Ritande skolminnen – och lite annat

Den nya läraren kom med en frisk fläkt till byarna i slutet av 1940-talet. Så berättade OO:s sageskvinna, som då var tonåring. Han var social, hade motorcykel och kamera, han målade tavlor – och hittade snabbt hustru åt sig (eller hade han spanat in henne tidigare?) i byn. OO minns motorcykeln på 1950-talet, ”plastcylindern” för ansiktet, ljudet när cykeln startades, for iväg… Garanterat den första motoriserade tvåhjulingen den lilla flickan kom i kontakt med.

Om läraren målar, då blir det sådant för eleverna också. Vi lärde oss en hel del om hur man komponerar och gör bilder. När vi fick vattenfärger var den gröna färgplattan bortpetad. ”Grönt blandar man själv, det finns så många olika sorters grönt”, sa Kempe och lärde oss att iaktta olika gröna färger i naturen. Blått, gult och en gnutta rött i olika proportioner var det som gällde. Ibland svängdes pulpeterna mot fönstret med uppmaningen ”måla något av det ni ser”. Storasyster klarade det betydligt bättre än lillasyster. Hon, storasyster, fick minst 85% av ”handens och ögats skicklighet” som delades ut i familjen. Minns många av hennes vattenfärgsmålningar, beundrade dem, då de egna försöken… Nåja. Hon sydde, broderade, stickade, virkade, vävde (både mattor och ”konstväv”) och hantverkade i hela sitt liv. Här är berlocken och broschen i min ägo. Skulle aldrig klara av att så konstifikt arrangera ihop minimala tygbitar med nål och tråd (inte lättfotograferade!):

Vi hade smörpapper på våra skolböcker. Under lektionerna fick vi sitta med penna i hand och rita, ”klottra”, på de stängda böckerna, sen sudda ut, börja på nytt… Kempe förstod redan då att många lyssnar bättre om handen får syssla med något. Genialt.

Vi hade också ett vanligt rutigt häfte som ”uppgiftshäfte”. Då och då (en gång i veckan?) dikterade Kempe en hemläxa där: ”skriv om” (skönt!) eller ”rita” (suck…) något från historia, biblisk eller världs-. ”Martin Luther spikar upp de 95 teserna…”. Ni får inte se OO:s stela och fula gubbar, även om de finns kvar. En del människor minns bilder bra, speciellt dem man gjort själv, det hade Kempe tydligen insett och inlemmade i pedagogiken. Klasskamratens bilder var av helt annan kaliber. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att teckna och måla, ivrigt påhejad bl.a. av min Faster. Den här teckningen – inte riktigt klar – har fångat henne på pricken:Och stränga farmor ritade han från ett fotografi:Båda tavlorna hänger nu lite besvärligt för fotografering, men eftersom ”vinkelrätt, vågrätt och lodrätt” inte är det roligaste enligt OO så blev bilderna såhär.

En dag såg han – hos Faster – ett foto av OO. ”Får jag måla…?”, frågade han. Smarta Faster svarade: ”Jo. Om hon får köpa tavlan sen!” Nu har den hängt på OO:s vägg i nästan exakt 40 år. Något narcissistiskt att ens enda oljemålning föreställer en själv, men…Fotot togs av lärarens mellandotter, en av OO:s bästa vänner, vid Aura å i Åbo. Instruktionerna var noggranna: ”Glasögonen bort! Ryggen rak! Hakan upp! Nej, inte sååå högt! Två centimeter nedåt!” Och så vidare.

Sång hade vi också i skolan. Psalmer inledde och avslutade skoldagen. ”Bred dina vida vingar” hade två melodier. Ofta önskade vi att få sjunga den, och nästan lika ofta började Kempe spela ”fel” melodi, den vi inte gillade. Då åstadkom vi en unison protest, läraren log och tog rätt melodi. ”Vår sångbok” sjöng vi ur på sångtimmarna, OO föll för ”Under rönn och syren” (Blommande sköna dalar), favorit än idag. En stammande skolkamrat fick ofta sjunga solo, då stammade han inte. Körsångare ännu idag. Minns majkvällen då han vältade pappas åker med häst, sjöng ”Jag svävar, å-åå…” så hela byn hörde och undrade hur vältresultatet blev…

Dejoursystem hade vi också. Uppgifterna var att ringa in från rasten med ”koskällan”, stå i skolsalen och vänta tills läraren kom, och då ge ordern ”intåg”. De andra eleverna hade stått i kö och väntat. Under ”intåget” ställde sig dejouren framför katedern, när alla nått fram till sin plats serverades ordern ”sitt ned”. Sen började lektionen. Samma system på matrasten, men alla stod då med sina mjölkflaskor och smörgåspaket och väntade tills lärarn kom och sade ”intåg”. Stående lästes bordsbönen i tur och ordning av en elev – tarantatantaranta taa – varpå maten intogs sittande under ganska så stor tystnad.

Då och då ordnades kvällsföredrag med ”ljusbilder” för allmänheten. Ofta Kempe själv, men en minnesvärd gång var det en biodlare. Binas sociala liv fängslade den lilla flickan (troligen hennes pappa också) totalt. Det blev två bikupor hemma, med lärarens hjälp. Det är följande historia.

Dagen idag 28 – 25 juli

Idag har det hänt. I Finland. Inte i Sverige. För att inte tala om i Jakobstad, där man firat namnsdag med dunder och brak och musik och marknader och vetevad. Och förresten firar man i en hel vecka. Skall det firas så skall det ske med besked. För att inte tala om vad OrdOdlaren så smått firar idag – hoppsan! I skrivande stund har det faktiskt blivit 26 juli, men låt gå!

25 juli, Jakobs Dag. enligt finländsk folktradition är det just Jakob som kastar den kalla stenen i sjö- och åvatten. Efter den här dagen blir det farligt att simma (bada)! Faster hade födelsedag just precis den dagen (skulle ha blivit 96 idag), och var fast övertygad om farligheten med att bege sig ut i vattnet idag eller senare. Ibland serverades ordentliga utskällningar till brorsdöttrarna när de klev upp ur vattnet… Vi fick simma i smyg för henne i augusti…

20160725_162241_resized

De här stenarna tillhör på sätt och vis B Jakob R, men de kastas inte i vattnet – om hustrun får bestämma. Ingen panik, han hade inte ens planer på att företa något så drastiskt. Dessutom ligger stenarna i solgasset, de är alltför varma för att svalka av vatten i den värmebölja som råder nu.

Varför inte i Sverige? Jo, där säger folktron annat. Det kommer hela tre stenar. Olof (29 juli) kastar den första, Lars (10 augusti) den andra, och Bartolomeus (24 augusti) den tredje. Efter det är det kört – kylt. Skriver en som företagit flera sköna septembersimturer. Kallstenarna går ur på våren, men hur, när, var, varför…. Nä. Inga som helst uppgifter.

20160725_220855_resized

Här är det. OrdOdlarens bedrift idag. Siffran 10000 i visningsfrekvens har sprängts! OO startade 5 februari 2015, så det tog knappt ett och ett halvt år. Härmed avlevereras bugningar och nigningar och hjärtinnerliga tack till er alla, alla läsare! Små siffror för storbloggare, men OO är liten. Fastän det skulle vara skönt att spränga den där nollan vid varje inlägg… Tack för de kommentarer som kommer på Facebook också. Och alla skrollar knappast ner till Flagcounter, så därför en några dagar gammal bild på den också. Förstår alla läsare i alla länder svenska…?

20160723_192335_resized

OrdOdlaren fortsätter, stilen hålls kanske ungefär så här också framöver. Hoppas ni hänger med!

Trädbild 8

Den har alltid stått där. Och den står där allt fortfarande. Stor och ståtlig. Ja, visserligen lite ålderstärd anno 2015, den saknar med all rätt människosällskap. När den var ung – yngre – vimlade det av folk kring den. Sammanlagt, på samma gång, torde ett dussintal personer ha bebott de två gårdar den hade uppsikt över. För 80-90 år sen…

Flygbild, troligen 1959. Svårt skilja tallen från den bakomvarande häggen

Flygbild, troligen 1959. Svårt skilja tallen från den bakomvarande häggen

Det handlar om Fastäs Tallin, som vi säger. På äkta grundspråk används bestämd form efter genitiv. Fasters Tall, alltså. Mitt på gårdstunet står den, den har alltid fungerat som trafikdelare. Hästar har stått bundna vid den, den har fungerat som cykelstöd i årtionden. Traktorer har rundat den, senare bilar. Bloggaren har säkert kurvat runt den med 7-8 olika bilar.

Flygbild 1998

Flygbild 1998

1985, med träsket i bakgrunden.

1985, med träsket i bakgrunden.

Pappa påstod att han lärt sig spika i den. Torde stämma. Vi har undersökt, och vi har hittat spikhuvuden på lämplig höjd. Gissar att även andra i samma ivrigspikande ålder hamrade på den på 1920-talet. Eventuellt även senare generationer.

Träning i cykelfärdigheter.

Träning i cykelfärdigheter.

Faster arrangerade aktiviteter runt sin Tall på 1980-talet. Brorsdottersönerna cyklade, Faster dirigerade med kvast eller hammare eller vad hon råkade ha i handen – hon trodde sig ha större auktoritet då, även om hon aldrig, säger aldrig, använde redskapen mot människor. Humorn var hennes stort framträdande egenskap. Hon tränade alltid den yngre generationen med medfödd pedagogisk förmåga. Här handlar det troligen något exempel från medeltida torneringar till häst, observera det som hänger på trädets högra sida – det skall man kunna beröra eller ta utan att mista balansen med cykeln. Belöningar kom alltid när man lyckades.

Skylten.

Skylten.

Men skylten? FREDAD av naturskyddsnämnden? Den har också alltid funnits där. Ingen nu levande person vet vem som tagit initiativet, vem som satte i denna nämnd när ukasen utfärdades. Tyvärr har nu skylten omkommit, av ålder.

Faster bodde ensam sedan 1966, i många år. I gården mittemot bodde Gunnar, även han ensam. Bysbor föreslog att de skulle slå sig samman. ”Nej, inte går det, hon är ju fredad”, replikerade han med sin sedvanliga spjuveraktighet i ena ögonvrån. Och de två särlingarna levde vidare i var sitt hus. Faster flyttade bort i närheten av årtusendeskiftet, och de två cyklande pojkarna kunde överta huset – och tallen – under några intensiva levnadsår.

2015.

2015.

Tyvärr glömde bloggaren mäta tallens omkrets vid besöket för några veckor sedan. Kommentar med måttet ifråga förväntas! Och tallens krona har brett ut sig under de senaste åren, mest mot söder, mot huset. Hela tallen verkar också luta ditåt. Den äldre av de cyklande pojkarna sade sig ha kapat en ”kvist” nyligen, en gren stor som en ordinär avverkningsbar tall. Husets äldsta delar torde härstamma från 1880-talet, kanske tallen är lika gammal. När – om – tallen fälls, då skall jag banne mig dit och räkna årsringarna! Den presumtiva trädfällaren lovade också räkna.

Lutar mot huset...

Lutar mot huset…

Bloggstatistik

  • 38 515 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.