Modern pedagogik förr i tiden

”Årskursintegrerad undervisning, årskurslös nybörjarundervisning”… OO läste i lokalbladet om att lärare informerats om sådana nymodigheter. ”Oj, så fina ord”, tänkte OO, ”sådant var man ju med om som skolelev på 1950- och 60-talen, och det var inget annat än vanlig skoldag!” Undrar om läraren Martin Kempe hade gått på kurs och lärt sig allt det där, eller…?

I Brännars folkskola följdes en reducerad läroplan – tja, hette det så? Ingen skolchef av idag kan näppeligen förklara ordets innebörd. Men det fungerade. Vi hade ingen finska under våra 6 eller 7 skolår, men Kempe dunkade i stället i oss svensk grammatik. Och den sitter kvar, många torde vara överdängare i den dag som idag är!

14 augusti 1957 inledde tre 7-åringar sin skolgång. De två pojkarna hade sällskap av sina mammor första skoldagen, medan flickan fick nöja sig med fyra år äldre storasyster. Ingen av de två var överförtjust i arrangemanget. Lilla OO hade helst gått ensam, men hon kunde inte cykla och de dryga två kilometrarna var den dagen för långa för att gå ensam. Klass två bestod av en pojke. Vi var på fyra olika nivåer från första början. Kempe öppnade läseboken ”Vi på Solgård” på måfå nånstans i mitten, och där fick den lilla flickan börja läsa. Pojkarna började på sida ett, ”mor ror och far är rar” (det var visst så det stod där? 🙂 ) och fick sen avancera i egen takt. Lika med skrivning, räkning. Fyra elever, fyra olika ”individuella läroplaner”, årskurslös nybörjarundervisning.

Fram till mitten av september tillbringade de fyra varje dag i skolan, sex dagar i veckan, fyra timmar per dag. Då tog ”storskolans” elever vid, klasserna 3-7, och tillbringade fem dagar per vecka i skolan. Ettorna och tvåorna hade då enbart lördagsskola. I mitten av maj ändrades ordningen igen, och skolavslutning med betygsutdelning skedde i mitten av juni. En enda lärare för alla, Martin Kempe, född 1907.

Inne i skolsalen ca 1960. Biblioteksskåpet bakom unga OO. Pulpeterna flyttade närmare varandra för fotograferingens skull.

Men det var inte riktigt sant. Hans hustru Edit var också lärare, och arbetade i en annan skola, men handarbete (syslöjd) höll hon för oss flickor. Och pojkar, åtminstone första året. Alla tre stickade vi en pannlapp. OO:s liknade en kjol, med linning och allt. Sen fick vi flickor kämpa med korsstygn, broderi på lakan och dynvar, hålsöm på ett vitt förkläde, en stor docka med utstyrsel… Och pojkarna höll till i slöjdsalen.

Elevantalet i hela skolan var alla OO:s år cirka 20. Något år efter att OO gått sitt sjätte år drogs skolan in. Men hur klarade Kempe av fem klasser på en och samma gång? En nioåring skiljer sig ändå från en trettonåring vad gäller tänkande och intressen. Årskursintegrerad undervisning, förstås. Växelkurser. Tyst arbete varvat med ”läraren berättar, undervisar, föreläser och förklarar. Klasserna 3-4 bildade en grupp, 5-7 (senare 5-6) en annan. Först introduktion till tyst arbete, sen var det bara att koncentrera sig på sitt och stänga öronen för alla intressanta geografi-historialektioner. Svårt. Ibland hade någon i ”tysta gruppen” svårigheter med något, t.ex. i räkning, då fick en som hunnit längre order att hjälpa och förklara. Ibland hjälpte man varandra utan att Kempe inblandades. Han torde ha noterat det i positiv anda.

Skolfoto framför skolan 1962. Lärarbostaden rakt bakom eleverna, slöjdsalens tre fönster och skolsalens fönster längre till höger.

Ibland var det naturlära ute, då var alla likvärdiga. Nja, en del var bättre och mer intresserade; svårigheterna bestod oftare i att hitta rätt ord på ”högsvenska”. ”Brännheksla”, kläckte en elev – det heter ju ”brännheksLo” på dialekt (klart ä, tjockt L). Kempe hade svårt att hålla sitt ansikte neutralt. Kempe förstod inte dialekt, han skulle alltid tilltalas på normalspråk. När han väl blivit pensionerad hörde OO honom tala precis samma språk som alla andra bysbor i butiken. Hans sätt att lära oss att skilja på språkvarianterna.

Gymnastiken var ingalunda könsindelad. Kalla dagar avbröts lektionerna av ett ”håll värmen”-rörelsepass. Skolans gårdsplan var stor, och där spelades en enkel variant av boboll. Alla var med, OO hörde till de sämsta. Bollsport har alltid varit konstigt. Vi lekte i ”Elviras hagan”, sluttningen mot bäcken som ledde till träsket. På vintern gjorde vi skidspår i skogen. Kempe skidade först, sen kom alla elever och spåren blev lämpligt hårda på en gång.

Kempe hade bin också, kuporna fanns precis utanför bilden nedan, längst till vänster. Vi lärde oss lite om dem också. Undrar om sådant skulle tillåtas inom en skolgård idag… Bin blir en annan historia här, i ett senare skede.

Brännars folkskola, invigd 1925, avvecklad 1964. Den gamla kärrvägen och Elviras hagan syns bra. Bilden ur Oravais sockens historia.

Den lilla skolan på landet gav en mångsidig fostran, den var årskursintegrerad, nästan årskurslös, var och en hade sin inofficiella läroplan, långt innan sådana ord introducerades i pedagogiken. Och OO hann lösa sista uppgiften i räkneboken aningen före pojken i den högre klassen.

Bloggstatistik

  • 40 318 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.