger

I jobbstaden blev det blandad kör. Största innovationen: kören sjöng, och fyra danspar, inkluderande biträdande folkdansledaren dansade ”Fryksdalsdans nr 2” Sådant borde fler körer satsa på! Det var faktiskt roligare att dansa, kroppen hade lättare att lära sig sådant. Dansledandet ökade, sjungandet minskade.

Slutet av 1970-talet. Kavaljeren är ung, men dansade gärna med sin lärare…

Ytterligare en blandad kör finns på ”meritlistan”, men även det inhoppet blev kortvarigt och lämnade föga spår. Visserligen några roliga halvdramatiska uppträdanden, men övriga intressen tog över även det försöket.

Efter en lång skapande paus inleddes den aktiva lyssnareran som fortfarande pågår. Örat har skärpts, och det är verkligen lättare att få ordning på det organet än på stämband, lungor, tunga och tänder (och annat som behövs för att få till en bra ton). OO kan höra att något ”låter otroligt bra” eller ”verkar haltande”, men kan ofta inte sätta fingret på det. BJR kan ofta hjälpa, själv står han för det mesta i någon av ”sina” tre körer och basar medan hustrun lyssnar.

Att fota en manskör är inte lätt. Frack, mörk kostym eller åtminstone svart t-skjorta… Men dirigenten Jonas får gubbarna att ge sitt bästa! Manifestum 2016 i Smakbyn, Åland

OO har aldrig ägnat en tanke åt hur det hela började. Nu har det helt plötsligt uppenbarat sig en överdos. 1819, Pippingsköld, Kejserliga Akademien i Åbo, influenser från en vistelse i Uppsala. Men precis som i Tyskland vid samma tider, samhällsklassblandning var inte önskvärd. En kör för adliga, en annan grundade en för borgare… Sen kom Åbo brand 1827, Akademien flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors och blev Kejserliga Alexanders universitetet. Sång- och musiklivet spretade åt olika håll tills Fredrik Pacius kom från Tyskland via Stockholm och satte igång som musiklärare. Då blev det ”Vårt land”, Finlands första opera ”Kung Karls jakt”, Finlands äldsta nuvarande kör, ”Akademen”, ur vilken trippelkvartetter bildades för att resa runt, sjunga och samla in pengar för att bygga ett studenthus, vilket också skedde. Så småningom kom det finska in i bilden, på olika sätt blossade språkkonflikter upp, och så kom flera körer… Idag finns ca 150 registrerade manskörer i landet. Väntar bara på en liknande dos om blandade körer, damkörer… Ja, de finska och de svenska manskörerna firar tillsammans.

Tonåringens (jul)fester

En tonårings fester är både många och mångfacetterade. Så även på 1960-talet. Gränsdragning mellan fest, kalas, bjudning, firande, kursavslutningar och glatt umgänge är väl egentligen omöjlig att dra.

Julfester i mellanskolan och gymnasiet? Tja… Varje årskurs bestod på den tiden av ca 50 elever, men kameror fanns inte då som nu. Bildbevis, som ju ofta stöder minnet, saknas totalt. Skoldanser, ”konvent”, förekom oftare, föga bildbevis där också. Dans till en någotsånär fungerande grammofon följde efter några programinslag, vem minns inte ”I was born in East Virginia”? Några ”skolband” började visst också se dagens ljus. Roligaste minnet: mellanskoleleven läste berättelsen om den amerikanska kvinnan som förhörde sig om sin tyska semesterort; finns där WC? WC tolkades som Wood Church, liggande något avsides, dit ordnades dagsutflykter och akustiken var förträfflig. Uppläsaren brast ut i skratt, det gick inte att hålla sig allvarlig…

Julfester i ungdomsföreningen? Jo! 2-3 per säsong, grannföreningarnas festdagar koordinerades, börjande på annandagen. Program, kaffe och dans, till riktigt livslevande orkester. När gubbarna efter diverse besök bakom husknuten blivit välsmorda och tillräckligt runda under fötterna mutade de musikerna med sedlar: en timme till, en timme till… Generationerna blandades, yngre invigdes i olika danssätt och tonåringen fick svänga om med pappa i vals och polka – om han inte föredrog moster, i 120-kilosklassen. ”Det känns som om vi tar upp halva dansgolvet, men hon följer bäst!”, förklarade han. Programinslagen var hemgjorda, stulna och lånade, omkorvade med lokala kryddor. Nyförälskade I agerade skolelev som skulle ge ett speciellt svar på en specialformulerad fråga: Helikopter. Dock ”helikopeter”, med ett saligt ansiktsuttryck efteråt. Skrattsalvorna var givna. ”Alla” visste vem föremålet för hennes heta känslor var… Det fanns revymakarfrön i gänget! Idéerna hjärnstormades ibland fram med hjälp av hembränt, för att förvåna föräldrarna. Hembrända pepparkakor.

Folkdans, folkdansuppträdanden på fester hörde till och uppfattades ingalunda som något överromatiserat knätofsande. Här på ungdomsföreningens 50-årsjubileum 1969. Spelman och dansledare var legendariska Erik Johan Lindvall (född 1902), mästerspelman. ”Hur många menuetter kan du spela”, frågade en gång en radioreporter. ”Tills jag får en sup”, var svaret. ”Sen då?” ”Tills ja fåår ein tili”. Menuett var levande tradition ännu på 1960-talet då 100-tals bröllopsgäster (där kom en fest till!)  i något skede av festen ”trampade och hoppade” menuett, med efterföljande vild och glad polska. Grundstegen för oravaismenuetten sitter kvar: 5-6, 1-2, 3, 4, 5-6… Enda menuetten man startar i slutet på en takt…

Inför den här 50-årsfesten beslöt vi bryta mot lagens dåvarande långfredagsnöjesförbud. Visst var det någon som reagerade på att det dansades (=övades folkdans) i ungdomsföreningslokalen. Om det blev påföljder är förträngt, men uppvisningsdanserna på påskdagen löpte som smort.

Efter festen. Ordförande, sekreterare och hedersmedlemmar. Gissa vem som är vem…

Examensfester, konfirmationsfester, födelsedagskalas – men ytterst sällan middagsbjudningar. Mat hörde snarare till tröskankalas och ovannämnda storbröllop (och då fanns det så det räckte och blev över). ”Främmande” som var ens bästa bekanta bjöd man under julhelgen på kaffe och minst sju sorters hembakt, ibland med skinksmörgås med gurka. Faster urskuldade sig inför gästerna en gång:”Jag har inget grönt på smörgåsarna, men jag ville inte antasta julgranen.” Granskott på skinka vore intressant… OO får vänta till vårtider.

Inte enbart fest, nej. Knappt hade grannbysföreningens 50-årsfest klingat av så vidtog renoveringen av den egna byns lokal och det blev ”problem” med medlemskap. Nä. Men trivdes, det gjorde vi. OO gjorde ett reportage till ungdomsföreningarnas tidning. Snyggt föreningshus på bergsklippor på gränsen mellan åker och skog. Se noggrant på den mörkare bilden: ”klumpen” på taket är en yngling utan höjdskräck…

Ragnar och Gerda?

Lappträsk. En liten självständig kommun i den dag som idag är, med ett icke alltför urbaniserat kommuncentrum. Mitt i det mycket positivt lantligt lummiga finns ändå en oas: Kycklings.

Nej, ingen hönsgård! En hembygdsgård. Undrar varifrån namnet kommer… Nåja. enligt vad jag vet har den varit bondgård i minst nästan 200 år, beboddes ännu i början av 1970-talet, donerades och blev hembygdsgård 1979. Nu är den en gård som visar hur man bodde förr, den innehåller en skomakarverkstad och ciselörredskap, där finns nyplanterade äppelträd, som ”upphittats” i kommunen, med mera, med mera… Skam att säga har jag inte besökt platsen på länge, men skall försöka reparera skadan inom ett år.

I början var jag där flera gånger. Ledde juniorfolkdans i ungdomsföreningens regi på 1980-talet, och det var ju självklart att lågstadieeleverna skulle visa vad de lärt sig under vintern när det blev dags för sommarfest. Vi dansade på en frilagd bergsklack på gårdstunet, det gällde att hålla tungan rätt i mun och fötterna under kontroll. Inga halkskador eller vrickningar, och danserna lyckades bra, enligt vad mina hjärnrapportörer förmedlar.

På en sommarfest stod en kvinna tillsammans med sin man vid ett litet bord och sålde figurer som hon tillverkat. Jag gick förbi – men backade. Tittade. Tvekade. Funderade. Bestämde mig. Köpte en gubbe och en gumma. Och en gumma och en gubbe till. Betalning, inpackning, lite småprat och jag gick därifrån, glad i hågen över att ha köpt glädje till mig själv och en julklapp redan i juni! Svårt var det att välja vilka jag skulle behålla och placera i min hylla, men det blev de här två. Och de blev Gerda och Ragnar. Av ett infall och en händelse. Inte för att de liknar verklighetens Gerda och Ragnar, men ändå.

Ett strävsamt par..

Ett strävsamt par..

Den som fick julklappen avled något tiotal år senare. Jag hörde inte till arvingarna och funderade på fullt allvar hur det kommer att gå med ”lappträskparet”. Tänk, om de som tömmer bostaden kastar bort alla prydnadssaker, säljer på lopptorg… Kan jag ringa och rädda dem? Jo – nä. Så taskig kunde jag inte vara. Lät bli. Och så glad jag blev, när jag efter något år kunde se dem trona på en hylla, i tryggt förvar! Den hyllägaren undrade nog lite över mig och mitt psyke. Höll på att fråga om jag kunde köpa dem tillbaka. Gerda och Ragnar skulle kanske bli glada åt lite sällskap?

Ja du, gumman, kva ska vi hitt på idaa, tå?

Ja du, gumman, kva ska vi hitt på idaa, tå?

På tal om namn – vem har gjort dem? Kom aldrig på att fråga. Jag borde skämmas. men kanske någon lappträskbo som läser det här vet och kan kommentera, det vore verkligen roligt.

Då och då har jag hittat på små smågnabbande dialoger åt Gerda och Ragnar, där de står i sin hylla. Nu har de sällskap av Asta och Gunnel. De är tyvärr tvungna att höja rösterna över några inkafigurer, men det blir en annan historia!

Vi gaar heim å lägger på kaffesnurron!

Vi gaar heim å lägger på kaffesnurron!

Bloggstatistik

  • 35 276 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.