Bussigt!

Eugen bodde på Stenbackan, Arvid i Svedars och Nestor i Röukas, högst fem kilometer från varandra. Och sen fanns Oskar på Brams på några kilometers avstånd, han som skrev ”Brams-Oskar” på tipskupongen. De hade något gemensamt, de skötte kommunikationerna, hade var sin taxi. Privatbilism var inte något man ägnade sig åt i småbyarna runt träsken på 1950-talet, precis. Sakteliga dök det upp en Moskvitch, en Datsun, en Folkvagn, men…

..buss eller taxi var det som gällde. ”Koskis buss” rullade på med samma chaufför, samma tidtabell i vidpass 30 år – en institution! Kom vid åtta-tiden på morgonen, körde via en krokig och byarik väg till Vörå, därifrån vidare till Vasa – hela resan tog nästan två timmar. Tillbaks kom bussen vid femtiden. En stadsresa = nio timmar. Man kunde sända ”vad som helst åt vem som helst” med den bussen. Koski vissste var alla bodde och var pålitlig som bara den. Bussbolag: Oravais Trafik.

Trots det namnet gick det ingen buss till kommuncentrum åt motsatt håll för oss i avkroken, till Oravais. Sådana linjer fanns bara inte. Då var det Arvid eller Eugen som körde, eventuellt någon grannskjuts. Ofta Arvids ryska Volga, de små grå säger att han hade en sådan.

Volga, hittad på nätet

Nestors bilmärken har OO ingen aning om. Men bild finns från ett kusinbröllop, och 12-åringen med sitt tjocka hår avbildades på egen begäran vid Eugens nya vrålåk. Troligtvis åkte hela familjen dit med Eugens finfina birs. Snygg, va?

En gång behövde ett gäng skolbarn besöka tandläkaren i Oravais. Kalle fyllde sin Folkvagn med de små, och så bar det iväg. Bilen hade riktningsvisare som skulle gå upp när chauffören drog i en spak, men det var trögt före i mekanismen. Kalle satte ut handen genom sidofönstret vid vänstersväng, och den som satt till höger om honom fick göra sammalunda vid högersväng. Resan förlöpte väl, tandläkaren är förträngd.

Folkvagn med riktningsvisare, från nätet (se vid fönstret bakom framdörren)

Men buss… Skolbussen till mellanskolan i Vörå började gå i mitten av 60-talet. Underbart! Inte mera tidiga morgoncyklingar på fem kilometer för att hinna i tid till skolan. Skolbussen körde först en landsvägsögla, och när OO steg ombord återstod knappt 20 kilometer nästan rak väg. Inga förseningar. ”Rasijeffos Martti” körde som klockan, var glad och skojfrisk och uppmärksam, han ”såg” oss. Eftersom han alltid spanade och väntade om någon inte fanns på rätt plats, utvecklade vi ett ”sjukanmälningssystem” så att vi alltid vid laga förfall ringde till någon som steg på några hållplatser tidigare så att Martti fick veta. Hållplats? Nej, såna fanns inte. Bussen stannade där passageraren bodde.

Och på lördagarna åktes dansbuss, samma bolag, olika chaufförer. Ibland fick OO vara konduktör, roligt! En gång hittade en fiffikus på att när ”Vårt land” spelades i radion klockan 00.00 skulle man stiga upp och stå, oberoende av kurvor på vägen. En stadig tradition under många år.

OO ville ha en bild på en gammal buss, kontaktade nuvarande Oravais Trafik – och fick en bild på precis rätt buss:

Schangdobel a la 1960!

Tillverkad i Närpes (enda bussen som Närko gjort) 1960, nöttes av glada skolelever hela årtiondet. OO bara gapade när bilden damp ner i e-posten. Bolaget fungerar fortfarande på samma människonära sätt! Trots att OO aldrig har sett dem hon korresponderade med så fanns tjänstvilligheten där. Visserligen finns gemensamma bekanta men ändå… Härlig buss!

Bus och bråk i bussen? Njaääee… Vi hade våra bestämda platser, och ve den som… En gång blev OO faktiskt fastbunden, eftersom hennes ljusblå jacka hade ett buspojksfrestande hängande knytskärp. Endast en lös knut, precis tillräcklig för att bromsa uppstigandet och åstadkomma skratt. En annan gång hade grannpojken nyspulver med sig, en tant upptäckte det och bad att få. Hon drog i sig och nös och nös; ”oj så skönt att får rensa rören”, sa hon. Buset kom av sig.

Bussen kostade. Busskortet hade 50 markerade punkter, med en speciell tång klipptes ett hål för varje resa, vid femti fullt var det dags att köpa ett nytt. En av de elever som steg sist ombord förtjänade sin resa genom att agera klippare. Om det var Marttis eget påhitt eller om bolaget rekommenderade, det visste vi inte. Och inte brydde vi oss heller. Vi var bussgänget och tog hand om varandra, Martti tog hand om oss.

Nutida OT-buss

Tack, Lena i Wales för att du väckte mina minnen genom att berätta att du guidat en buss finlandssvenskar. OO kontaktade Filip, som visade sig vara den som rattade bussen. Tack, Filip, Niklas och hela gänget på OT!

Kontaktskapande enligt 1960-talet

”Men hur gjorde ni då, när ni inte hade mobiltelefon?” Ungefär så formulerade sig tonåringen till sin mamma, 40+. ”När ni hade ärende till Någon, Honom, var Förtjust, ville Träffas…?” Och 40-plussarna i sällskapet började tala om det pinsamma med EN trådtelefon, mitt i huset, alla hörde, vem som helst kunde svara…

Och 60-plussaren undrade. Ringde Någon Sån? Ringde jag? ”Telefonen är till för korta meddelanden”, hette det på 1960-talet. Minns inte när telefoncentralen avskaffades i hembyn, men medan den fanns var det ju nästan riskabelt att ringa i Sådana ärenden. Inom kort visste ju då hela byn och lite till!

Konfirmationen, det år man fyllde 16, var vattendelaren. Före det cyklade vi omkring i byarna på lördagskvällarna, med stränga hemkomsttider. Vi var ”ute”. Men var? Inte fanns det samlingslokaler, inte caféer. Trappor, broar, mjölkpallar (mjölkbryggor). Vad vi gjorde? Nåmen, vi var ju ute! Vintertid och om det regnade var vi antagligen hemma i våra egna hem eller några hos någon kompis. Och om någon blev mera intressant, liksom? Tjaaa… Hände sällan. Vi var ju barn, högst femton, haha. Man kunde ju erbjudas skjuts på mopeden, förstås, och då hålla om föraren lite mera…

Sen blev det dans i Danskulturens Förlovade Land, Österbotten. Strikt system, enkelt att ”fråga chans” utan att behöva prata ens. Först måste man ju komma sig till själva tillställningen, förstås. Ibland gick det en dansbuss, men annars var det bara att ta till hemmatrådtelefonen och ringa någon av de bilburna byspojkarna. Oftast fick jag åka med. Glesbygdstillvaron och kutymen var sådan, tack och lov.

Systemet då? Danstillställningen började alltid med vals, klockan 20.00, nästan enbart flickor på golvet. Efter ungefär en halvtimme var ”kohandeln” igång: när orkestern tog de första tonerna i en ny låt böljade vågen av pojkar mot muren av danslystna flickor, och uppbjudandet var igång. De flesta pojkar kunde bjuda upp artigt och belevat med en blick, en nick, ett-tre ord, en utsträckt hand.

Under dansen kunde man placera och röra handen enligt känsloläget, kommunicera. Om flickan satte handen närmare pojkens nacke, så… Och pojken kunde visa sitt intresse med att föra sin hand över ”den lodräta mittlinjen” på flickans rygg, lite väl vågat en aning nedanom midjan… En annan spelplan var hur mycket man dansade kind mot kind, man dansade ju oftast långsam foxtrot eller nån sorts tango.

Vid tiotiden var det paus. Att bjuda upp till ”första efter pausen” visade också gryende intresse. Och visst, Han kunde bjuda upp flera gånger under kvällens lopp. Tillställningen slutade alltid med tre damernas, sista herrarnas och sista valsen. Och om den man bjöd upp till första damernas kom tillbaka till sista herrarnas så behövdes inte mera. Då kunde man prata direkt, om man inte gjort det förr, stämma träff till följande danstillställning – och han kunde bjuda på skjuts hem. Tror jag. Eventuellt avhämta hemifrån till följande träff, men jag vet inte. Det hände inte mig så ofta.

Andra och tredje damernas försökte jag oftast tillägna mina trägna, trygga och trevliga och rytmiska  danskavaljerer, pojkarna från byn, som oftast uppfyllde nämnda kriterier. Men även andra bekanta på olika sätt. En flicka bjöd sällan upp en pojke som hon inte dansat med förut.

Stelt? Konventionellt? Jovisst, men bra för det mesta. Vi försökte ändra på det på olika sätt. Vi ville ha ”varannan damernas”, ”sekahaku” (blanduppbjudning?), dansdemokrati. Jag intervjuades i TV en gång, t.o.m. Titel i rutan: dansdemokrat.

Bloggstatistik

  • 68 462 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.