Lovisas Sibelius i Lovisa

OrdOdlaren har varit på konsert. Nä, det är inget nytt i sig, men nu var det speciellt. Igen en gång. Först vändes programlistan nästan upp och ner, sen vände konstnärliga ledaren Jan-Erik Gustafsson sina noter upp och ner – och så svängdes OO:s musikaliska uppfattningar lite ut och in och skakades om med lite nya kryddor. Så skall det gå, lite nya funderingar varje gång!

”Vi börjar med det sista, sen tar vi det andra och det fjärde – och det första spelar vi sist”. Så deklarerade ledaren JEG i början. När sen layouten i programbladet dessutom var lite otydlig för OO så var det bara att hänga med så gott det gick. Och bra gick det. Mycket bra. Dessutom roligt och intressant. En påse blandade karameller. Den officiella recensenten verkade vilja ha högst två sorters godis i sin påse, med nästan samma smak. OO är definitivt av divergerande åsikt.Sibeliusdagarna firades i Lovisa, 30-årsjubileum. Öppningskonserten hölls i fd folkhögskolan, numera traditionscentrum. En trevlig nästan 110 år gammal byggnad, fortfarande funktionell och med lämplig akustik:Jean Sibelius tillbringade flera somrar på 1880-talet hos släkten i Lovisa, uppträdde med sin syster och sin bror för badgäster och stadsbor, och komponerade bl.a. Kullervo i staden. Släkten som sådan har rötterna i Lappträsk, grannsocknen. Så det finns koppling mellan den stora kompositören och den lilla staden.

Konserten innehöll en hel del Sibelius, förstås. Men även andra kompositörer, se längre fram! Festivalens pianist, Diana Ketler från Riga, professor i London, framförde bl.a. ”Trädsviten”; rönn, fura, asp, björk och gran. Underbara små pianostycken där Sibelius målar upp en stolt fura (som faller i slutet?), en dallrande asp, en skir björk… Ja, det hörs! Tydligt!

Monica Groop spädde på med att sjunga ”Jag är ett träd” och ”Hertig Magnus” – och fick OO att hemma fördjupa sina kunskaper om diktaren Ernst Josepfson och hans livsöde, inte alltför olikt Vasa-prinsen Magnus på Vadstena slott. Alltid trevligt att uppleva Monicas röst och dramatik. Två av Sibelius melodramer uppfördes också. Nytt för OO: hon visste inte att Sibelius tonsatt sådant, att de var populära kring år 1900 och att sådant numera anses blasé. Recensenten tyckte att alla sex borde ha framförts, men även här opponerar sig OO. Publiken behöver bli van. Runebergs dikt ”Svartsjukans nätter” är stark och gripande med dramatisk musik. Niklas Häggblom (fd elev), skådespelare, stod för recitationen, Monica var damrösten i bakgrunden. Njutningsfullt och starkt. Väntar på fortsättning om ett år!

Lugn, lugn. OO tänker inte referera allt. Förutom konsertens sista nummer, en rejäl smällkaramell!Pianisten och finsk-ryska violinisten Anna-Liisa Bezrodny (också professor i London) och Ravels sonat för violin och piano nr 2. ”Jag tror jag gillar Ravel mer än Mahler”, viskade OO till BJR på sin vänstra sida, innan de satte igång. Hon visste inte själv hur rätt hon hade. Vid andra satsens början; Blues – Moderato hoppade OO till: Va? Vem har stulit av vem? Det var ju helt klart ”Summertime, and the living…” När levde George Gershwin? Det var blues, blå toner, pizzicato med schvung, enorm violinistinlevelse – PANG! En violinsträng brast. Vi fick aldrig veta om satsen kunde spelas till slut.

Efter strängbyte var det dags för sats 3. ”Tror du vi får henne att sluta?” mimade grannen till höger, fd kantorn, kördirigenten, månginstrumentalisten, och pekade på namnet: Perpetuum Mobile – Allegro. Märkte att grannen till vänster satt som i trance. Han hörde klart och tydligt en av sina ungdomsfavoriter, ”Rapsody in Blue”, också Gershwin. Alla tre satt sen och smågungade till takten tills applåderna nådde taket. Vilket slutnummer!”Lånad” bild. Avtackning efter konserten. Niklas Häggblom till vänster. Nr 3 är violinisten, nr. 5 pianisten, följande är Monica Groop. Jan-Erik Gustafsson längst till höger.

Maurice Ravel, 1875 – 1937, fransk tonsättare, pianist och dirigent (”alla” brukar känna till ”evighetsboleron”). George Gershwin 1898 – 1937, amerikansk kompositör, pianist. Hur har deras två världar mötts?

Ravel blev fascinerad av den nya amerikanska musiken på 1920-talet och reste på en fyra månaders konstertturné Over There i början av 1928. Han såg också G:s musikal ”Funny Face” och blev helt tagen. Han ville träffa G, och det ordnades. På hans 53-årsdag stod G för den jazziga underhållningen, och de lär ha fört många och långa samtal efteråt. Troligtvis om jazzens och bluesens ”själ”. Senare besökte G Frankrike, skrev sitt verk ”An American in Paris” och ville ha lektioner av R. Gick inte. ”Why become a second-rate Ravel when you´re already a first-rate Gershwin”, lär han ha svarat.

OO:s slutsats: R komponerade sonaten 1923-27, hade garanterat lyssnat på ”Rapsody in Blue” då, komponerad 1924. G:s opera ”Porgy and Bess”, där ”Summertime” ingår, hade premiär 1934. Då hade G säkert hört sonaten några gånger, och lånat lite. Tro det den som vill!

OO hade inte kamera med! Köpte en svart t-skjorta med härligt mönster.

Fira och fest(ival)

Jobb i hölador hela dagen. Pappa och traktorn vid en (av fyra), dottern i en annan. ”Du ser ut som en sotare”, var kommentaren när far och dotter sågs mot kvällen, när ladorna var fulla av saltat torrhö och dottern sticklig och skitig av svett, damm, grovt hö och hösalt. Och ett år äldre.

Målat ett hustak. Kokat svartvinbärssylt. Hållit teparty. Kluvit ved. Simmat ofta och länge. Cyklat tiotals kilometer. Hållit Öppen Trädgård. Släntrat i butiker. Ätit på restaurang. Med mera. Man kan fira födelsedag på många sätt!

På sista sextitalsårets första dag ramlade Facebook-gratulationerna in, som de gjort de senaste åren. Undrar hur många som skulle höra av sig om denna ansiktsbok inte fanns? Fyra via telefonens sms, fem kort per snigelpost, en e-post – och knappt 150 via den världsvida ”boken” – en och annan någon dag försenad.Efter någon timmes slöande, korsordslösning och vasrosbetraktande (BJR, jo) blev det bilfärd, fem minuter landsvägsfärjadärefter 500 meter smal grusväg, bilparkering på åkerplätt, uppförsbackepromenad fram till festivalskonsertslokalen, som rymmer knappt 150 personer.Har skrivit om dessa mysiga Pellinge musikdagar förr, och gör det igen!Förfriskningsförsäljningsdisken är uppdukad i god tid, födelsedagsbärkaka avnjöts. De förföriskt goda laxsmörgåsarna inmundigades i konsertpausen.Och här gäller inga festivalsöverpriser!

Konserten, den gick minsann inte av för hackor. Det var kraft och intensitet så det blixtrade. Musikerna var inte sådana vars namn fanns direkt på OO:s läppar – det är nu bara så att Finland har en stor mängd skickliga, engagerade och världenruntfarande klassiska musiker. Det här pensionärshuvudet har ingen chans att komma ihåg alla namn. Dock, Paavali Jumppanen, pianist i övre världsklass, kommer OO att minnas. Hans händer(Han spelade ju fyrhändigt med sig själv, blank flygel minsann), hans närvaro, hans sätt att göra musik och ”tända” andra musiker. OO och alla andra var förstummade. Även om OO:s galna associationer säger att han borde vara lärare i religion och gymnastik…

Konsertens mest imponerande verk, höjdpunkten, var Robert Schumanns Quintett für Klavier, som han skrev för sin skickliga pianisthustru Clara 1842. Där behövs fingrars vighet och snabbhet och träffsäkerhet. Stråkgruppen Uusi Helsinki kvartetten (namnet torde kunna diskuteras, bildades av unga musiker 1982, en av ursprungsmedlemmarna kvar) filade på med själ och lust, minsann. Medlemmarna är alla konsertmästare eller soloartister i Radions Symfoniorkester, RSO. Flera dagar efteråt blir OO ännu helt matt när minnesbilderna plockas fram. Energi…Tala om att ge sitt allt! OO:s galna association: hur många violinistbyxbakar nöts blanka per år? Första violinisten, som satt nästan i famnen på BJR var allt annat än orörlig på sin stol!

Och, förstås, festivalmästaren själv, Monica Groop, delade med sig av sin sköna mezzostämma i några sånger som ingick i det valda temat.Bild från avtackningen: Paavali Jumppanen, altviolinisten, UHK-ursprungsmedlemmen Ilari Angervo och festivalmästaren Monica Groop.

Allt-i-allon, den äkta maken, medicinforskarprofessorn m.m. har många festivaltitlar: harproadare, diplomsopare, stolbärare och bladvändare (diplombladvändartiteln innehas av Jonas Rannila, kapellmästare, kör- och orkesterdirigent m.m. fr.o.m. 14.07 2019).

Kom sen och säg att området klassisk musik är tråkigt och elitistiskt! Pyttsan.

 

Fotnot: Paavali är den finska formen av namnet Paulus. Och en del pratar om gympa, andra om jumppa när det skolämnet kommer på tal…

Bro, bord, elskåp och opera

Bro är bra. Speciellt om samhället – staden – är utströdd över flera öar, som Nyslott. Den här bron har folk vandrat över i över 100 år, från stadskärnan till Vääräsaari. Vi som inte behärskar finska i alla språkets nyanser tror att vi kommit till fel (väärä = fel) ö, men ordet betyder också krum, böjd, böljande.Till vänster syns en annan bro, till Verkkosaari (= Nätholmen, ingen bebyggelse, enbart vandringsstigar – har inte besökt). 1896 byggdes badhotellet på ön, 1898 kom restaurangbyggnaden Casino, och ön (med omgivande öar) verkar nu enbart kallas Casinoöarna, rätt och slätt. Badortslivet var livligt, gästerna tog sina kurer, umgicks, promenerade och en hel del underhållning av olika slag producerades. En gångbro byggdes till följande ö, Vasikkasaari (Kalvholmen), där byggdes krusidullvillor, bollplaner och promenadstigar, allt för gästerna. Ön begåvades också med ett nytt namn, Sulosaari (sulo = behag, charm…). Inga kalvar på grönbete där inte…

Vad hände sen? Det blev betydligt lugnare på badgästfronten när Storfurstendömet klippte av banden till tsardömet i öster och förklarade sig republik. De snickarglada villorna förföll, revs – på Sulosaari finns endast ett hus kvar, fungerar som plättcafé, mums! Den ståtliga badhotellbyggnaden med två torn (det ena lär fungera som lusthus nånstans) förstördes i en brand 1964, revs, och upp kom en ny i tidens anda – en 60-talslåda. Se till vänster på bilden.Lite gammalt finns kvar, casinobyggnaden. Bakom, ihopbyggd med det 121-åriga huset, finns Finlands första helt i trä byggda konserthus, 800 platser i Savonlinnasali. Dagens operafestivalgäster avnjuter konserter där, och tar sig en svalkande eller värmande (vädret avgör) dryck i pausen under parasoll på gården (OO skulle helst riva den svarta ”barlådan”…). Men sen: medan man dricker och umgås kan man betrakta och beundra historiska vyer på bordsytorna:Jämför de här två bilderna med den första…På andra håll i staden har muséet och stadens elverk gjort samarbete. De ”förhatliga” elskåpen har här och där försetts med historiska vyer, och dagens turist och stadsbo kan se (och fotografera) samma utsikt idag. Inte alltid från samma höjd, men försöka duger:

Hamnen med de typiska insjöångbåtarna nån gång för länge sen, och OO:s försök sommaren 2018, inte riktigt på samma höjd. Några hus finns kvar, och ångbåtarna (och mera moderna turistbåtar) brukar vara fler. Bilarna är svåra att undgå, suck…

På den här bilden kan Olofsborg skymtas vid gatans slut:

Samma vy idag. Om du förstorar upp bilden kan ett kännspakt torn skönjas:

Vi närmar oss borgen

Och går över bron, nuförtiden till operaföreställning (eller på museibesök)

Intressant mönster på skjortan till vänster, förresten…

Idag, lördagen den 3 augusti, avslutas den 31 dagar långa operafestivalen i Nyslott. Tack vare Facebook har vi kunnat följa med de unika operadagsöppningarna från en restaurang med stor terrass klockan tio så gott som varje dag vid köksbordet. Verkligt trevliga tillställningar, ledda av alltid spirituella och artiga Aarno Cronvall som intervjuar med glimt i ögonvrån. Varje dag öppnas av en prominent person, en eller flera sångarstjärnor uppträder, ackompanjerade av en speciell parkpianist, i år Virpi Vähäpassi. Tack till er alla, och Tack till Juuso Koski, videoproducenten! Nyslott i mitt hjärta, vi ses om ca 330 dagar!

Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…

Idag, 75 år senare…

Rubriken syftar på föregående inlägg. Lovar att skriverierna hädanefter inte skall handla om enbart döa gubbar, men nu blir det så igen. Den här folkkära personen avled en och en halv månad före sin 86-årsdag. Känd av alla och envar inom det svenska språkområdet, garanterat.

Författare, kompositör, trubadur och lutspelare, konstnär. Fjärde barnet i en skara på 13. Ansågs dödfödd, lades åt sidan – men en märkte något senare att det minsann fanns liv i den lille. Som knappt 30-åring överlevde han spanska sjukan. Evert Taube.

Som 16-åring rymde han till Stockholm (från Göteborg) för att slå in på den konstnärliga banan, levde bohemliv där. Vad skulle ni, mödrar och fäder till 16-åringar göra i likartat fall? Everts pappa stod ut ett år, sen ställde han pojken inför ultimatum: internatskola eller gå till sjöss. Det blev ”Eldarevalsen” och annat båtjobb; Ceylon, Röda Havet, Sydafrika… 1910 mönstrade han på hjulångaren ”Princess of Wales” som hade sålts till Buenos Aires, och så gjorde han Argentina den äran i fem års tid, med spännande karriärer – Carmencita, Fritjof Andersson, förman vid kanalbyggen, adjutant hos presidenten, gaucho – kunde han allt? Förutom att rida lärde han sig spanska, italienska, spela gitarr, dansa tango…

Inte långt från Rio de la Plata… I La Boca i Buenos Aires vistades han garanterat, en europeisk arbetarstadsdel med ättlingar från Genua i Italien, hamnområde. Tangons ursprung finns här. Den 100 meter långa gatan El Caminito går snett genom ett kvarter, numera med turistiskt tingeltangel och dansande tangopar än här, än där. På balkongen klädd i vitt finns numera Jorge Mario Bergoglio, mera känd som påven Franciskus. Han har ersatt Maradona, som tronade där länge… Statyer, alltså…

Det är tradition att måla husen i allsköns färger. Förr berodde det på de skvättar som blev över i färgburkarna efter att båtarna fått sitt, numera är det mera ett sätt att fånga turister. Som fotar och fotar…

25-åringen fick lov att återvända till Sverige på grund av första världskriget. Han började etablera sig som författare, konstnär, visdiktare och -sångare. ”Som betald vissångare kände jag mig prostituerad”. Som 30-åring träffade han Astri och en konstnärsväninna i Paris, bad dem följa med till San Remo (där de tydligen träffade en glad bagare), de förlovade sig på domkyrkotrappan i Florens (Här skulle det komma ett egenhändigt knäppt foto av den byggnaden, men… Alla foton från den resan 2011 är och förblir försvunna!). Hennes pappa blev förbannad och förlovningen fick läggas på is till 1924. Då dög Evert när han sakteliga blev etablerad, berömd och välbeställd inkomsttagare.

Evert var med i två (åtminstone) karlfolkssällskap: Pax Aurea eller ”Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman” (vad de sysslade med vet inte OO, men anar…) och i Pelarorden, som hade sin högborg på Håtö Svansar (två sammanväxta öar), där de hade träff en vecka varje år. De här holmarna ägdes av en viss Karl von Schewen – de ligger i Roslagens famn, rätt så nära Kappelskär, Norrtälje. OO har besökt trakten och fått sig historier berättade, Håtö gård och holmarna pekades ut, sällskapet sjöng också ”Jag minns en stund, i Furusund…” (Och just där, i butiken vid ortens brygga fick OO tag i de sillinläggningar hon förälskade sig i den sommaren). Pelarorden var ett sällskap för att ”sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur”. Härligt. Skall vi bilda ett sällskap för ”något”?

Evert hade 12 syskon, i stället för att leta fram deras namn och äventyr har OO idag letat försvunna bilder och en försvunnen bok med Evert Taubes teckningar. Hon vet att hon har boken, men inte var… Den borde ha stått i hyllan mellan ”Birgit Nilsson” och ”Martti Talvela”… MEN: en av hans systrar hette Märta, även hon en tid ganska kringresande, skulptör och målare – och också utbildad gymnastikdirektör. Så blev det också sagt…

Turistguidande gauchos på den argentinska slätten, den här platsen inte långt från Rio de la Plata den heller. Turisthästarna är inte precis spruttiga, så det gick bra att fota från hästryggen…

 

För 118 år sedan

Idag, 1901, avled han. ”Vittorio Emanuele Re d´Italia”. Inte kunde han något åt det att hans efternamn passade som slogan för folk som ville ha kungen av Sardinien som kung för ett enat rike på Apenninska halvön. Verdi, Italien.

Giuseppe Verdi föddes 1813 i Le Roncole, levde så gott som hela sitt vuxenliv i Busseto en bit därifrån, mellan Milano och Parma. Hans latinlärare sa ungefär: ”Du har talang för latin, du får ett bättre liv som präst än som musiker”, och konservatoriet i Milano ansåg att han saknade musikalisk talang och antog inte 19-åringen. En rikare familj ordnade med pengar, han utbildade sig, gifte sig med dottern i familjen, fick två barn och hans första opera Oberto spelades på La Scala 1839. Så kom katastrofen. Både barnen och hustrun dog i en sjukdom. Verdi ville inte mera.

Men så fick han librettot till Nabucco i sin hand, och då blev det musik vid första genomläsningen. ”Fångarnas kör”, ”Va pensiero sull´alli dorate…” (Flyg, min tanke på gyllene vingar) torde vara ganska så allom bekant. OO hade den som ringsignal på sin förrförrförra telefon. För att inte ens våga nämna hur mycket den sjungits/sjungs i Italien. OO har nynnat på melodin sen tonåren (Sveriges radios P2 bär skulden), men själva operan såg hon först för några år sedan. Och helt nyligen förstod hon något av texten!

En något yngre Verdi

Verdi tillbringade sitt liv med sångerskan Giuseppina Strepponi från slutet av 40-talet, hon hade enligt ryktet ”många barn med många män”. Inte så populärt i byn, de gifte sig dessutom först efter drygt tio år som sambor. Varför? Tja, barnen…? Och från ca 1870 tillbringade han en hel del tid med följande sångerska, Teresa Stolz, som gjorde många stora roller i hans operor…

En informativ bok, lättsamt skriven, verkligt rolig!

Hur många operor han komponerade? Tja, hm… Det kära operalexikonet ger inget klart svar. Hur många OO har upplevt? Nabucco, Ernani, Macbeth, Luisa Miller, Rigoletto, Trubaduren, La Traviata, Simon Boccanegra, Maskeradbalen, Don Carlos, Aida, Othello, Falstaff… Ojdå. OO börjar ju framstå som en operanörd. Nänä. Somliga har upplevts på nationaloperan, somliga i Nyslott, de flesta på bioduken från Metropolitan. Och flera flera gånger. En del minns hon inte alls.

En del påstår att Verdi skapat ”krimskramslåtar”. Som publiken nynnar när de går hem, fel med det? Någon säger att Verdi var hjärta och känslor, medan Wagner (1813 – 83) enbart var hjärna och intellekt. Tja. Wagner skildrade natur, det övernaturliga, vävde in en massa symbolik, medan Verdi ”tolkade mänskliga känslor från en litterär skiss till ren musik”. Han uttryckte lidelser, svagheter, (själv)bedrägerier. Så här kan man hålla på hur länge som helst.

Så här säger bokens författare, t.ex.

Operor som gjort intryck? Aida var den första OO såg i Nyslott, sittandes på rad 2 för ca 30 år sedan. Jukka-Pekka Saraste dirigerade, och vi kunde på nära håll följa med hur ena ärmen på hans frack höll på och lossnade. Ingen reparation utfördes under pausen. OO var helt tagen av allt hon hörde och såg.

Trubaduren har en intrig som man bara inte hänger med i. Men där finns en central roll för en mezzosopran, Azucena, en av operalitteraturens livligaste och mest mänskliga figurer. Hon har stannat i minnet. Och smideskören, där koristerna deltar i musiken med släggor och städ och andra verktyg.

Rigoletto, med slagdängorna ”Questa o Quella”, ”La Donna è mobile”. Slog helt knockout på OO sommaren 2017, återkommer i år. En annan stark ”knockoutopera” i Nyslott i somras var Othello, med Alexandr Antonenko från Lettland i den svåra titelrollen. Samma figur gjorde han på Metropolitan 2015, även den besedd. Ett superstarkt drama.

Alexandr Antonenko i Othello på Metropolitanscenen

Falstaff är Verdis sista opera, då var han 80 år! En komisk opera som kan göras hur rolig som helst. Falstaff är fet, fåfäng, skrytsam och feg och tror han kan få vilken kvinna som helst på fall. Det får han ”lida” för, han utsätts för spratt efter spratt. ”Tutto nel mondo è burla – allt i världen är ett enda skämt” – det är alla i operan överens om i slutet. Festligt! OO har sett tre helt olika uppsättningar…

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 46 565 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.