Gammal stad med butiker nr 1

Tät trafik, smala gator, tvärstopp, krypande, irritation – vart är vi på väg? Om vi visste? Ut ur stan, men hur? Situationen för tre år sedan var inte alls behaglig. Bilfärden inne i staden företogs oplanerat, rekommenderas inte. Ändå stod OO:s håg starkt till staden ifråga.

Nytt försök 31 oktober 2018, numera kändes R44 som sveper förbi staden som byvägen hemma, tre infarter är möjliga, kartan var kollad, parkeringsplatser här och där – men i realiteten fanns inga lediga platser för hyrbilen. Cirkulerade en god stund – trafiksituationen lättare än för tre år sedan, men ändå, suck… BJR svängde in på ytterligare en gata, en tom ruta! På rätt sida, snabbt in. Jaha, och sen då? Betalautomat? Gratis? Bäst som det var dök en glad leende halvuniformerad kvinna upp ”You have to pay for parking”. Jovisst, men… ”To me”, svarade hon lika vänligt och hivade upp en apparat ur sin väska. 10 ”ränder” per timme (ca 60 cent) – ”och vill ni sen stanna ännu längre, så kom bara tillbaks till bilen så kommer jag och ni kan betala för fler timmar”. Kunde inte låta bli att berätta för henne om våra lapplisor (parkkipirkot) som med sura nunor går runt och granskar och delar ut böter för överskridande av betald tid, kvinnor som oftast vägrar kommiunicera som vanligt folk. Hur stora områden parkeringsmänniskorna där har blev inte klart, men vårt samtal avslutades med ”Have a nice stay in our town”. Kanske finländska parkeringsmyndigheter kunde göra ett studiebesök…

Stellenbosch. I ålder Sydafrikas andra stad, grundad 1679, samma år som Simon van der Stel blev kommendör/guvernör för Kapkolonin och namnet var givet. Bosch torde hänvisa till skog. Guvernören var odlingsintresserad (hans eget gods var nuvarande Groot Constantia närmare Kapstaden), en av de första som införde vinodling till denna del av världen.

Följande uppgift för turisterna var att memorera parkeringsplatsen. Efter några huvudvridningar och kartrådfrågningar var det enkelt: vi står vid stadens synagoga! Gatan är i övrigt väl frekventerad av universitetsstuderande, universitetet i staden fungerar i huvudsak på afrikaans, därutöver finns världshögklassig vinutbildning på alla nivåer i staden. Och där finns en smart optiker också:

Vinstad, jo. I omgivningen, längs R44 och intilliggande vägar ligger vingårdarna nästan ovanpå varandra. Bara att svänga in på måfå och ta sig en billig provsmakning, kolla in gästvänliga människor, växtligheten, konsten, arkitekturen (husgavlar), historien… Allt sådant varierar på vingårdarna, lyxigheten likaså. Ibland kändes det som ett konstgalleri, ibland som i en park eller trädgård och människorna var oftast intresserade av så exotiska gäster som från andra ändan av planeten…

Ett hus som får representera de typiska husgavlarna, någorlunda ”befriat” från ekar – och en parkeringsmänniska sitter och dinglar med benen!

Staden, ja. Kallas också ”Eikenstadt” på grund av de många ekarna som försvårar fotografering i allra högsta grad – men de skänker behövlig svalka. Vandringen gick främst längs Dorp Street, Bygatan. Först en mysig bokhandel,

sen den vitt och brett berömda och fullproppade Oom Samie se Winkel (Onkel Samies butik). Fotograferingsförbud rådde där inne, det förstår man så väl. Ja ja, en del besökare knäppte nog, men OO är laglydig. Där finns ”allt”, överallt, uppe och nere, nytt och gammalt. Butiken är 114 år gammal, har hållit stilen och är numera ett nationellt kulturminnesmärke. Oj, så roligt att ha varit där!

Jordgubbssäsongen körde igång med festival när OO och BJR lyft från landet. En stor odling finns på bägge sidor om R44, nära Stellenbosch. OO undvek i det längsta att fotografera den, ni får gissa varför. Fungerande fågelskrämmor, det är frågan…

Skog, skvaller, sjöfart och sjöhäst med en känsla av Svinö…

George Rex – visst låter det kungligt? Den sega och envisa traditionen (obevisad, säger många, men…) hävdar att han var föräktenskaplig son till Englands kung George III. Bortser här från amorösa och politiska förvecklingar, men karln hamnade i Kapprovinsen 1797, satt i fängelse i Stellenbosch 1802 och fick två år senare tillåtelse att bosätta sig ca 500 kilometer österut. Där köpte han en övergiven stor gård, Melkhout Kraal, utökade sina egendomar och barnaskaran (det blev tretton) och träffade en likasinnad vad gäller ”affärer”. Så blev det hamn, skogsavverkning, skeppsbygge, möbeltillverkning – även om hamnens inlopp skapade vrak då och då. Karta, skannad ur en guidebok, varsågoda:

Inloppet till lagunen omges av ”The Heads”, det östliga bebyggt till tänderna och med en eminent utsiktsplats, det västliga ett privat naturreservat. Skillnaden märks.

”The Heads” från Thesen Island. Öppningen mot havet döljs av ön Leisure Island.

Vem som, hur, när och var stadsnamnet etablerades är oklart. Lär komma från khoi-språket, Xthus Xba, en plats med skog. Fritt fram att uttala med ”klickar” och allt!

Fart på det hela blev det när norske Thesen på väg till Nya Zeeland blåste hit och dit på haven och nästan i misstag fastnade för Knysna. Första ordentliga kajen byggdes 1882 (trä, förstås). 92 ångare besökte hamnen och fraktade trävaror 1892. Slutet kom obönhörligen emot 1953. Lite transportspår finns kvar,

i övrigt är hamnön – Thesen Island – fylld av lyxighet, informationscenter för Garden Route och naturskydd. Den finska och svenska drömmen om båten vid husknuten förverkligas också. Och det känns som att köra till Svinö när man kör längs vägbanken.

1875 hittades en aning guld i skogarna och bergen (se kartan, längst uppe till vänster, Mine Walk). Smick smack byggdes ett samhälle, minst 75 boningshus, hotell, enklare inkvartering, sjukhus, kyrka, bagerier, slakterier, konsertsal, tre tidningshus, post tre gånger per vecka – och ruschen blev kortkort. Guldäventyrarna sökte sig snart norrut (bl.a. nuvarande Johannesburg) till rikare källor. En grävare fanns kvar 1890, 1880 var de över 1000. 1892 hade staden/byn Millwood 162 invånare, följande år sju. Uppgång och fall och nuförtiden vandringsled bland ruiner, gruvor och gropar. Nej, ingen sådan företogs.

Skogsbruket är fortfarande intensivt, ostronodling likaså, men bevarandet av resurser och biodiversitet – och turism – smäller högre och högre. Förr fanns det hundratals elefanter i skogarna (Afrikas sydligaste stam), de senaste forskningarna tyder på högst tolv. Sjöhästen, Hippocampus, en speciell sort av detta blanddjur, värnas det mycket om. Psykologiläraren har i åratal undervisat om hippocampus i hjärnan, nu såg hon det högst 12 centimeter långa djuret in natura, i ett akvarium. Hon fotograferade en infotavla

och en souvenir inhandlades.

Stöder hållbar utveckling, killen till vänster tillverkar dem av järntråd, plastflaskor eller dryckburkar. Lokalt, icke kommersiellt i souvenirväg duger. Kostade 75 lokala ränder. Inte ens fem euro, men kursen varierar.

Så blev det en tur upp på ”västbanken”, utsiktsvyer knäpptes. Thesen Island i mitten, bucklan i mitten av vägbanken gav svinökänslan. (Förstås endast av borgåbor, kanske… Förstora upp bilden) Några minuter efter att den här vyn förevigats tappade OO kameran, den gick helt enkelt i bitar. Hon kommer alltid att minnas Knysna. En kamerabutik hittades i centrum, en vänlig kvinnlig försäljare lotsade väl och en ny knäppapparat inhandlades. Nu är det till att vara canonägare igen!

Vy från ”The Heads” in mot staden, med bergen bakom. Bergskedjan Outeniqua torde vara längst borta i bilden. Leisure Island i förgrunden. Psykologiläraren och djupuppfattning: ju längre borta, desto mindre färgmättnad. Ja, ja.

Posten i Musselviken

”Undulater”, svarade den gladfinurliga eleven spontant när milstolparna mellan medeltiden och nya tiden fiskades fram. Klassen hade redan kläckt ”uppfinningar”, och religionsläraren bad om ett annat, närarelaterat ord på u. Hon vek sig som en fällkniv över katedern, och skrattet öppnade elevernas hjärnkontakter och det hon ville få fram kom:

”Upptäckter”, utbrast någon när skrattvågen bedarrat en aning. Hur många våghalsiga äventyrare gav sig ut på stormiga hav på den tiden? Columbus, ja. Vasco da Gama, Magellan, Amerigo Vespucci, Bartholomeu Dias – nämndes alla de här i skolan? För att inte tala om de anonyma besättningsmännen… Rellaläraren nöjde sig med att få något enstaka namn som exempel. De va de de.

Så bekantar sig OO med Garden Route längs Sydafrikas sydkust och guideboken gör att hon prompt skall iväg till Mossel Bay. Sagt och gjort, passade in i resplanerna en viss dag.

Bartholomeu Dias skickades iväg av Portugals konung Johan II i augusti 1487 för att luska ut sjövägen till Indien. Tuffa pojkar i tre karaveller, drygt 21 meter långa och knappt 7 meter breda, utsatte de sig för vind och våg. Rätt bra klarade de sig till gränsen mellan nuvarande Namibia och Sydafrika, men sen tog vädret makten och den lilla flottan drevs söderut i 13 dagar. Någon nuvarande Godahoppsudde såg de inte, de lyckades vända österut och senare norrut – och hittade en bukt som såg lovande ut. Då var det 3 februari (obs, sommar där) och dagens helgon var St Blaise – Aguada de São Brás heter platsen, fastslog Dias. Där fanns en källa som gav rikligt med vatten, och ”infödingar” som man kunde idka viss byteshandel med. Efter färskvatten- och matpåfyllning fortsatte eskadern österut, men det blev myteri på den ena skutan och helomvändning hemåt. På hemvägen upptäckte Dias udden och kallade den Cabo Tormentoso, Stormudden. Konungen var av annan åsikt och hävdade att udden ingav gott hopp, så det blev som det blev med namnet.


”Klumparna” längst till vänster är Godahoppsudden, fotograferad mot sydväst en relativt klar morgon från staden Strand på andra sidan viken False Bay.

År 1500 utrustades en ny upptäckarflotta med Dias med, 13 fartyg – men hela hopen blåste iväg till Brasilien. Så var även den delen av världen upptäckt. De navigerade ändå österut, och nådde ovannämnda udde. Dias hade rätt i sin namngivning. Storm. Några fartyg förliste, bl.a. Dias skuta med man och Dias och allt.

Den decimerade flottan fortsatte österut, och vid källan São Bras kom en påhittig sjöman på att lämna ett brev som berättade om Dias öde i en sko som han hängde upp i ett träd (Milkwood) nära källan. Brevet hittades och fördes vidare till Portugal av en hemvändande handelsflotta (sjövägen till Indien var upprättad, tack vare Vasco da Gama). Så uppstod världens första postkontor!

Postväxlingen fortsatte och fortsätter. Jo, det gröna på bilden är faktiskt ETT träd, bevisligen över 500 år gammalt. Kan vara samma… OO postade ett kort i skopostlådan, träffade en postlådetömmarfarbror som arrangerade foton, pratade och skrattade – men vägrade posera. OO:s och BJR:s poseringar hör till det privata albumet, publiceras inte.

8 november 1987 startade en replika av Dias skepp från Portugal, det anlände på dagen 500 år efter Dias landstigning. Fartyget finns nu i en för ändamålet ombyggd kvarnbyggnad – huh, så liten skuta! En långtradare på våra landsvägar är längre, 24 meter. Skeppets bredd, 6,62 meter, kan var och en uppskatta i sin bostad. OO har inte fått fram uppgifter på hur många som stretade på ombord. Vikt 130 ton med barlast. Storseglet 147 m², det mindre 73 m².

Mossel Bay? 1602 undersöktes bukten och området ordentligt av holländska sjöfarare, och de upptäckte en vid öppen grotta där golvet var täckt av musselskal – Musselviken, Mossel Bay. Språkmässigt lättare, kanske.

Avstängd, urkopplad, ”borta” – återuppkopplad!

Femton dagar. Inget internet, ingen Facebook, inga bloggar, ingen e-post. Avstängd från ytter världen. Frånkopplad. Få TV-nyheter, ingen dagstidning. För vilken nyhetskanal i klotets andra ända noterar första snön i Finland, sålda hus i Ollhugg eller Tålamods eller finska politikers senaste kullerbyttor? Det är till att ha varit i motti*!

En fasta man borde kunna göra utan att resa tusentals kilometer, men… Telefonen (smartfånen) har fungerat som – telefon med sms-funktion. Inga samtal fördes, några sms skickades, färre togs emot. Apparatens flitigast utnyttjade funktion gällde räknande, förvandlande av ”ränder” till euro vid behov. Reservkamera när den egentliga träffat en sten på marken. Väckarklocka, två gånger.

Skönt att vara avkopplad, verkligen avkopplande. Det fanns ändå vissa kopplingsproblem. Första kopplingskollen gällde strömbrytare – lampan skall kunna tändas utan att takfläkten går igång. Var tänder man vad?

Andra kollen: hur många hål per kontakt i väggen?

Tja, det fanns andra användningsändamål för den här, men det berättar OO inte!

Ingalunda lika i alla rum, men trehålssystemet var vanligast. Här är vattenkokaren och brödrosten kopplade, men endast en fungerar. Gissa varför…

Den ena lägenheten bjöd på en adapter, med ytterligare en av de medförda dosorna kunde telefonerna laddas med usb-kabel. Kamerorna krävde två hål, aktivitetsarmbanden (OO:s enda ”armbandsklocka”) likaså. Med lite kopplingsladdningslogistik klarades biffen rätt så bra. Resenärernas batterier laddades trådlöst, oj så fullt det blev!

Första äggkokningen – varför värms inte vattnet? Äggen simmade omkring i samma halvljumma kranblask minut efter minut. Bäst som det var levererade hjärnan minnen av en urspårningsdiskussion i italienskan: Sök spisströmbrytare! Ingen handledning fanns i lägenheten, men där fanns en knapp ovanför brödlådan, och då hände det. Spisen började fungera! Och städerskan stängde notoriskt varje dag…

Bra med en sån motti, men att leva så 365 dagar i året skulle för OO:s del innebära endast två kontakter utanför hemmet, de två hon har någorlunda regelbunden telefonkontakt med. Grannkontakterna är synnerligen få, besök eller inbjudningar av bekanta ännu mer sällsynta. Utan sk sociala media och bloggar skulle livet bli trist. Om dessutom penna och papper skulle uteslutas – hemska tanke! Dagboksskrivande, klottrande, idénedtecknande med mera är ju en livsnödvändighet! Det är avkopplande, befriande, vilsamt mm att formulera bokstäver, ord, meningar i lugn och ro. Batterierna laddas.

Abstinens? Njaää… Värst var faktiskt korsordsbristen. Den hjärngymnastiken måste finnas. Och för de knepigaste lösningarna behövs uppslagsböcker – internetuppkoppling.

Härmed meddelas: Bloggen, Facebok, och övrig internet är inkopplat och fungerar. Välkomna med kommentarer, facebookgillanden, telefonsamtal, e-post med mera. Svar erhålles med omedelbar verkan. Hemmasysslorna är också inkopplade, men slangsnigeln är fortfarande orörd. Vattensnurran har gjort sitt, slätstrykaren står också snällt i sitt skåp. Novembermörkret omsluter huset på landet.

 

* Motti, som kommer från svenskans mått, fick en ny betydelse under Finlands vinterkrig 1939-40. En taktisk manöver som innebar att splittra fiendens förband till smärre enheter, och sen isolera, omringa och eliminera dem. Något senare kom åtminstone en ny betydelse: när män och kvinnor gick sida vid sida och slog eller skar gräs och säd med lie och/eller skära, och A och C märkte att B:s takt var något långsammare – då ökade dessa två på sin takt och när de hunnit några meter började de använda liarna mot varandra, och så att säga lämnade B på en liten isolerad ö för sig själv. En skam… ”Skynda på så att jag inte lagar dej i motti”, kunde pappa ropa ibland! (Hängde ni urbaniserade maskinanvändare med…?)

Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

SAMSUNG CSC

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

SAMSUNG CSC

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

SAMSUNG CSC

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen...

Med ungen slarvigt i pungen…

Huvudet fullt av rosor…

Tiotusen röda rosor… Glöm ej bort, det finns rosor… Miljoner rosor (Miljoona ruusua…) Röda rosor, röda läppar… Där rosor aldrig dör… En dans på rosor (I never promised you a Rose Garden…)… Rosor på kinden och solsken… Alpens ros… Svarta rosor… Min älskling, du är som en ros…

OO:s liv följs av rosor i dessa dagar. Inte levande i kruka och vas, inte sånger – men bilder, texter, rosböcker, tidskrifter, www-sidor… 45 olika gamla rosor skall dokumenteras. Helt eget, frivilligt beslut. Riktigt roligt vintergöra. Just nu är nummer 21 under behandling. Det tar sig, sakta men säkert.

Allt emellanåt går tankarna till rosor i november. Till exempel de som bara verkar växa och trivas och blomma utan intensiv skötsel i Port Arthur, Tasmanien. Till följd av OO.s otekniska läggning får eventuella intresserade söka upp inlägget själva. Eller se på detta lilla urval av namnlösa rosor från just den platsen:

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter...

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter, och den här rosen är inte fullt utslagen…

SAMSUNG CSC

Tänk sen när alla knoppar slagit ut...

Tänk sen när alla knoppar slagit ut…

Bilade norrom Hobart. Måste bara stanna och fotografera den här gården.

SAMSUNG CSC

Märkte att en kvinna tittade intresserat vid grannhuset. Klev ur bilen, gick fram, förklarade. ”Vill du fotografera rosorna här? De är inte mina, de är min mammas. Hon hamnade på sjukhus i maj och har inte kunnat sköta dem inför säsongen. Jag klarar inte av det, jag måste gå med käppar. Hon är över 90 år och jag är lite över 70 och bor inte här…”. Allt detta berättade hon medan kameran knäppte och OO knappt sa något annat än ”oooo-o…”.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

"Den här kallar vi Blue Moon" sa kvinnan.

”Den här kallar vi Blue Moon” sa kvinnan.

Tänk Tasmanien, och hjärnan plockar fram rosor. Överallt fanns det rosor. Stora. Många. Och sen roslabyrinten, som också nämns i ett tidigare inslag.

Så nu är det bara att välja en lämplig sång att gnola på medan fingrarna arbetar. Inte glömmer OO rosor i första taget, Östen Waernerbring! Tiotusen, Thore Skogman! Svarta finns inte, Sibelius! Bara nästan nästan nästan. Och symbolspråket tycks också variera. En vacker ros är alltid värd att ge den man vill ge en ros åt. Vänta inte till 14 februari…

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 67 427 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.