I Sannäs för 100 år sedan…

29 mars 1918. Långfredag, en strålande vinterdag. Vid fyratiden går en hästtransport från Sannäs gård mot Borgå. Gårdens hästkusk kör, bredvid på kuskbocken sitter den knappt 11-åriga Eric Silfverhjelm, hans mamma sitter fängslad med handbojor i släden, tillsammans med tillfångatagaren. Eventuellt gick färden alldeles förbi OrdOdlarens nuvarande hem (som inte alls fanns då), en liten kilometer från Sannäs gård.

Sannäs gård från ”åsidan” går att fota tack vare gårdens för allmänheten öppna motionsslinga. Ritad av CG Engel, ”arkitekten som skapade Helsingfors” under 1800-talets första årtionden

Anledningen? Inbördeskriget som rasade. I Borgå härskade ”de röda” sedan 8 februari, och förstås ville de komma åt ”de vita”, bl.a. skyddskåren. Friherre Gustav Silfverhjelm på Sannäs hade tidigare varit skyddskårschef. Både han och hustrun Elsa von Born (uppvuxen på Stor-Sarvlaks, se tidigare inlägg) var politiskt intresserade, aktiva och engagerade. Den s.k. Militärkommittén som s.a.s. förberedde för frihetskriget/inbördeskriget sammanträdde hösten 1917 flitigt på Sannäs gård. Elsa von Born var en av de många kvinnor som smugglat förbjudna tidskrifter från Sverige (många i hennes släkt verkar ha varit inblandade på ett eller annat sätt), hösten 1917 användes en skyddad vik av hennes ”Sarvlaksarv”, ön Hudö söder om Lovisa för hemliga motorbåtsexpeditioner, och vintern 1918 ordnade hon med proviant och utrustning till de spridda skyddskårsmedlemmarna i skärgården söder om Borgå.

Hon var bevakad, en del av gårdens boskap och lager (även en fin vinkällare) beslagtogs – och denna långfredag var tydligen måttet rågat. På morgonen försågs hon med handbojor i sitt sovrum, och mitt på dagen hade gårdens folk och de flesta omkringboende sammankallats, och Elsa von Born förhördes. Ordet ”du” användes, och på frågan om hon godkänner landets nya regim svarade hon ett diplomatiskt ”nej” med ca 20 0rd, i övrigt teg hon. På väg till Borgå ombads hon hålla händerna under fällen för att dölja bojorna – då svarade hon: ”För dessa skäms jag ej”.

Hon ställdes inför revolutionsdomstolen i staden, men ”målet” fick uppskov och hon fick återgå till sina sysslor på gården, under ständig bevakning. Ungefär två veckor senare var ”de rödas” maktperiod i Borgå över. Allt detta berättat av Eric i denna lilla bok:

Livet på Sannäs gård fortsatte, Elsa von Born tog initiativ till Lotta Svärd-rörelsen i Borgå, var dess ordförande. Tyvärr var Silfverhjelms tvungna att lämna gården 1924. Då hade fru friherrinnan bott där sen 1901, hon hade ordnat och utvecklat, skött – med bl.a. en kvinnlig trädgårdsmästare – en handelsträdgård där hon som den första i Borgå odlat bl.a. tomater, sparris och meloner. Känner en viss gemenskap, över 60 tomatsorter är på gång nu, 100 år senare. Men sparrisen är ännu täckt av snö.

Elsa von Born levde som frånskild i ca 30 år, till 1956. Hon reste i Finland, bodde och reste i Italien, vistades ”mellan varven” på sin lilla gård Lappnor, några kilometer söder om barndomshemmet. Hon försörjde sig genom skrivande, publicerades i tidningen Östra Nyland, på finska i Suomen Kuvalehti, bl.a. Hon skrev reseskildringar, böcker, gjorde intervjuer (bl.a. med Ingrid Bergman), hon höll föredrag runt om i Finland. För sina insatser för Italien belönades hon med en hög italiensk orden. Hon beskrivs av många som anspråkslös, arbetsam, rättrådig och givmild både vad gällde erfarenheter och presenter, med en stillsam humor.

Gården idag? Det sägs enbart ”flera privata ägare” under 1900-talet. På 1970-talet köptes gården av ett ledarskapsinstitut, och där skolades då chefer på mest högre nivå. Sen 2010 har gården ägts av Aalto-universitetet, och här hålls kurser och fester av olika slag. OO:s pensioneringsfest i september 2014 hölls i en liten sal här, och i januari 2017 var OO ”dansmästare” på en privat fest i barockstil i gårdens salar. Det var, minst sagt, roligt! Nu är gården till salu, så…

OrdOdlaren och/med/om anor

Anor? Det har vi väl alla. Förfäder i en lång räcka, även om vi inte känner till dem. Ingen av oss har väl ännu ploppat fram genom nån sorts könlös förökning. Men om vi går till orden inom parentes vid förklaringen i SAOB, då så… De orden är ”förtjänstfull” och ”adlig”.

OrdOdlarens familj brydde sig inte så mycket om vare sig historia eller släkt bakåt i tiden. Kusiner fanns, och andra ”släktingar” – men hur man egentligen var släkt, det berättades inte så den lilla flickan förstod. Och ”adel”, ja det var ett helt okänt begrepp utanför historieböckerna. I barndomslandskapet fanns inga stora gårdar eller herrgårdar. Sant!

Och vad hände sen? OO hamnade i en synnerligen tät herrgårds- och adelsbygd, stod med förvånadens finger i häpnadens mun när vissa personer ännu på 1980-talet behandlades annorlunda för att de var ”av börd”. Den unga prästen berättade att han sittandes i sakristian innan mässan skulle börja hörde att folk reste sig i kyrkorummet. Kikade genom dörrspringan – den grevliga familjen kom in. Ojdå. En av OO:s elever, på studiebesök i samma kyrka, vägrade sätta sig längst fram:”Jag sitter inte i adelsbänkarna, jag är en vanlig människa!”

Nu har OO lärt sig mera. Och hon blir allt gladare över att ha levt och får leva ett liv utan förpliktande traditioner, utan stor förgrenad släkt och släktgods av alla sorter. Visserligen har hon fått tjäna ihop varje tallrik, kastrull, lakan, stol och bok själv – men då är hon också fri att kasta dem när hon vill.

En av OO:s trevligare vuxenbekanta, V, tillbringar en del av sina somrar i den här sommarbostaden (13 km från OO:s nuvarande hem), byggd 1863-67:

Första stora bostadsbyggnaden på den ärorika gården, Tjusterby, byggdes på 1550-talet, en liten bit från denna plats (och där övernattade Gustav II Adolf i fem nätter 1612). Den smarta mamman till nio barn ordnade för 100 år till det så att alla barn med ättlingar skulle ha tillgång till gården, ett aktiebolag. ”Hela släkten” öppnar och stänger sommarbostaden varje år, med dukar och mattor och blomvaser och hela faderullan, en familj bor där sommartid (V ungefär vart sjätte år) och ansvarar för fester, bjudningar, guidningar, m.m. Nästan varje litet föremål har sin egen historia. OO, som vill se allt som bara går att se uppifrån, skulle förstås upp i tornet. Även om den sista trappavsatsen till det sluttande plåttaket inte är så bekväm:

Väl uppe ser man den intressanta stigvägkonstruktionen. Stort eller litet glas? Plus att utsikten åt andra håll också tilltalar.

Någon kilometer längre norrut finns den här gården, Tervik säteri, tidigare bebodd av en annan numera god bekant, J, – men hon har flyttat till ett annat hus inom samma gårdsområde. Byggd 1710, omändrad följande århundrade. J har guidat runt och berättat om alla stora män i staten och deras fantastiska kvinnor som bott där. På gården finns också en fatabur (förråd för dyrbarheter) ”av svensk typ”, liknande den som lär finnas på Skansen i Stockholm. OO har ännu inte stiftat sig en närmare bekantskap med den, intresserar verkligen… Har inget foto heller! Härmed utfärdas varning, J: jag kommer i sommar…

                                                                                           ”Lånat” foto…

Stor-Sarvlaks, Finlands äldsta bebodda barockslott, ca 30 kilometer dit. I ett kommande inlägg snuddar OO vid det här igen. Gården med stora jordegendomar ägs nu av en ”stiftelse”, men året om bebos slottet av en ättling till den sista privata ägaren, Ernst von Born. Har besökt och guidats runt inomhus tillsammans med en lärargrupp. Började byggas på 1600-talet, förstördes en hel del under ofrederna på 1700-talet. Landskapsparken formades på 1850-talet.

”Lånat” foto, vill ju se allting uppifrån…

Malmgård, på 24 kilometers avstånd. Aldrig besökt parken och den pompösa byggnaden från 1880-talet. Skulle vilja! Tillhör grevliga ätten Creutz sen århundraden. Där odlas ekologiskt, bl.a. emmer, lantvete, spelt – och bryggs öl. Butiken med gårdens och andra närprodukter besöks av OO några gånger per år. En gång var det lapp på dörren: ”Ring så öppnar vi!” OO ringde, greven själv svarade, öppnade och betjänade. Rattande Lilla Mhy hemåt undrade OO om detta hade varit möjligt för 30 år sedan – att greven, den mest högvälborne i hela landet, skulle ha betjänat en vanlig LantLolla., småpratat och varit så trevlig. Men det är han. Trevlig.

”Lånade” bilder blir inte alltid så stora…

Här finns OO:s anor samlade. Större och smärre bönder, torpare, egendomslösa, drängar, soldater, backstugusittare – men många hade intressanta bisysslor, t.o.m. några riksdagsmän för några 100 år sedan. Dryftmakare, skjutsrättare, nämndeman, kyrkvärd, kyrkobyggare (1700-talet)… Uppgifterna är knapphändiga, förstås. Äldsta spårade/omnämnda är generation aderton, mormorsmormorsmormorsmorfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar Peder Ruths, född ca 1440, häradsnämndeman. Om inte farfars far bytt efternamn hade OO hetat Jäppil idag. De flesta bodde inom en radie på ca 30 kilometer genom alla dessa dryga 500 år. Anor?

 

 

 

Lazarus, Bartholomeus, Markus – och karantän

Ett TV-program väckte nyfikenheten. Handlade om italienska städer, på engelska (”amerikanska”? Tog inte reda på produktionslandet). ”Forskaren” OO vaknade. Googla hit, googla dit – tack och lov, många http://www.xxx.it finns också på engelska. Italienskans vändningar är ännu lite för krummelbuktiga trots frivillighetsstudier i några år.

Orden lasarett och karantän snurrade runt i hjärnan och behövde bekräftelse. Quarantaine (franska), quarantena (”italienska”) = en period på 40 dagar (quaranta = fyrtio). Utanför Venedig var fartygen tvungna att vänta på redden så många dagar för att man skulle kunna vara säker på att de inte förde någon pestsmitta med sig. Detta sattes i system i Dubrovnik (Ragusa) under digerdödens tid på 1300-talet, sägs det. Ändå kunde man inte undvika pest på pest under de kommande århundradena.

Lazzaretto Vecchio. Venedig i bakgrunden.

Man kan ana holmen från Markusplatsen (jo, jo, evangelisten Markus, symboliseras av ett lejon som blev symbol för hela venetianska republiken) i Venedig. Lazzaretto Vecchio, nära ön Lido di Venezia. Där byggdes världens första lasarett (pestsjukhus, snarare förvaringsplats för pestmittade på den tiden…) i början av 1400-talet. Den lilla ön var ursprungligen helgad åt Santa Maria di Nazareth och anläggningen började kallas Nazarethum →Nazzaretto. Och sen blev det Lazzaretto, eftersom (troligtvis) Lazarus, Martas och Marias bror i NT som uppväcktes från döden av Jesus, är de sjukas, speciellt de spetälskas skyddspatron. Lasarett, alltså.

Lazzaretto Nuovo

Vecchio = gammal. 1486 byggdes Lazzaretto Nuovo (=ny), tre kilometer nordost om Venedig vid den livligt trafikerade vattenvägen. Där hölls fartyg, varor och senare människor i karantän, renades vid behov med rök innehållande bl.a. cypress och rosmarin. Människor som tydligt var pestsmittade förpassades till Lazzaretto Vecchio. Förvaringen där avslutades i massgravar. Rester av 1500 människor har påträffats, men dödligheten kunde under vissa perioder vara 500 – per dag. Verksamheten på bägge öarna tog slut efter några hundra år, det militära tog över, och nu är holmarna nästan övergivna. Det kostar alltför många icke-alltid-existerande pengar att restaurera dem till museiskick, men försök görs.

Vigna Murata (= ungefär ‘ingärdad vingård’) hette Lazzaretto Nuovo på 1000-talet, ägdes då av benediktinerorden, och där byggdes en kyrka tillägnad Jesu lärjunge Bartholomeus. Annars var salttillverkning öns huvudnäring. Bartholomeus nämns enbart i lärjungenamnförteckningar i NT, men enligt traditionen missionerade han österut och led martyrdöden i Armenien. Flåddes (det fanns hemskheter förr också…). Därför, troligtvis, är han skyddspatron för garvare, läderarbetare, bokbindare, skomakare…

Bartolomeus har namnsdag 24 augusti i Sverige. I Svenskfinland är han beblandad med Bertil, Bertel och Berta, namn med tyskt ursprung som betyder ljus, glänsande. Bartolomeus är arameiska och betyder t.ex. son till en plöjare – och då halkar vi in på Bondepraktikan. Höstarbetena börjar. Om det inte regnar den dagen, då blir skördeåret gott.

Sååå… Ut och plocka in malörten till brännvinet, humlet till ölet! Slakta bocken, slunga honungen – 25 augusti är det för sent för sådana sysslor. Och du har väl sått höstsäden, det skall vara gjort före Barsmäss/Bertilsmäss. Ärter och bönor bör också vara under tak. Pyttsan. OO har ätit och äter ärter i förbifarten när hon har ärende till grönsakslandet, men bönorna är små, klena och ynkliga. Rena rama barnarovet att plocka in dem ännu. Detta sena år.

Inte ännu officiell flaggdag

Idag, 19 juli, kunde flaggorna vaja i det nu 100-åriga Finland, anser flera forskare. OrdOdlaren sällar sig till skaran, och tycker att man kunde festa/fira/högtidlighålla/minnas dagen även på andra sätt. Det hände något betydelsefullt idag, för 208 år sedan.

Jo, krig, tänker de flesta efter avslutad räkneoperation. Krigshistoria är inte OO:s största intresse. Ändå har hon stått på krigsminnesmärket vid Juthas och skanderat vissa rader ur ”Döbeln vid Jutas” (inte alla 25 strofer med tio rader i varje, men ändå…). Likaså har hon stått vid monumentet vid Oravais slagfält och utbrustit ”Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp…” och undrat över den tappre femtonårige Wilhelm von Schwerin. Det är nu bara så att Johan Ludvig Runeberg skrivit om människor i 1808-09-års krig i så härligt deklamervänliga rytmer. Dessutom var boken skolbok i mellanskolans nästsista klass på 1960-talet. Inköpt 1965 för 6 mark 65 penni, vältummad.

Och lantdag i Borgå. Krigshandlingarna pågick – den svenska och den ryska armén låg i vinterkvarter på var sin sida om Torne älv efter att ”de svenske” varit tvungna att lämna ”finskt” område i slutet av 1808. Den svenska armén gav sig i Kalix 23 mars 1809, när den hört att den svenska kungen blivit avsatt och fängslad – och samtidigt i Borgå: lantdagen öppnades (inte exakt samma dag, men lite ljuga pryder tal…). De finländska ständerna svor kejsar Alexander I trohet och han avgav sin regentförsäkran 29 mars 1809.

15 maj drabbade härarna (soldatantal okänt för OO) samman i Skellefteå, bygden var hela sommaren ockuperad av rysk armé. Slaget vid Sävar 19 augusti, sista slaget vid Piteå 25 augusti – vapenvilan slöts i Frostkåge gästgivargård i Byske socken 2 september. Det här torde vara rätt så okänt på östra sidan Bottenviken. Handlade det om arméspillror som slogs lite hipp som happ? Vilka umbäranden drabbades civilbefolkningen av? Bränder, försörjningsplikter, inkvartering? Vad lärs om detta i svenska skolor?

I Borgå var vinterarbetet intensivt, detaljerat och garanterat betungande. Folk – inkluderande kejsaren med följe – skulle inkvarteras, de fyra stånden lantdagsmän (75+8+20+28) behövde också sammanträdeslokaler, en ”rikssal” skulle hittas… Kärl och serviser, tyger, ceremoniella kläder, en tron till kejsaren. Fart på! Vid kejsarens första besök skulle all snö skottas bort. För att få en rak gata för hans följe togs det resolut bort en bit av lektor Pehr Johan Alopæus trädgård, den gamla biskopsgården naggades i kanterna, en del av kyrkogårdsmuren revs. Och så var det bal, och kejsaren dansade, det har skapats lite romantik av det…

18 juli återkom kejsaren för lantdagens avslutande. Planerat ridande från Lovisahållet, men han anlände i vagn. En timme tidigare anlände ett ridande följe, någon tog fel och dessa ryttare hälsades med klockringning, trumvirvlar och salut från Näsebacken. Den faderullan avbröts, och kejsarens vagn hälsades på samma högtidliga sätt. Det regnade. Hela dagen och kvällen. Bekant i juli?

På kvällen var det taffel och hyllande bal. Följande dag var det gudstjänst och högtidliga tal. Kejsaren talade franska, och det är det talet som är firansvärt, säger forskarna. För dessa ord:”Upphöjdt för framtiden ibland Nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det (syftar på uttrycket ‘detta ädla och redliga folk’) ihogkomma sin fordna styrelse, blott för att så mycket fastare underhålla de wänskaps förbindelser som freden skall återföra.”

Freden slöts i Fredrikshamn 17 september 1809. Finlands väg mot självständighet hade börjat. Så säger de som forskat.

Allt har en historia…

Korsord. En sysselsättning som fängslat OrdOdlaren i – ja, det måste erkännas – i över 50 år. Allmän- och detaljbildande. Ofta ytligt, men man kan ju ”forska” vidare om man vill. Och det ville man häromdagen. Le bien-être (välgöraren). Soutien-gorge (nackstöd). Brassiere ⇒bra. Det där plagget som skall sköta sin uppgift, inte göra väsen av sig inte synas, inte kännas – enligt OO. På svenska så simpelt – BH. BeHå. Bysthållare. Rintaliivit, bröstväst.

Här är bilden och frågan i korsordet, det som fick OO att börja googla av och an.

Visst väcks nyfikenheten. Men vem skall vi ge äran för plagget i modern utformning? Mary, Herminie eller Ida (Itel) eller måhända någon annan? Herminie Cadolle (1845-1926), specialist på måttbeställda underkläder, var i varje fall först på plan. Hon kom med sin tvådelade korsett (som kvinnor i generationer pinats i) 1889, med en övre del med axelband – le bien être. Soutien-gorge (se ovan) började senare säljas separat. Hennes företag, Cadolle Company, grundades i Buenos Aires samma år, flyttade 1910 till Paris och tillverkade underkläder för bl.a. Mata Hari. Företaget existerar i den dag som idag är.

Mary då? Partyprinsessa, verkar det som. En kväll 1910 var det igen dags för fest, men klänningen hon ekiperat sig i verkade lite väl genomskinlig. Det fixade hon med två näsdukar och några band. Kort sagt så väckte uppfinningen uppmärksamhet, hon ansökte om – och fick – patent i USA, grundade firma. Och sålde hela härligheten, patent och allt, nån gång på 1920-talet. Mary Phelps Jacob föddes 1891 och avled efter ett synnerligen omväxlande liv som Caresse Crosby 1970. Den intresserade får googla… Företaget gick under.

Ida då? Itel Rosenthal, född 1886, judisk kvinna från Vitryssland som emigrerade till USA 1902, gifte sig 1907 och öppnade en klädaffär 1921, Maiden Form. ‘Maiden Form bra’ var först enbart en accessoar för bättre klädpassform, men den blev så pass populär att den snart såldes separat. Unikt? Två kupor som stödde och lyfte brösten, inkluderande axelband. Inte enbart pushade upp eller plattade till dem, som var högsta mode på 1920-talet. En kurvigare era var tydligen på gång, och Ida R var med. Även hennes man, det var han som utvecklade det måttsystem som fortfarande används med A, B, C och så vidare. Maiden Form var känt för sina reklamslogans, levde kvar i familjen, existerar än.

Ett enormt utvecklingsarbete har gjorts under knappt hundra år. Vem tänker på det? Vem kan räkna alla varianter? Och nuförtiden är plagget självklart för de flesta. Alla brännanden och feministrörelser till trots. En BeHå lär bestå av 20 – 48 delar, det är inte materialet som gör att den kostar, det är tydligen hantverket. Och de flesta kvinnor lär ha fel storlek. De flesta har inte besökt ”OO”:s affär i Finlands nästäldsta stad. Grundaren och den förra ägaren kunde med tre ögonkast avgöra omfånget och plockade fram rätt storlekar även om kunden hade vinterkappa på sig. Ja, så kändes det. Och goda, handfasta råd kom på köpet. Dottern har övertagit den lilla butiken, men ”man blir inte av med henne”, sa hon med ett humoristiskt ögonkast på mamman, som skuffade henne milt hårdhänt i sidan… OO har inte köpt BeHå från annan butik på ca 40 år…

Bilist före bilismen

Egentligen gjorde hon sitt stordåd i augusti 1888. Men hon föddes idag, 3 maj,i Pforzhim, Baden-Württenberg, för exakt 168 år sedan. Cäcilie Bertha Ringer.

Hon var 23 år när hon gifte sig och bytte efternamn till Benz. Sin mans affärskumpan blev hon något tidigare; hon köpte ut en opålitlig partner för sin hemgift. Allt detta hände 1872. Mannen, Carl Benz, drömde redan på 1860-talet om en hästlös vagn, som kunde underlätta det ständiga cyklandet som han då var tvungen att ägna sig åt. Karln hade idéer, men finanserna var det si och så med. Tills hustrun kom. Typiskt?

1885 kom den. Makens första hästlösa vagn, Benz Patent Motorwagen Nr. 1. Man körde korta teststräckor, men inte sågs vagnen som någon allvarlig konkurrent eller alternativ till den pålitliga hästdroskan. Folk var inte intresserade. Men Bertha såg möjligheterna. Så vad gjorde då denna resoluta kvinna den där augustidagen 1888? Jo, hon utförde historiens första bilstöld. Utan mannens vetskap tog hon hans nyaste nybygge, Nr 3, placerade de två sönerna, 13 och 15 år gamla i (på) vagnen och körde hem till mamma! (Döttrarna lämnades hemma). Utan tanke på skilsmässa, snarare reklamkupp. Mannheim – Pforzheim, en sträcka på sisådär 106 kilometer på dåtida vägar. Den första personen i världshistorien som kört bil en längre sträcka!

Nummer 3.

Alla problem med fartvidundret löste hon. Hon köpte bränsle på ett apotek längs vägen. Tanken rymde 4½ liter, men den lilla motorn kunde knappast vara någon större suput. Ligroin anges som bränslets namn, nån sorts petroleum som bara fanns just på apotek. Hon putsade en tilltäppt bränsleslang med sin hattnål. Hon använde ett strumpeband som isolering nånstans i motorn. Maskinen behövde en ny kedja under resan, hon hittade en smed som löste det problemet. Bromsarna började krångla, en skomakare tillverkade hjälp av läder, historiens första bromsklossar! Sönerna fick skuffa på i de största uppförsbackarna, vagnens två växlar hade inte kapacitet nog. Vatten för avkylning behövdes också, det lär nästan ha varit heltidsjobb att fylla på under resan…

Från gryning till skymning var de på väg, men fram till mamma kom de. Då sände Bertha ett telegram till sin man. Efter några dagar anträddes hemfärden, och väl hemma kom förbättringsförslagen på löpande band från denna modiga tekniska problemlösare. Bland annat en lågväxel för uppförsbackar… Och resan väckte uppståndelse, precis som Bertha räknat med. En kvinna och två pojkar på en vagn som rörde sig utan häst – Djävulens påfund! Tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hastigheten – inte ens i nerförsbacke, i medvind, på väg hemåt…

Fritt översatt i hastigheten:”Endast en person stod vid min sida i den lilla båt som kallas livet just när den höll på att sjunka. Det var min hustru. Modigt och bestämt hissade hon hoppets segel”. Med de orden lär Carl Benz ha hyllat sin livskamrat. Han avled redan 1929, hon 1944. Gottlieb Daimler konstruerade sin första bil 1886. 1926 fusionerades företagen.

2008 invigdes Bertha Benz Memorial Route. Ett monument finns i Wiesloch, ”världens första bensinstation”. Där fanns apoteket där bränslet inhandlades.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 35 296 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.