Genom vinterfönster och skärm

Sugen på glass! Tittar ut genom fönstret över datorkanten på den snö som inte vill ge sig, -5 till -4 idag, tisdag. Bakom väggen under tak står Lilla Mhy, sommarens rosor och klematis skyddas nu från nedfallande snö med i år synnerligen nödvändiga skivor. Blöt snö rasade ner från garagetaket vid senaste töväder och visar att skivorna är livsviktiga.

Den blå glasstruten är en vinterskyddad fontän, bucklan vid lyktstolpen är lejonet Leo, en tung cirka halvmeterhög skulptur. Sysselsättningen är inskannande av gamla diabilder, lämplig sysselsättning eftersom småspiknederbörden ute inte alls lockar.

Det kom facebookrapporter från en trakt 30 kilometer västerut, 20 kilometer söderom denna plats, mera havsnära: sand. Saharasand på snön. Inte här på fastlandet. Småspik är det enda som bjuds.

Var helt koncentrerad på att de bilder som var under behandling handlade om en resa i forna Jugoslavien sommaren 2005. Såg bilder från Dubrovnik, Mostar, Sarajevo, Kotor och kom ihåg hetta i luften och värme från trevliga människor. Men så – – stirrade som bara den: det här är ju ett brudfölje i Indien! Hur i alla dagar… Det har tydligen skett någon fall- och beblandningsolycka någon gång, bildernas numrering var lite hipp som happ i kassetten, bildernas dessutom svängda lite hur som helst.

Den här nygifta bruden som visar sina hennafärgade händer vandrade till sitt nya hem, åtföljd av familj och vänner. Hon fick flera finska markslantar som gåva (så länge sen är det) eftersom någon upptäckte att många bar smycken gjorda av slantar. Annat smått och spännande vi hade med oss i bussen bytte också ägare. Och hett var det.

Så blev det ett hopp till och hopp i Mostar, från den berömda bron Stari most. Bron demolerades under kriget 9 november 1993 (byggd under det osmanska rikets tid). Några år senare började man plocka upp stenarna från Neretva-flodens botten, sen lade man pussel och bron kunde invigas nästan exakt (13 juli 2004)ett år innan ett gäng finländska religionslärare besökte platsen.

Modiga killar/karlar hoppar ett speciellt hopp från bron ner i floden, som inte är precis djup. De är på gång på bilden! Hoppade då endast mot betalning. När, var och hur de övar in hoppet förblev osagt.

Vi bodde en liten bit utanför gamla Dubrovnik, byggd på en ö ut i vattnet (som så många andra städer i trakten). Sundet mellan ön och fastlandet är numera huvudgatan som mynnar ut vid tornet framför hamnen. Det sägs ju att digerdöden på 1300-talet spreds med råttor som kom i land i just den här hamnen, därom kommer de lärde säkert att tvista ännu i århundraden. Känns liksom lite aktuellt idag. Vi gick runt staden på murarna, några kilometer och över 400 trappsteg upp och ner… Roligt!

Hoppsan! Mitt i allt en bild från Indien igen, en detalj från Taj Mahal. Så kan det gå. Verkligt eleganta arbeten!

Men ibland måste man röra på sig. Kollade altanläget genom dörren ut:

Nehej, ingen tepaus där ännu på en tid. Även om snömassorna som ramlat ner från taket torde vara lätta att skära ut sittplats i. Väntar på tövädret som utlovas under de kommande dagarna.

Jo kung Bore (grannen heter Bore!) får minsann släppa sitt grepp innan dörrarna till paviljongen går att öppna. Lite väl mycket snö på det relativt sköra taket, men det har hållit för mera. Hoppas det krymper under den kommande veckan! Nu skall här börja göras fröbeställningar!

Historien om ett brev

Min kollega H träffade för länge sedan en språklärarkollega från Jugoslavien. Tycke och brevväxling uppstod, och de sammanstrålade visst några gånger senare också. Sen kom statens sönderfall, kriget, pensionering och väninnans hemort vid Bosninen-Herzegovinas (BiH) nordliga gräns blev allt mer svårtillgänglig.

Brev från Finland nådde inte adressaten. Och om så hände, ibland mer än en månad efter avsändandet var de oftast öppnade och länsade. Telefonkontakt var svårt, ”linjerna” var tidvis dåliga och samtalen dyra (därifrån) och följaktligen korta. Livet i den bosniska byn verkade svårt. Berättade för H – av en händelse – att jag skulle besöka bl.a. Sarajevo. Detta var år 2005. Vår plan var enkel: hon skriver ett brev och bifogar de foton hon ville väninnan skulle få se, jag postar brevet någonstans i BiH. Helt enkelt bra så långt, brevet åkte med i bagaget. Men sen?

Frågade vår guide i Dubrovnik. Svar:”När ni kommer till Mostar, gå då till turistbyrån och prata med föreståndaren där. Hon har brunt hår.” Jaha, så enkelt att känna igen någon på enbart hårfärgen? Inget annat än att försöka. In på byrån ifråga, massor av folk av alla de slag. Den mest brunhåriga pratade franska som rinnande vatten, men bytte snabbt till klar engelska efter några ord från mig. Jo, hon var föreståndaren. Jo, hon kände guiden i Dubrovnik. Jo, brevet – absolut inget problem, torde kosta det-och-det i porto i kilometerpengar (hoppsan, så sade hon inte. Vi resenärer kallade valutan Konvertibel Mark, KM, helt enkelt så…). Gav den lilla summan. Tablå! Brevet fanns inte i min väska, utan i den låsta bussen med bortsprungen chaufför…

Inga problem! ”När reser ni vidare?” ”Jag sänder en flicka till bussen, du kan ge henne brevet, vi sköter resten!” Så hände. Klämde in en extra slant i flickans jeansficka, även hon vägrade prompt och absolut ta emot någon extra ersättning för servicen/besväret.

Efter dryga två dygn i Sarajevo blev det tid för paus på återvägen i just Mostar. ”En blå bil körde…” vi valde det caféet, de övriga i ressällskapet valde ett annat. När vi väl satt oss med våra te- och kaffemuggar pekade min rumskamrat:”Där sitter den brunhåriga!” Gick fram och hälsade, hon kom direkt ihåg och började rota i sin väska: ”Portot var ca 20 cent billigare än jag trodde, du skall få…” Det krävdes en kraftig dos övertalning av det större slaget för att få henne att avstå från slantsökande.

Vi var i Sarajevo tisdag, onsdag och lite torsdag. På fredag (tror jag, vi minns inte säkert) ringde H sin väninna. Denna formligen skrek i telefonen:”Har du varit i Mostar utan att…” H förklarade att postningen skett via ombud. Det blev gråt och skratt i luren, glädje över ord, över foton… Och väl hemkommen kunde jag berätta ovanstående historia för H.

”Turismen och vänligheten mot turisterna är vår viktigaste port till resten av världen”, sa den brunhåriga.

Ett foto från en guidebok över Mostar, i brist på annat bildmaterial. Den brunhårigas byrå längst till vänster, den berömda bron Stari Most till höger, gatuvy från den turkiskinfluerade gatan...

Ett foto från en guidebok över Mostar, i brist på annat bildmaterial. Den brunhårigas byrå längst till vänster, den berömda bron Stari Most till höger, gatuvy från den turkiskinfluerade gatan…

 

Bloggstatistik

  • 68 518 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.