Björken och stenen

OrdOdlaren säsongavslutar nu sin serie om större eller mindre planterade områden i Borgå. Det här ämnet har så starkt propsat på att knackas ner, så trots att det är november måste denna björk och denna sten få komma med. Varför denna rubrik? Tja, Topelius kom i tankarna när OO blev medveten om den här platsen för en knapp månad sedan…

Björken nämndes i inlägget om Albert Edelfelt, som den som skymde gamla rådhusets/muséets torn. Björken är vald med avsikt, symboliskt perfekt. Höga poäng till stadens parkavdelning! Och på en guidad promenad i mitten av oktober pekades på en sten där under. En minnessten.

Prästen, notarien, folklivsforskaren, m.m. Adolf Alarik Neovius (1858-1913) hamnade efter sin examen som pastorsadjunkt i Sakkola på Karelska näset 1885. Men, ja… han var verkligen mera intresserad av folkliv och folkdiktning än av sitt prästerliga kall. Han hade tur. Där, på det lilla torpet Larila, bodde Paraskovia, en cirka 50-årig kvinna, stor, stark och senig – och hon försökte klara av sin utkomst med att ta hand om föräldralösa barn, dra skutor på älven och bära ved. Troligtvis på olika sätt sjungande. Hennes man var 18 år äldre, sjuk och svag, avled 1888. OO inbillar sig att hon sjöng gråtkväden när den unga prästen kom på besök – och han återkom. Paraskovia sjöng och berättade på Kalevalamått (8 stavelser), serverade ordstäv, gåtor. OO ser hur Neovius skriver så pennan glöder, sitter i ett lyckorus, är imponerad, har svårt att hänga med…

Neovius gav ut sin första skrift med upptecknade sånger cirka 1890 och inledde sin anställning i Borgå vid samma tider som en berömd man. Han fungerade som biskop Alopaeus privatsekreterare, ”med rätt att bedriva historisk forskning”, verkar det som. Han samlade, ordnade och hade sig. Och han bjöd in denna märkliga kvinna från Karelska näset som gått till historien som Larin Paraske till Borgå, hon bodde hos honom 1891 – 94. OO har inte förrän nu begripit sig på hennes namn!

Albert Edelfelt målade porträtt av henne på ort och ställe, förstås. Den här tavlan återges i sin helhet – men Larin Paraske spelade inte kantele. Men händerna, blicken, tåren… Inte heller har hon sina vanliga kläder. Neovius hade köpt dem, med den traditionella karelska huvudbonaden, sorokka.

Edelfelts andra tavla är större än så här, och det lodräta strecket är bokens mitt… OO är helt tagen av blicken!

Likaså var Natalia Linsén framme med sin kamera. Nio år tidigare hade hon plåtat den 20 år gamla studenten Jean Sibelius (det var smalt byxmode då också…)

Sibelius besökte också runosångerskan, han höll på med sitt första storverk, Kullervo-symfonin. Han lade säkert melodier och betoningar på minnet.

Larin Paraske åkte tillbaka till sitt hem, men trots ett litet understöd från Storfurstendömet lyckades hon inte behålla sitt torp, hon avled i armod 1904.

Neovius fortsatte sin historiker-prästkarriär. Han var en av grundarna av Borgå museiförening, han kämpade för – och lyckades – få det gamla förfallna rådhuset som museum, han arbetade emot den nya stadsplanen som hotade utplåna de gamla stadsdelarna – och så flyttade han till Lojo.

Björken, här med den eminenta guiden Birgitta i mitten, är en tårbjörk, här har alltså stadens parkavdelning verkligen tänkt till, en tårbjörk vid minnesstenen över den mest kända gråtkvädesångaren i Finland. Ett verkligt minnesfenomen: 32 000 versrader, 3000 ordstäv och gåtor, 25 gråtkväden och några tiotal folksånger på nyare versmått serverade hon upptecknaren Neovius. Allt hade hon i sitt huvud, de första lär hon ha lärt sig som fyraåring…

En liten park för en berömd man

”Min största sorg är att jag inte vet om mina tavlor kommer att leva ens femtio år efter min död. Skall det bli deras öde att glömmas bort?” Sagt omkring år 1900 till Elli Tompuri, kanske när hon var ställföreträdande modell för honom. Hördu, Albert Edelfelt, om någon om tio år kommer ihåg något som OrdOdlaren, Runda Rabattkryparen eller Självutnämnda Växtologen skrivit, då är hon megastolt! Om hon har sitt eget minne kvar då…

Albert Edelfelt (1854 – 1905) har en egen liten ”park” i Borgå, på berget nära kyrkan, där inte mycket kan växa. Där finns bland annat mossflox, fetknopp och taklök. Ville Vallgren, jämnårig borgåbo, har skulpterat och bysten restes 1934.

Han tittar ungefär mot norr, mot Kiala gård där han tillbringade sin barndoms somrar. Fadern, arkitekten, avled när sonen var femton, medan modern, köpmansdottern från Borgå, amatörpoeten i kretsarna kring Runeberg, den viktigaste kvinnan i hans liv, levde till 1901. Från ungefär 1880 blev sommarvistet söder om Borgå, Haiko, där Albert lät uppföra sin lilla ateljé

1883, som fortfarande kan besökas.

Handen på hjärtat, hur många verk av Edelfelt kan du läsare dra dig till minnes? Hur känd är han i Sverige? OO tog sig en ordentlig funderare. Hon är ingen konstkännare, hon kan inte tavlors namn, men hon kom fram till sexton bildminnen, den här väl använda boken undantagen:

Illustrationerna till Fänrik Ståls sägner kom i tre häften, 1898, 1899 och 1900, långt över 100 bilder. Måste bara visa underbara Lotta Svärd i närbild:

Det är lätt att uttrycka känslor – när man kan… Förresten, 1894 kom illustrationerna till Carl Snoilskys ”Svenska bilder”. OO har aldrig sett. Hur är det med er i Sverige? Bekant?

”Drottning Blanka” (Rida, rida ranka…) och ”Hertig Karl skymfar Klaus Flemings lik” blev bekanta från historieböckerna i skolan. Edelfelt började sin karriär som historiemålare, ytterst noggrann sådan. Det tog honom tid att få fram riktiga, historiska detaljer och modeller som kunde ge riktigt uttryck. ”Gudstjänst i den nyländska skärgården” gjorde honom etablerad på Salongen i Paris, 1881. ”Vanligt folk” i Haiko ställde gärna upp som modeller, han betalade, han var trevlig och vänlig och pratade medan han målade. Motiven från Haiko med omnejd är många, uttrycksfulla, känslosamma…

Edelfelt var också porträttmålare. Han, som var så stor och berömd och samtidigt uppfattades som så vanlig, målade det officiella porträttet av kejsar Nikolai II för universitetet i Helsingfors. Då förundrades han i sin tur över att denna unga, vänliga och städade officer, som satt med honom och pratade och rökte – att han var härskare över 80 miljoner ryssar, storfurste till Finland, världens då mäktigaste person… Nä, inga paralleller till nutiden…

Sök fram porträttet av Louis Pasteur (1885). Denne var väldigt noggrann med att alla föremål på bordet skulle vara ”väsentliga ur ett vetenskapligt pespektiv”. För den tavlan belönades Edelfelt med Franska Hederslegionens riddartecken; den ägs av franska staten.

Tillbaka till Borgå, där många vyer har avbildats av AE. Här har fotografen OO plåtat AE-bystens utsikt mod sydsydväst, det numera röda diktarhemmet och gatan Flensborgsbrinken. Kolla in staketet till höger, där finns en ”fläck”:

Just det! AE:s målning av samma vy. Han fick med tornet på gamla rådhuset, numera museum, men på OO:s bild är en björk i vägen. Björken återkommer…

2004 – 05 hedrades Albert Edelfelt i Borgå av flera sådana här tavlor, Edelfelts vyer på ”sin rätta plats”. Väder, vind, klottrare (läs en svordom här) har gjort sitt, men den här

på Näsebacken är fortfarande fin, låt vara att tallarna stör utsikten över kyrkan (det vita till vänster om tallstammen) och de berömda strandbodarna. Läs gärna mera, titta på hans tavlor!

Parker och liknande – del nio

Runeberg än en gång. Det är svårt att undvika skaldefamiljen när man rör sig i Borgå (trots att både Johan Ludvig och Fredrika föddes i Jakobstad…). Lugn, lugn, OO kommer snart till andra parker och personer – och till parker utan personer.Här rör sig oftast personer med sikte på gamla stan eller kyrkan i Borgå. Få vet tydligen inte vad de hastar förbi. Ni ser toppen av en husgavel, en hel del grönt och ett antal (o)nödiga skyltar. Det gröna är Fredrika Runebergs park, som ni ser på kartan i gränsområdetmellan den förverkligade rutiga stadsplanen och den tack och lov bevarade gamla staden. Förstora upp bilden för närmare betraktelse. Platsen är där som det finns både en grön och en blå prick.Fotografen vinklar sig en aning norrut. En stor gammal rödek dominerar över glasskiosken. I det gula huset fanns förr ”Frysarns”, en legendarisk korvgrill med öppettider som passade nattliga ”flanörer” och med en senap som lär ha varit senapernas senap, säger borgåbor. OO (inte senapsvän) har aldrig smakat. Receptet fanns endast i Frysarns huvud, sägs det.Vi går in i den lilla parken via glasskiosken, till det bortersta hörnet. Där, mitt i grönskan och doften av schersminer, där står hon och njuter, får vi hoppas.Bysten flyttades från Fredrikas trädgård 2004 när det här grönområdet fick status som hennes park. Vad ser hon på?En grön gräsmatta, dagliljor och troligen nån sorts körsbärsträd till vänster, hus som knappast fanns på hennes tid, en stor buskrosplantering ochbrandkårshuset som byggdes 1890. Inget fanns på hennes tid. Varför har man svängt henne så här? Jo, om man tar bort alla hus som är i vägen så ser hon sin man, Rbg, där han står i sin park.

Rosenplanteringen blommade ståtligt för en månad sedan, ungefär. Buskaget är nu fullt av vackra nypon. Rosen är ‘Juhannusmorsian’ (Midsommarbrud). Hör till spinosissima-gruppen, är alltså nära besläktad med vår midsommarros (som INTE heter ”Finlands vita ros”…). Den upptäcktes för några årtionden sedan. OO lånar från ett annat av sina slarviga arkiv:Skön som en rosa brud, eller hur?Den husgavel som syns på bild nummer ett är det här huset. Här bodde Runebergs 1838-52, huset var inte i bästa skick, nedre våningen var nästan obeboelig. Här upplevde Rbg sin mest produktiva tid, han skrev största delen av Fänrik Ståls sägner, likaså vår nationalsång ”Vårt land”. Här umgicks Rbg med kompisar av alla de slag: kolleger, jaktkamrater, kvinnor – han var lite av kvinnornas Alfred, upplevde många förälskelser…Fredrika födde de yngsta fyra pojkarna här, plus en som levde endast i knappa tre år. Hon var svårt sjuk i början av 1840-talet, när hon väl repat sig efter ett år ungefär, då snavade hon över en av jakthundarna, skadade benet och fick följdsjukdomar. Dessutom upplevde hon hur hennes hörsel avsevärt försämrades, redan före uppnådda 40 års ålder. Kanske hon som staty inte alls vill titta på huset med så många starka händelser?

När familjen flyttade ut 1852 var sönerna 17, 16, 14, 9, 6 och 2 år gamla (om OO har räknat rätt). Fredrika var mitt i sitt liv som mor och maka – men hon hann ändå med mycket mer. Hon, banbrytaren, förtjänar ett nytt blogginlägg längre fram!När Runebergs flyttade blev huset tobaksfabrik. Vidare öden är inte kända. 1881 målade Albert Edelfelt (1854- 1905, illustrerat bl.a. Fänrik Stål) den här akvarellen av huset, troligtvis redan då lite ändrat sen Runebergarnas tid. Men visst kan man se en viss likhet. Mansardtaket lär ha ändrats ganska snabbt. Huset är i privat ägo, där verkar nu en bokföringsbyrå. Skylten ”privat område” håller eventuella nyfikna borta.

Ut i naturen 2

Telegrafberget heter Telegrafberget eftersom där har funnits en telegraf. Visserligen endast två somrar, under Krimkriget 1854 och 1855, men ändå. En optisk sådan. Telegraflinjen sträckte sig från Kronstadt till Hangö, andra sommaren t.o.m. till Nystad. Ca 500 ryska soldater skötte signalerna, kanske med svensken Edelcranz’  system med tio järnplåtar som möjliggjorde 1024 tecken. Sådana semaforer fanns på ungefär tio kilometers avstånd från varandra. Klumpigt och långsamt? Med dagens mått mätt eventuellt, men betydligt snabbare än med budbärare på hästryggen…

Fortfarande går huvudstråket upp till den högsta punkten från sydsidan. Rätt så brant att ta sig uppåt 50 meter (på ca 500 meter). Stentrappor byggdes lite här och där på 1850-talet, men underhållet har inte skötts. Ändå bekvämt för bilburna, eftersom Haiko gårds (hotell, spa, konferens) stora parkeringsplats brukar ha plats.

Väl uppe är utsikten över Haikofjärden mäktig, så tyckte också Albert Edelfelt med ateljé alldeles intill. Många av de vyer han målade i hemtrakterna har länge funnits som affischer på ”rätt plats”, så också här (1899):

På OrdOdlarens foto nästan exakt 120 år senare ser man hoppeligen vissa likheter?

Följande telegrafberg torde ha funnits i sydvästlig riktning, nu skymtar enbart dessa pipor och torn – Neste. (Klicka på bilden, den blir större och det syns bättre)

Oljeraffinaderi, stort som sjutton, ca 2000 anställda. Telegrafberget ägdes fram till 1976 av den koncern som var störst i Borgå för 100 år sedan, August Eklöf (trävaror, sågar, m.m.), 1200 anställda 1912. Området blev naturskyddsområde 1961 på initiativ av Klas Gustafsson (1905 – 95), en kulturell mångsysslare med långt vitt hår som OO träffat många gånger men aldrig fotograferat. Han vistades bland indianer i Nordamerika på 1950-talet, blev också upptagen i en indianstam. Han bodde vid den väg som numera heter Mohikanstigen – gissa varför. Det här var endast en av strängarna på hans fela – han var folkmusiker också. Minns fortfarande hans sirliga, konstnärliga handstil. Han var skicklig med penna och pensel också.

Vi höll paus vid nuvarande utsiktstornet, där också semaforen stått. Där finns också vackert ritade kartor över området i stort (obs bl.a. Svinö, tidigare inlägg)

och i smått. Den plast som de skyddas av påverkar bildkvaliteten här, förstås.

Vi gick upp och ner längs den vänstraste stigarna, men sen tresade (”äkta” östnyländska) vi längs de otaliga små stigarna över hala berg, stubbar, stenar, trädrötter, upp och ner och ibland med händer och aktrar som hjälp och undrade om vildvittror bor här:

Vi beundrade också tallarnas idérikedom vad gäller växtsätt.

Tidigare – till för ca 100 år sedan – gick boskap på bete här och höll markerna öppna. Nu har granskogen tagit över, med boplatser för allsköns rumpnissar.

Inga fler ordnade små vandringar nu, följande först i april. Nu får OO hitta på ”egna” platser att upptäcka. Kanske den bekanta tröskeln blivit lägre. Både natur och historia och kultur finns, men Lilla Mhy behövs också.

 

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.