Världens största krigsminnesmärke

Himlen var klarblå, solen sken, inget moln – det kändes hett redan på morgonen. En bra dag för en liten färd till havs! Hyrbilen styrdes mot Sorrento (jo jo, ursprungligen grundad av italienska invandrare) för en 40 minuters bilfärjefärd till Queenscliff. Därifrån gällde det sen att hitta riktningen mot Torquay och sen – nä, en plats åt gången:

SAMSUNG CSCRakt norrut (nästan) Port Philips Bay, och i ”botten” på den Melbourne. Spikrakt söderut snuddar man vid Tasmaniens nordvästligaste hörn, men sen finns där enbart det bara havet och Antarktis. Den fortsatta färden gick längs den sydliga kusten.

SAMSUNG CSCI Torquay har surfingen uppkommit. Det syns smart på orienteringsskyltarna, eller hur? Och så det surfades längs hela kusten…

SAMSUNG CSCVägen syns här, som ett streck längs bergskanten. Vägen var målet. Great Ocean Road, världens längsta och största krigsminnesmärke, 243 kilometer. Byggdes så att säga för hand. Sammanlagt ca 3000 australiska soldater som återvände från första världskriget använde hackor och spadar och skottkärror och lite dynamit, med början i september 1919. Vägen höggs fram i en takt på ca tre kilometer per månad, beroende på terrängen. Arbetarna bodde i tältläger, mat och logi kostade ungefär en femtedel av vad de förtjänade. Piano, grammofon, spel och tidningar fanns fritt till förfogande, sällan åkte mannarna hem till sina familjer. Den tidens debriefing? Hårt fysiskt jobb, prat och samtal med personer som varit med om ungefär samma upplevelser under fyra år i krig. Kanske.

Den första sträckan öppnades som en enfilig grusväg i mars 1922. De som använde den vägstumpen (Eastern View – Lorne) betalade därefter tull, för ytterligare finansiering. Och 1924 gick ett fartyg på grund nära vägbygget. Då blev det arbetsstopp i två veckor. Fartygets last bärgades, 500 öltunnor och 120 lådor sprit…

SAMSUNG CSCKoppartavlor med information finns här och där längs vägen. Här syns (uppförstoring behövs troligen) de ovan nämnda orterna, och någonstans på den här vägsträckan finns också den här portalen, tredje på plats – området är högriskzon för skogsbränder!

SAMSUNG CSCI november 1932 invigdes sträcka Lorne – Apollo Bay. ”En vild idé har blivit verklighet” sades det i de tal som hölls vid den festligheten. Senare utökades vägen med mötesplatser, senare blev den tvåfilig, ännu senare fick den asfaltyta. Vägtullarna upphörde 1936. Och 1962 utsågs vägen av turistorganisationer till en av världens mest sevärda vägar, byggd av soldater för att hedra sina stupade kamrater. Den historiska aspekten gör den ännu mer värdefull.

SAMSUNG CSCVädret den dagen? Sisådär 35 grader. Plus. Och kraftig blåst. Det kändes som att vara i en varmluftsugn. Het luft från norr. Uppochnervänt på flera sätt.

Postlådekreativitet

Postlådor, lådor man får post i – om man får post i konkret form mera. Jo. Man får. Trots att en massa lär ska läsas på diverse skärmar nuförtiden. Standardiserade former finns troligtvis inte ännu i vårt avlånga land, däremot är det viktigt med placeringen. Avståndet mellan lådor bör vara minst ett visst antal meter, de skall vara placerade på för postiljonen trafiksäkra platser, han/hon skall inte behöva stiga ut ur bilen…. Nåja. Kreativiteten i ett land med varierande väderförhållanden kan inte vara så stor, men annorstädes…

SAMSUNG CSC

Den här bilden har visats i en annan vinkel tidigare, Bruny Island. Återanvändning av mjölkhink/mjölkkanna/mjölkflaska/mjölkstånka.

Två andra varianter, platsen där man tillverkar ostar av getmjölk:

SAMSUNG CSCKikade in i den, där fanns ett lite böjt kuvert i A4-storlek. Fungerar, alltså…

Här fascinerar också ”upphängningsmekanismen”:

SAMSUNG CSC

Tja, den här är av plast. Hur skulle den fungera i Finland…

SAMSUNG CSC

Och här är ursprunget lite oklart, men torde även här vara nån form av återvinning:

SAMSUNG CSC

Så kan man göra i klimat där man inte drabbas av nederbörd i alltför många temperaturer. Men där kan minsann åska och blåsa också, hur det då går med de ankomna försändelserna förtäljer inte historien.

Gillar öar!

Bruni d´Entrecasteaux hette han, den franska konteramiralen som utforskade ön 1792. Som tur fick den inte hans efternamn som namn. Förnamnet användes. Men även det ordet vållade huvudbry, så år 1918 blev det Bruny Island. Engelsk stavning och engelskt uttal. Lättare så för en välkuperad ö utanför och österom Tasmaniens sydligaste delar.

SAMSUNG CSC

Som synes, en tvådelad ö. Det sammanhållande ”bandet” är några hundra meter brett, fem kilometer långt och höjer sig åsaktigt flera tiotals meter över havsytan. OO avstod från att benöta alla 279 trappsteg upp till den högsta toppen, knappt halvvägs fick räcka i blåsten. och bilden får duga.

SAMSUNG CSC

En minnestavla ber besökaren komma ihåg Truganini här, enligt en uppgift den sista renrasiga tasmanska aboriginen, avled 1876 – en annan källa påstår att två levde längre, alla kvinnor. Hennes hårda öde må här förbli oberättat. Innan konteramiralen dök upp kallades ön Lunawanna-Alonnah (namn på två tätorter idag). Många andra orts- och naturnamn har namn som härstammar från nuenonne-aboriginerna, t.ex. Mount Mangana, Isthmus, Killora….

Den starkt växande småskaliga turismen satsar på jordbruk och jordbruksprodukter. Whisky jordbruks-? Jovisst. Ett flott och glassigt whiskysmakhus besöktes, produkter från hela Australien. OO smakade på ostron första (sista?) gången i sitt liv, odlade en bit från ostronsmakhuset.

SAMSUNG CSC

Australiens sydligaste vingård bestod på smakprov. Choklad på ett annat ställe. Jordbruksprodukt där? Den lokala speciella (mums!) honungen av mer eller mindre endemiska växters blommor är och förblir outförbar. Men sen: ostar!!! Mmmmmmm… Hårda och krämiga, mer eller mindre lagrade. Och favoriten som hade legat i lokalt vin och packats in i lokala vinblad – om det omgivande snöret också var lokalt kan inte berättas. Och logon är underbar:

SAMSUNG CSC

Lamm eller lax som lunch. Får får gå så gott som överallt, laxen odlas i ”burar”. Enligt turledaren/chauffören/guiden festar sälar på förrymd lax, välgödda sälar fångas och förpassas till norra Tasmanien – och efter en kort tid är de tillbaka och äter upp sig igen. Får liksom inte avlivas. Där heller.

Hela ön är ca 100 kilometer lång. Till ytan lika stor som Singapore. I den staden bor ca 600 000 människor. På Bruny Island sisådär 600. I Singapore 50 000 poliser. Polis finns också på denna härliga och minnesvärda ö. Han heter Justin. Finns i Alonnah, bredvid de två andra viktiga serviceställena, apoteket och posten.

 

 

Irrande och virrande

Den lilla flickan var fascinerad av labyrinter. Sådana fanns i en och annan tidning på 50- och 60-talen, och alla skulle genomgås med en lätt linje med blyertspenna – och sen skulle strecken suddas ut. Följande steg var sen att klara dem med enbart koncentrerad blick. Det fungerade ibland, senast strax före skrivande stund i den dag som idag är. På en barnsida i en veckotidning.

Men häromsistens stod den lilla flickan i pensionärsgestalt vid Den Stora Labyrinten. Tre meter höga och två meter tjocka cypressväggar tornade skrämmande upp sig, formande två labyrinter nära varandra. Trots tre klippningar per år (var och en tar en månad om regn eller hetta inte omöjliggör arbetet) är gångarna smala. Så smala att man på flera ställen blir tvungen att backa in i en gränd för att släppa fram mötande irrare. Den ena labyrinten är något lättare än den andra, men klaustrofobikänslan infann sig. Hu…

Skuggorna nästan  omöjliggjorde fotograferande

Skuggorna nästan omöjliggjorde fotograferande

Följande: roslabyrinten. Betydligt roligare. Befriades från cellskräcken. Sex koncentriska cirklar som kunde genomskådas, men konstifikt placerade öppningar och blindgångar försvårade genomfarten. Garanterat knepig även utan alla de beundransvärda och färgrika och doftande (många!) rosorna. 1200 plantor/buskar, 217 olika sorters rosor. Betraktandet, fotograferandet och snusandet och pratandet gjorde att det irrades av och an. ”Den här har vi sett förut!” ”Nää-ä!” ”Jo!” ”Okay, men då från andra sidan!” ”Men sidu den här då!” ”Kom hitåt!” ”Nä, kom du hit först!” Och så vidare.

SAMSUNG CSC

Några flickor påkallade OO:s uppmärksamhet. De räckte över sin mobiltelefon:”Could you please take a photo of us?” Jovisst, det ordnade sig. De hade nått den eftertraktade mittsittplatsen och ville förevigas. Bevisligen fanns då den eftersträvansvärda soffan på drygt två armlängders avstånd – dock tog det tamme skjutsningen tid att kurva sig dit. Till slut hatt vi! (Hitta – hatt – huttat…). Sen återstod ”bara” att ta sig ut igen…

Mittpunkten till höger i bilden

Mittpunkten till höger i bilden

Där fanns också en lavendellabyrint. Trots makrostorlek på buskaget var den ändå överskådlig. Verkade inte helt färdigbyggd. Vi hade irrat nog.

En del av det australiska äventyret. Ashcombe Maze and Lavender Gardens, på Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Cypresslabyrinterna är ca 40 år gamla, roslabyrinten byggdes 1988, men har förändrats och utökats ett par gånger.

Flygfoto från broschyren. Roslabyrinten döljs av trädens skuggor uppe till vänster

Flygfoto från broschyren. Roslabyrinten döljs av pelarträdens skuggor uppe till vänster

Förstås fanns där också andra planteringar: träd av alla de slag, nyttoväxter, några meter höga rhododendronbuskar (-träd), med mera. Ett av paradisen för trädgårdsmänniskor. Fler fanns. Besöktes, betraktades och beundrades. Med en viss avundsjuka. Vinter där innebär temperaturer på +2 – +12 grader. Såå… Nåja.

Ankdammar

Briljant marknadsföring! En reklamskylt med det här innehållet kan bara inte förbiköras, den automatväxlade högerstyrda svängde nästan av sig själv till vänster i vänstertrafiken. För att se om prognosen håller.

SAMSUNG CSC

Jovisst, det blev en lämplig smakbricka av ”husets viner” och traktens ostar, med lite lokal sylt och internationella smaklösa kex (bra här…). Avnjöts i lugn och ro under småprat med först herr, senare fru Ägare.

SAMSUNG CSC

Platsen, ja. Namnet lockade verkligen också:

SAMSUNG CSC

De nuvarande ägarna köpte ‘godset’ i mitten av 1990-talet, planterade vinstockar, grävde en damm och skaffade ankor. När det första vinet sisådär tio år senare fanns på flaska saknade vingården fortfarande ett slagkraftigt namn. Ägarna satt och slappade och tittade på ankorna som med stjärten i vädret ”dök” för att skaffa mat. ”Min mormor kallade det där ‘puddling'”, utbrast fru Ägare. Och så kom namnet till, Puddleduck. Kolla logon närmare! (Det här husets ordböcker säger att puddle är ett substantiv, pöl. Ankorna pölade?)

En finlandssvensk i tasmansk ankdamm

En finlandssvensk i tasmansk ankdamm ser ut över vinranksfälten

Men för OO blev det ändå en ankdamm. och med gemensamma krafter informerade vi om den finlandssvenska ankdammen, där alla känner alla. Och om man träffar på en obekant reder man snabbt ut grann-, bekantskaps- och släktförhållanden och vips, så har man gemensamma bekanta, är nästan släkt, t.o.m. ”Så är det här i Tasmanien också”, påstod fru Ägare. (Finlandssvenskarna är ca 300 000, tasmanierna ca 200 000 fler) Hon hämtade papper och penna, skrev upp ordet ankdamm bokstav för bokstav, för att kanske hitta på något som fångar skandinaviska besökare. Sådana kommer i allt större skaror, tack vare danska kronprinsessan Mary, tasmanier. Humorn och ”ankstilen” flödar på Puddleduck, några exempel till slut:

Hur stor är igenkänningsfaktorn, finlandssvenskar?

Hur hög är igenkänningsfaktorn, finlandssvenskar?

Tvåldoseraren på toaletten

Tvåldoseraren på toaletten

Bakom skylten skymtar levande ankor. De håller ett och annat otyg borta från vingården

Bakom skylten skymtar levande ankor. De håller ett och annat otyg borta från vingården

I deporterade fångars spår…

Port Arthur. Ett annat ”måste besöka”. Vadå? En hamn? Och vem var Arthur? Det blev ett verkligt kaos i hjärnkontoret. Gamla skolkunskaper krävde utrymme och hävdade (med rätta) något om Kina och Japan och krig, envist som synden. Svårt att bli kvitt den associationen. Och Allvetande Wikipedia spädde på med en stad i Texas, en del av staden Thunder Bay i Ontario, en stadsdel (och en pub) i Åbo, en restaurang i Stockholm, en byggnad och en bostadsförening i Uppsala – och en ”ort” i Tasmanien. Samma Arthur??? Nä.

”Ett samhälle och en f.d. fångkoloni”. Namn efter George Arthur, viceguvernör, som pekade ut platsen. Uppgift: avverka skog, såga, skeppa ut. Arbetare: fångar. Allt oftare återfallsförbrytare, karlfolk som först deporterats som fångar till Australien. Senare tillkom en mängd andra konstruktionsarbeten. Öppnades 1830, avslutades som fånganstalt 1877. Efter 1853 togs inga nya fångar emot.

Port Arthur ligger på en halvö som på det smalaste stället endast är några hundra meter bred. Där huserade vakter och häftiga hundar. Dessutom hävdades att människoätande hajar simmade i vattnen. Rymningssäkert. Tjaa… Den härliga guiden drog några historier om försök och misslyckanden – och lyckanden.

Miniatyr av fångkoloniområdet. verkstäder och fängelset, fyravåningsbyggnaden

Miniatyr av fångkoloniområdet. Verkstäder och fängelset, fyravåningsbyggnaden i förgrunden.

Några tusen fångar, en stor militärstyrka och en hel del civila (präster och läkare med mera, med familjer) behövde hus i sten och tegel och andra faciliteter. Allt tillverkades av fångar, även unga pojkar (den yngste lär ha varit elva år). Spannmålsmagasin och kvarn – som snart nog byggdes om till fängelse. Cellerna – numera smått restaurerade – var inte större än en enpersonssäng av idag. En kyrka för över 1000 personer (uppfördes 1836-37, brann 1884), olika verkstäder, sjukhus, mentalsjukhus och fängelset för isolering och besinning, en (ett) panoptikon. För att inte tala om de civilas hus och prunkande trädgårdar.

En del av den enorma parken, Governments Gardens

En del av den enorma parken, Government Gardens

Kontraster. Även idag. Besökarna kommer in via ‘Visitors Centre’, öronbedövande bullrigt, ekande, fullt av folk och skramlerier från restaurangen/caféet. Väl inne på området möter ett stort lugn, grönska, trädgårdar, med rosor och åter rosor och kamelior och fruktträd och träd i alla storlekar – ögonbedövande. Vackert. Ruiner, restaureringar, nyinredningar (mentalsjukhuset är nu ett modernt museum, t.ex.). Överraskning: man går in i kyrkan i panoptikon, där de med tystnad belagda fångarna dagligen ställdes upp i små bås för att lyssna till samma långa predikan, och lyssnar på tystnaden. Den förmedlas av osynliga högtalare – hostningar, ljudliga andetag, suckar, fotskrap, hummanden, snörvlanden… Kusligt!

Mentalsjukhuset, panoptikon och föredömligt klippta fruktträd

Mentalsjukhuset (till vänster), panoptikon och föredömligt klippta fruktträd

På Tasmanien finns flera världsarv med anknytning till ”fångkolonitiden”. På samma halvö som Port Arthur finns Coal Mines, som tillverkade kol av inte såå prima kvalitet, men som dög. Inne i den nuvarande staden Hobart finns Female Factory, där kvinnliga interner sydde, tvättade, strök och ”förbättrades” med regler, straff och Guds ord, såsom alla andra fångar. Kvinnorna kunde också placeras som hemhjälp i olika familjer.

Kyrkoruinen och den lilla anglikanska kyrkan

Kyrkoruinen och den lilla anglikanska kyrkan

Efter fångkolonitiden, 1877, försökte man göra Port Arthur till en ”vanlig” stad med namnet Carnarvon, flera nya hus uppfördes, bl.a. den lilla anglikanska kyrkan. Lyckades inte. Turister kom för att se fångkolonin, och nu har området varit musealt i närmare hundra år.

Faktiskt sevärt. Väckte många tankar. Men ligger så långt borta…

 

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 68 187 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.