Astrid, Ingrid, Inger, Mia – och jag

Astrid skrev, Ingrid ritade och Inger utformade på film. Mia agerade på sommarteatern och OO har läst, tagit intryck – nu efteråt inser hon att hon var OrdOdlare redan i unga år. Hon njöt av ordformuleringar som ”Snälla lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur”, ”spunk” (det får hon ibland nu också), ”sakletare” (får man allt oftare bli med åldern), ”medusin – helst något som är bra för sjukdom”, ”pluttifikationstabellen” med mera. Underbar litteratur!

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, dotter till kapten Efraim Långstrump, fordom havens skräck, numera neg- – ” Nähä. Det har ändrats . Söderhavskung eller härskare av kurrekurredutterna. Härliga repliker som 11-åringen pluggade in för att gestalta ”Pippi Långstrump i skolan” på julfesten. Det var lätt, eftersom det var så sjuttiduttans roligt. Gillade också – minns inte exakt hur – att inte rakt ut svara på frågan om Portugals huvudstad, orda en massa och sen nonchalant avsluta med ”Förresten har jag varit i Lissabon med min pappa!”

Ingrid Vang Nyman (1916 – 59) skapade Pippi på bild, OO tror att det här var den första boken hon slukade:Och den här bilden är ju bara för underbar:Inger Nilsson (född 1959) utformade den levande Pippi. Ansiktet, rörelsemönstret… Hon har fått dras med Pippi hela sitt liv. Namnet ”Lilla Gubben” kom till under filminspelningarna när Inger gosade med hästen. OO beundrade hennes talang, hon vara ”var”, oberoende av om hon räknade guldpengar, skurade golv med rotborstar på fötterna, doppade huvudet i gräddkakan eller ledde ”de snälla” Tommy och Annika ut på måttliga äventyr. Fängslade och fascinerande.Frimärksbild från nätet igen… Men de flesta läsare har garanterat en inre bild av Pippi på film…

De något obegåvade poliserna Kling och Klang fick också sina namn under inspelningarna. OO tänker alltid på de två när hon upplever operan Turandot, och fnittrar. De tre ministrarna i ”sago-Kina” heter Ping, Pang och Pong! De är skapade av Puccini i commedia dell´arte-stil, de är clownartade, förekommer alltid tillsammans – och de verkar inte alltid så smarta de heller.Abiturienten föreställde Pippi på penkkisdagen 13 februari 1970; alltså den dag när undervisningen i gymnasiet tog slut och förberedelsetiden för studentskrivningarna började. Herr Nilsson beredde problem, hur få tag i en apa? Mamma besökte sin frissa och berättade om planerna, frissan avbröt sitt klippningsarbete och gick in i sitt vardagsrum och plockade denna från sin vardagsrumssoffa. ”Hon får låna den här!” Gissa om dottern blev stum!

Pappa levde inte på stor fot, men skorna var ändå tillräckliga ”båtar” för den småtassiga dottern. Strumporna var hemstickade. För att kunna visa er hela härligheten kom en klasskamrat med på bilden. En verkligt rolig dag.Flera år senare, 1993, spelades Pippi på Lurens sommarteater, några kilometer norr om jobbstaden Lovisa. Rätt så färska studenten Mia Hafrén, sedermera skådespelare och medlem i a cappella-gruppen Fork var en långväxt och härlig Pippi. Knappt 10-åriga skånska sommarflickan var med på en föreställning och hon var helt tagen. Ännu ”värre” blev det när hon fick träffa ”Pippi” bakom scenen, hon blev helt blyg och stum (och fotot misslyckades). För OO handlade det ju ”bara” om Mia, som nyligen varit en elev av det gladlivligare slaget…Här är ”Mia-Pippi” i skolan, och för flera läsare finns en annan bekant ”figur” på bilden. Det kom OO inte ihåg förrän hon läste rollistan. Roligt. Vi är många som fått prova på att stå på scenen på sommarteatrar, vi får innerligen hoppas att den verksamheten blommar upp 2021. Guldstjärna och andra ärobetygelser till den som löser ”bildgåtan”! Den som ”vet” uppmanas hålla tyst en liten, liten tid…

Grattis, Pippi, 75 år!

Examen

Overkligt. Det är nu 50 år sedan. Exakta datumet torde vara 29 maj. Vad minns ni andra från den dagen, ni tretton som fortfarande är här på jorden. Hör av er på något sätt! Även ni andra som var med på något sätt!

Det blir ingen 50-årsträff i Vörå. Vi torde vara utspridda i en triangel där Karleby, Täby och ”Sannäsby” i Borgå är hörnpunkterna. OrdOdlaren är inte såå uppdaterad, eventuellt finns någon utanför den triangeln.

Vädret den dagen? Verkar ha varit ok, att döma av de tretton fotografier som OO har. Nervös? Nja, inte speciellt. Men vem hade hittat på att vi skulle gå till hjältegravarna? Gick vi verkligen hela vägen? Har dunkla minnen av bil och skoskav. Nutida studenter från Vörå har kortare väg, om den ”traditionen” finns kvar.

Fotografering. OO:s enda besök i en fotostudio hittills – och den fotograferingstiden är definitivt förbi. Resultatet blev lite si som så. Själv gillade hon den här bilden bäst, men nedröstades av auktoriteter: ”Man skall visa ögonen mot betraktaren!”Presenter. Mamma sydde den ljusgröna dräkten enligt dotterns önskemål och förslag. Idag skulle det troligen kallas egen design. Mamma jobbade på syateljé från och med slutet av 1930-talet, avancerade till skräddare och älskade det hantverket över allt annat. En vit enkel klänning skulle man också ha.Nä. Dräktfärgen syns inte! Men bilden fick trevlig inramning, ett handslag och två studentkompisar bakifrån. Kläderna är försvunna sedan länge, sista gången OO såg den extremt korta och smala kjolen borde hon ha fått lika mycket tyg till för att få den runt sig… Och Etel, som var den första som såg den mörkhåriga krabaten komma fram för om 70 dagar för 70 år sedan gav ett tips: ”Be att få amerikaringen som gåva!”Så gjordes. Farfar medförde två ringar från sin andra ”förtjänapengarresa” over there 1914. Den ena försvann (envisa källor påstår att pappa slarvat bort den, själv medgav han aldrig), den andra fanns i ett skåp och den lilla flickan lyfte ofta fram den och beundrade. Den krymptes för att passa det smala fingret, men den är tung för en som inte är proffssmyckesbärare. Överlämnades för knappt elva år sedan till följande generation. Jovisst, skor och stilig opraktisk väska hörde till.Aj, väskan blev beskuren… Den färska studenten var verkligt lycklig över famnen full med rosor. Fotograf: Per Eric ”Cander” Andersson, den andra chefredaktören som OO jobbat för. Sparade länge alla medföljande kort, men även de har omkommit. Minns endast de fem gula rosor som grannarna Gerda och Ragnar skänkte. En varm överraskning att de ville uppvakta!

Fest. Dunkla minnen. Storasyster ordnade med sina fenomenala specialiteter, bakning och blomsterarrangemang. Men bjudna gäster eller ”mottagning”. Tror att ordet ”mottagning” inte fanns på kartan i hembyn. Vem kom? På den tiden fotograferade man inte vare sig kaffebord eller gäster. Numera gör OO det, trevligt att titta på och minnas. Två svartvita bilder från den trånga verandan finns, ett dussin personer från ungdomsföreningen där OO var aktiv. Att de kom var en stor och glad överraskning, den färska studenten var förundrad: tänk, att de verkligen kom, och orsaken var jag!Fotot är oskarpt, men det här var verkligen Storasysters mästerverk. Senare blomsteruppvaktningar i livet har sedermera alltid kameraförsedda OO fotat från alla håll, men i ett kameralöst hushåll fick man förlita sig till inlånade apparater. Den blå skålen torde numera vara sambo med ringen, om den inte omkommit.

Studentmössan finns kvar, i en påse i en låda högst uppe i garderoben. En bank på orten donerade den. Numera försedd med Åbo Akademis eleganta lyra. Bra att ha under studietiden, det var ofta kyligt på första maj. En studentmössa värmer skulten.

I oktober sju år senare kom examensbeviset från Åbo Akademi på posten. Filosofie magister. Andraårsgymnasieläraren cyklade till postkontoret, via en butik för en bakelse. Kokade kaffe, inmundigade och betraktade papperet medan hon funderade på följande dags lektioner. Det var den examensfesten.

Nu väntar OO på kommentarer med minnen härifrån och därifrån!

Två ord som började leva

Holmsjuk (ord 1). Har inte hittat ordet nånstans. Minns inte ens när det senast uttalats, med förklaring. Kanske 1974, dit de små grå tog OrdOdlaren när ordet ifråga dök upp. Vad det betyder? Lugn, lugn, kommer…

Två psyk.stud åtog sig en datainsamlingsresa bland 65-plussare i Åbolands skärgård. OO skulle finansiera sin nya kamera, hon hade dessutom vissa kontakter som underlättade förflyttningen mellan holmar och skär. Den skedde med en rejäl putt-putt-båt.Fotografierna har bleknat på 46 år (oj, så länge sen?), men här väntade Astrid. Hon bodde ensam på en rätt så stor ö. Hon var ivrig, hon hade upptäckt en ny stjärna på himlen som hon ville diskutera. Snabbt förstod hon ändå att alla unga inte ägnar sig åt stjärnskådande, och gick med liv och lust in för att besvara frågorna. Den blivande gerontologen, uppdragsgivaren, hade försett oss med ett batteri ”aktualitetsfrågor” och intelligenstest (WAIS) – inga som helst problem för Astrid. Hon var intresserad av det mesta, odlade, fiskade, iakttog naturen, med mera. ”Jag har ju fullt upp, har radio och får tidningar och varor en gång i veckan!”Här bodde John, tillsammans med en utackorderad lätt förståndshandikappad ung man. Köksbordet var dukat – med en flaska hjortronlikör. ”När man nu får en ung dam på besök, så…” Han ville hutta stup i kvarten, psyk.stud försökte läppja försiktigt. Vad hon minns blev ändå slutet av intelligenstestet något ”dimmigt”. Men uppdaterad på aktualiteter, det var han. ”Vad anser du om vår nuvarande president” ledde till en uppräkning av Finlands alla presidenter, ämbetsår, vad de varit tidigare… Och så vackert han bodde på sin ö…Eli skötte en del av transporterna från ö till ö, med lite sightseeing mellan varven. På ”presidentfrågan” svarade han: ”Ja, en trevlig fiskekompis, men inte är han så skicklig som det berättas i tidningarna, inte!” En natt tillbringade de två psyk.stud i hans och hustruns hus, ”i samma säng som Kekkonen”. I det huset såg OO den största privata frysbox hon nånsin sett, fylld med fisk, vilt, bär…

2013 blev Dora från Lammholm rikskändis genom en TV-dokumentär om henne. Hon bodde ensam på sin holme vintertid, alltsedan mamman hade avlidit 30 år tidigare. Visst, sommargäster och förbindelsebåten med post och varor en gång i veckan, men inte då det var menföre. En Astrid-typ, enligt ivrigt tittande OO. Vatten i brunnen, vedhuggande, radion, odlingarna, syrenen, fisket. Katten Saku, namn efter en ishockeyspelare. Tror hon hade TV också. Till slut gav hon efter, flyttade till kommunens äldreboende 2014, 88 år gammal. När hon fyllde 90 gjordes en dokumentär till. Hon var pigg, glad, social och trivdes, trots att hon saknade sin holme, där hon var född och hade bott hela sitt liv.

Hon blev van vid att vara i rampljuset, hon poserade vant och hade snygg frisyr. Alla talade om henne som gästvänlig, naturnära och utåtriktad. Hon hade alltid ett vänligt ord och glada kommentarer till var och en. ”Jag kunde inte ana att det skulle vara så här trevligt här, hade jag vetat det skulle jag ha flyttat tidigare”, sa hon. Dora avled 2017.

Holmsjuka, de här människorna? Nädå. Holmsjuk är man när man har varit så länge ensam och isolerad att man inte mera vill gå ut bland människor, man vet inte hur man skall bete sig, hur föra ett samtal – man blir en enstöring. De här människorna anpassade sig enligt omständigheterna, gjorde sin tillvaro gemytlig på sina egna sätt. Oberoende av personlighetsdimensionerna introversion och extroversion. Något att tänka på?

Bilderna visar klart och soligt väder, men… Det var verkligt gluggaveður (ord 2), väder som ser skönt ut genom fönstret, men…Precis som när OO klev ut ur bussen 1988 för att fota Herðubreið, drottningen bland fjällen i Island. Väl ute ur bussen fick hon kämpa med att hållas stående. Men det syns inte! Inga träd, buskar eller gräs som vajar i stormen…Så mellan holmarna i Iniö var det ibland skönast och varmast och minst blåsigt så här. Fotad av den andra psyk.stud, och bilden är rätt vänd!

Lilla karavikon

Sara, Margareta… Många kan fortsätta uppräkningen. Fruntimmersveckan dök upp i OO:s hjärna, helt oväntat. 2,37 sekunder senare, i jämlikhetens namn: finns inget motsvarande gällande karlfolk? Började läsa den finlandssvenska namnlängden. Jo. Många. Och det verkar som om Sveriges namnlängd är snäppet ”värre”! Diskriminering?

Eftergenomgången beslöt sig OO för att utnämna den vecka vi nu lever i, fram till och med 11 januari, till Gambälkaranamnsvikon, eller enkelt endast som i rubriken. Det kommer flera, men här är denna, den första:

6 januari. Harry (jo, Harriet också). Från forntyskans Heimrich, (Heinrich, Henrik…), hem och härskare, alltså Hemmets Härskare. Tankarna går direkt till kollegan, läraren i engelska och tyska – det passade ju bra för hans namn. Hans humor och hans kommentarer minns man länge. Harry Potter…, OO har inte läst, men sett filmer stumpvis. Tänk, Daniel Radcliffe fyller 31 år i år, har ägnat sig åt film och teater i 22 år, snart. Stormrik, kunde gott pensionera sig och leva gott resten av livet. Om han skulle uppfatta det som gott.

Men här kommer en pensionär sen årtionden; Agust. Jo, jo, August (och Augusta) är namnet 7 januari, men… Och Augustus var ursprungligen ett äronamn, ”den vördnadsvärde” eller ”den av Gud upphöjde”, som förärades en viss romersk kejsare. Men Agust:Cykeln. Som var mammas sen tidigt 1940-tal, som blev dotterns första cykel. Bysbor brukade ibland roa oinitierade med att säga ”Där for Märtha och Agust!” Han var tung och klumpig, men fungerade. Skulle knappast ha kommit på bild om inte skolfotografen fått idén att ställa upp alla elever i rad med sina cyklar. Fråga inte varför OO i hela sin nioåriga prakt placerades i ena ändan. Vid bildbeskärningen kom även den något yngre kompisen med, OO tyckte det var onödigt att placera snittet så att hon halshögg sitt unga jag. August Stindberg, jo. Men ingen nära bekant.

8 januari. Gunnar. Gunnar ristade runor, Gunnar på Lidarände… Gunnr och haria, strid och krigare. ”Kaaljossos Gunnar” bodde mittemot Faster. En lite speciell person, vi ungar visste inte riktigt om vi skulle bråka med honom, vara rädda för honom eller se honom som helt vanlig. Moster Lainas Gunnar var smal som en sticka, rökte som en borstbindare och den lilla flickan tyckte om honom, till hennes mammas stora förundran. Känner flera Gunnar i nutiden.

9 januari. Bror. Ett nordiskt namn som finns på runstenar som Brodhir. Namnet gavs aldrig åt den äldsta sonen. ”Jag har ingen bror, men en kusin som heter Bror, och vi två har en gemensam kusin som heter Sisko (=syster)”, kan OO faktiskt säga. Brors första yrke var sjukskötare, jobbade någon kort period i Sverige, och kallades där ”Syster Bror”, enligt 1980-talets tilltal.

10 januari. Sigurd. Heter unga pojkar så nuförtiden? Också fornnordiskt, från sigr (seger) och varðr (väktare). Förekommer i en mängd forna hjältesagor, han var hjälte och drakdödare – och Richard Wagner -figur i operacykeln Niebelungens ring, där i den tyska formen Siegfried.

Nuförtiden går OO:s tankar dock först till Sigriður på Island. Här står vi realistiskt symboliskt vid Gullfoss, i regn och blåst:Gissa vem som är vem… Vadå symboliskt? Jo, en annan Sigriður. Så hette hon som bidrog till räddandet av Gullfoss till Islands folk och hela världen. Det fanns planer på att bygga vattenkraftverk här, men så blidde icke! Men tyvärr och lyckligtvis, Sigrid har en egen dag i namnlängden. Roligt att Sigrid är kvinnonamn, Sigfrid karlanamn. Båda fanns i barndomsbyn.

Sigurd fanns också, ”Gambäkvääss Sigur”. Bysdelen heter Agnisbäck, men kallas Gambäkväänin, Gamla kvarnen. Hans efternamn kommer OO inte på i en hast, men han hade en speciell bil, en Valiant (Plymouth eller Chrysler, sådana krångligheter uttalades inte). Har åkt i Valianten med dottern Margit, fem år äldre än OO, några gånger. Både bil och unga flickor med körkort hörde till sällsyntheterna på 1960-talet i byn.

11 januari. Osvald. Känner ingen. Behövs namnet mera? Fornnordiskt, av as och valðr, härskare. 12 januari bryts karasviten av Eivor. OO:s kära Eivor skickar namnsdagskort åt folk. OO har glömt att skicka! Så hälsa henne, om någon läsare vet vem hon är!

Gambäl = gammal.

 

Knallsmättaren och andra häftiga giganter

Varför Fride envisades med att prata om knallsmättaren är höljt i dunkel. Den unga OO frågade, men svar gavs ej, endast ett underfundigt leende serverades. Knall – ja det är ju knall det, men smättare? Man smättar ihjäl flugor med en flugosmätto – flugsmälla. Hurra! Finns i SAOB: ”smätta = göra en hastig rörelse och därvid åstadkomma ett svagt, knäppande ljud”. Jaha.

Kantor Fride Häggblom i Vörå gav lektioner i orgelspel, och tramporgeln var enligt honom knallsmättaren. Den varken knallade eller hoppade, men kanske det lät så i hans öron när eleverna kämpade på. Läxorna övades på skolans harmonium. Vid ett sådant tillfälle kom läraren som bodde i övre våningen och påpekade att han faktiskt var musikalisk, han också. Hans tonfall gjorde att det inte kändes så bra i hjärterötterna.

Efter två år av spellektioner fick den unga tonåringen ett eget drygt fyroktavigt instrument, övade flitigt – och nu var det Storasyster som klagade högljutt till mamma: ”Måst hon hålla på så där, samma sak om och om igen!!” Hjärterötterna oroades igen, och efter det övades det endast när huset säkert var tomt.

”Tyvärr” är OO begåvad med mer musikalisk släkt, åtminstone två småkusiner – våra mammor var således kusiner. CW är pensionerad musiklärare, dirigerar körer, spelar dragspel och andra instrument. Numera avlidna BA var en spjuver på många sätt, vi trivdes bra tillsammans. Han satte sig vid tramporgeln, bad OO söka upp psalmen ”Kom till mitt arma hjärta” (han var omtyckt av och tyckte om det motsatta könet); bad sedan om att få fingrarna placerade på rätt ställe på tangenterna, tittade upp i taket och spelade. Ingalunda helt enligt noterna – sådana behövde han aldrig. Den unga OO var redan övertygad om att musikproduktion inte alls är profession för henne.

Höjdpunkten i orgelspelandet inföll för nästan exakt 52 (hoppsan…) år sedan. Första advent, Vörå kyrka. Hosianna och en växelsångspsalm mellan kör och församling. Fride dirigerade, OO satt då på orgelbänken. En mäktig upplevelse, folket i kyrkan sjöng under OO:s ledning! Förspelet till ”Hosianna” var krångligt, det spelade Fride på en manual, i slutackordet satte OO sina fingrar på den undre manualen och Fride gled iväg till kören, sen följde vi alla hans takt. I hemlighet hade OO ändå övat in de sista takterna som spelas när körens avdelning är slut – klämde i med dem och minns fortfarande Frides förvånade min. Använde också fötterna i slutackordet…Vörå kyrka är vacker, elegant och uppåtsträvande. Byggd på 1600-talet, utvidgad till korskyrka 1777. Tyvärr här endast en inskannad bild från bokverket Svenska Österbottens historia, från 1890 (även om OO inte gillar klockstapeln, den verkar klumpig i jämförelse). Orgeln OO spelade på var ett år gammal, med tre manualer – ”du spelar på bröstverket”, sa Fride. Orgelpipornas var placerade i 1960-talets anda, nästan funktionalistiskt. Bild saknas, så OO väljer bilden av Esbo domkyrkas relativt nya orgel i stället. Ja, främst är det kören som var motivet, orgeln är något naggad i kanterna. Men stor är den, ni läsare kan kanske ana vilket ljud som kan komma härifrån…

Det egna harmoniets öde verkade länge vara soptippen eller något ditåt. Men så annonserade spelledarna i Kaustby efter enkla tramporglar för ungdomsverksamheten, systersonen ringde och knallsmättaren dög, trots sin invaliditet – ena trampans upphängning hade brustit av ålder. Tänk, att 55-åringen är i full fart fortfarande. I folkmuskiken i den delen av Finland är det orgeln som står för rytm och komp. Foto saknas, menhär är pianot (snett och snabbt avbildat svart) som OO nuförtiden är sambo med. Hon sitter sällan vid klaviaturen, trots att piano har hört till inredningen i 40 år. Orgelfingrarna har aldrig blivit riktigt ”du” med pianoanslag. Men visst klinkar hon på då och då – när ingen är hemma.

Flugosmätto, en verkligt funktionell sådan.

Om psalmsång. Faktiskt.

”Märkte du när jag körde om dig?” Det hade varit morgonsamling (-bön) i skolan, eleverna spankulerade i lugn takt till sina utrymmen. Dagens ”organist”, en ung OO, blev fastsprungen av en manlig klasskamrat som annars sällan tilltalade henne spontant. Nej, hon hade inte märkt. Hon bara brassade på med höger knä på ”svällaren” på tramporgeln i av kantorn/spelläraren rekommenderad hastighet: ”Lite snabbare än du tycker, psalmer skall inte släpas fram, de har rytm!” Ett sätt att störa, bråka, retas med att sjunga snabbare? Tja…

Tramporgel. Dra ut nästan alla registreringsknappar, trampa lugnt och öppna spjällen med höger knä. En del av OO:s tonårstid.

Under OO:s hela skoltid (13 år) tutades psalmer som inledning på skoldagen, men det berättades inget om hur de uppkommit, om kompositörer, folkmelodier, författare eller översättare/bearbetare. Det var inte läge för sådant på 1960-talet. Vi bara traskade iväg med våra psalmböcker (alla hade egen, inköpt eller ärvd!) i näven, ställde oss på rad i gymnastiksalen/festsalen och brölade på.

Allt ändrades under den 38 år långa lärarkarriären. Morgonsamlingspsalmerna blev mer och mer sällsynta, ganska torra informationstillfällen tog över, församlingarnas insatser minskade, antalet morgonsamlingar glesnade till en i veckan, bytte namn till ”samling” och hölls mellan lektion 2 och 3, allt mer sällan med musik och sång. En mer detaljerad kria kan dyka upp i detta forum…Sällan tutade vi psalmer skrivna av denna man, vi visste troligen inte ens att hans arbetsplats åren 1915-45 låg ett stenkast från skolan – eventuellt jobbade han i huset som skymtar på bilden, OO är något osäker. Betoning på det lokala ingick inte i läroplanen då. Statyn av den långvariga bankdirektören avtäcktes 1990, på synlig plats i Vörå centrum. Jacob Tegengren avled 25 november 1956.

I Vörå grundades ett Jacob Tegengren-sällskap 1985, och initiativtagaren, fd kommundirektör Erik Liljeström utkom för ungefär ett år sedan med en bok om skalden, bankdirektören, folkhögskole-entusiasten, amatörornitologen, amatörarkeologen (lokaliserade bl.a  ca 200 forngravar i kommunen), hembygdsforskaren och målarkonstnären. Det hände en del i Tegengrens liv, mycket kom inte med i boken av olika orsaker, berättade författaren i en tidningsintervju.

JT var först folkhögskolföreståndare i Närpes, 1901-15, och där drabbades han av en olycka som gjorde hans högra arm obrukbar – det blev kanske amputation, OO får fram olika uppgifter. Han lärde sig skriva med vänster hand på några veckor. Borde få tag i Liljeströms bok… Mellan 1900 och 1946 utgav Tegengren 18 diktböcker. 1946-55 bodde han i grannkommunen Oravais. OO blir allt mer intresserad av denna mångsidiga, Vasa-födda starkt troende vöråbo.

Psalmer, ja. I den finlandssvenska psalmboken från 1986 ingår 585 psalmer. Av dem har denna man skrivit eller bearbetat 19 (Zacharias Topelius 20). Runeberg och några få till står för fler, OO nöjde sig med en snabb genomgång av psalmsamlingen.På kyrkbacken i Oravais finns den här minnesstenen från 1992. Här citeras de första raderna i hans mest kända psalm, ”Skön är den jord…”. Det sägs att han fick inspiration till den på 1920-talet när han stod vid kyrkan och tittade ut över Oravaisfjärden (Bottenviken). Kyrkan står på en backe, utsikten är magnifik – men dronbilden med den storslagna vyn OO hittade på nätet får inte användas. Den intresserade ombeds googla…En flygbild över Oravais kyrka från början av 1960-talet. Kyrktornet nedrivet, skulle förstärkas och byggas om. Precis i bildens övre kant tar fjärden vid. Vägen som syns nere till höger i bilden leder så småningom till barndomsbyn. Till skriftskolan cyklade man, och i undervisningspausen rullade vi på cyklarna nerför backen till bageriet med de supergoda grisarna (undrar om sådana bakverk överhuvudtaget finns på andra ställen än i Finland) och lemonaden.Ni kan skymta kyrkan mitt i bilden. Backen gav god skjuts, men sen skulle man ju upp igen… Läsare, vi ses igen i början av december!

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 68 187 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.