Genom vinterfönster och skärm

Sugen på glass! Tittar ut genom fönstret över datorkanten på den snö som inte vill ge sig, -5 till -4 idag, tisdag. Bakom väggen under tak står Lilla Mhy, sommarens rosor och klematis skyddas nu från nedfallande snö med i år synnerligen nödvändiga skivor. Blöt snö rasade ner från garagetaket vid senaste töväder och visar att skivorna är livsviktiga.

Den blå glasstruten är en vinterskyddad fontän, bucklan vid lyktstolpen är lejonet Leo, en tung cirka halvmeterhög skulptur. Sysselsättningen är inskannande av gamla diabilder, lämplig sysselsättning eftersom småspiknederbörden ute inte alls lockar.

Det kom facebookrapporter från en trakt 30 kilometer västerut, 20 kilometer söderom denna plats, mera havsnära: sand. Saharasand på snön. Inte här på fastlandet. Småspik är det enda som bjuds.

Var helt koncentrerad på att de bilder som var under behandling handlade om en resa i forna Jugoslavien sommaren 2005. Såg bilder från Dubrovnik, Mostar, Sarajevo, Kotor och kom ihåg hetta i luften och värme från trevliga människor. Men så – – stirrade som bara den: det här är ju ett brudfölje i Indien! Hur i alla dagar… Det har tydligen skett någon fall- och beblandningsolycka någon gång, bildernas numrering var lite hipp som happ i kassetten, bildernas dessutom svängda lite hur som helst.

Den här nygifta bruden som visar sina hennafärgade händer vandrade till sitt nya hem, åtföljd av familj och vänner. Hon fick flera finska markslantar som gåva (så länge sen är det) eftersom någon upptäckte att många bar smycken gjorda av slantar. Annat smått och spännande vi hade med oss i bussen bytte också ägare. Och hett var det.

Så blev det ett hopp till och hopp i Mostar, från den berömda bron Stari most. Bron demolerades under kriget 9 november 1993 (byggd under det osmanska rikets tid). Några år senare började man plocka upp stenarna från Neretva-flodens botten, sen lade man pussel och bron kunde invigas nästan exakt (13 juli 2004)ett år innan ett gäng finländska religionslärare besökte platsen.

Modiga killar/karlar hoppar ett speciellt hopp från bron ner i floden, som inte är precis djup. De är på gång på bilden! Hoppade då endast mot betalning. När, var och hur de övar in hoppet förblev osagt.

Vi bodde en liten bit utanför gamla Dubrovnik, byggd på en ö ut i vattnet (som så många andra städer i trakten). Sundet mellan ön och fastlandet är numera huvudgatan som mynnar ut vid tornet framför hamnen. Det sägs ju att digerdöden på 1300-talet spreds med råttor som kom i land i just den här hamnen, därom kommer de lärde säkert att tvista ännu i århundraden. Känns liksom lite aktuellt idag. Vi gick runt staden på murarna, några kilometer och över 400 trappsteg upp och ner… Roligt!

Hoppsan! Mitt i allt en bild från Indien igen, en detalj från Taj Mahal. Så kan det gå. Verkligt eleganta arbeten!

Men ibland måste man röra på sig. Kollade altanläget genom dörren ut:

Nehej, ingen tepaus där ännu på en tid. Även om snömassorna som ramlat ner från taket torde vara lätta att skära ut sittplats i. Väntar på tövädret som utlovas under de kommande dagarna.

Jo kung Bore (grannen heter Bore!) får minsann släppa sitt grepp innan dörrarna till paviljongen går att öppna. Lite väl mycket snö på det relativt sköra taket, men det har hållit för mera. Hoppas det krymper under den kommande veckan! Nu skall här börja göras fröbeställningar!

Munkitteleminen

OrdOdlaren tvärnitade halvvägs till postlådan. Svängde om och gick in en sväng. Kom ut på nytt, beväpnad med kamera och telefon – bilder, bilder! Gårdslamporna hade fått munkar, blivit munkar!

Snygg tonsur på lampan, den har alltså avgivit sin munklöften enligt medeltida praxis! Snösnyggt! Munkar – feta och runda eller tonsurformade bakverk med fyllning i eller på – endast socker, tack. Andra garneringar passar inte OO mera. Doughnut som har blivit donut och som i ”fabriksform” blir donitsi på finska. För övrigt Toscas och hans mattes gemensamma favoritgodis när det begav sig. Han fick ett paket med sig när han flyttade (hans nya husse smaskade av paketets innehåll också…)

Hembakade ska de va… (lånad bild). OO:s tankar flög ändå till munkar hon mött. Många helt hopplöst roliga. Här har ni en:

Till vänster på bilden. Platsen är cisterciensklostret Casamari söder om Rom, 2007. Vår finska guide (till höger) skrattade hjärtligt många gånger, utan att översätta… Han guidade två grupper – unga mexikanska blivande munkar och finländska religionslärare på samma gång, för ”de här pojkarna får inte se så många kvinnor under resten av sitt liv”.

Han utsåg en av de yngre kvinnorna till sin hjälpreda, hon fick tända och släcka belysningar, sätta sig i olika stolar – här på klosterföreståndarens plats. OO roades, han märkte och kommenterade: ”Är hon inte söt?” Då skrattade OO, och hans kommentar var given: ”Visst får vi tycka att kvinnor är söta”, sa han, ”se men inte röra gäller!” Följt av gapskratt.

Den polska franciskanmunken i rätt närbelägna Fossanova var inte lika social, snarare blyg. Detta gamla ärevördiga kloster hade åtminstone då brist på munkar. De förvaltar ett viktigt minne. 1247, i det här klostret, dog Thomas av Aquino. Vi såg förstås det lilla rummet med den smala dörren – levande kom denna stora skolastiker inte ut genom dörröppningen! Klostrets namn anspelar på att munkarna under århundraden har arbetat med att dika ut vattensjuka marker till bördig odlingsjord.

Roligaste munken ”orkade” OO inte söka fram bland frusna (i garaget) diabilder från 1986. Från Jasna Góra i staden Czestochova i södra Polen, där denna madonnabild, Svarta Madonnan, finns. Platsen är en stor vallfartsort, Madonnan kan anses vara Polens skyddshelgon, att redan se henne är något att minnas för livet. Denna munk tog oss mycket nära henne, så nära kommer inte många fromma polacker. Sen stänkte han rikligt med vigvatten på oss för att resten av vår resa skulle bli lika välsignad och lyckad. Däremellan skämtade han och skroderade om det stora landet i öster och tekniken där, som ”strålar över hela världen”. Han hämtade sin bil för att samla ihop de gåvor vi hade med oss till hans barnhem. Han kom med en Lada. Då var det vår tur att gapskratta, han gömde sig en stund bakom ett hörn och låtsades skämmas…

På tal om bilar. De här tre munkarna (Nej, fyra, klosterbroder Timoteus bakom kameran) från Nya Valamo i östra Finland kom till byn för att tanka sin bil. De måste bara ta en bild och sätta upp den på sin Facebook-sida med cirka 300 följare. Succé! Året var 2014, över 900 gillanden och minst 30 delningar! OO har varit på teparty till personen i mitten, ärkemandriten Sergei (en äretitel som beviljas klosterföreståndare). Ett 30-tal religionslärare samlades till kurs i klostret, men när? Det minns OO inte… I varje fall, klosterledaren Sergei visade sig vara både social, spirituell, mångkunnig och pratsam. Klosterbroder Pietari till vänster, prästmunk Mikael till höger. I intervjuer efteråt påpekade de att det alltid finns munkar i deras café…

Skylten, ja. Kaféets reklam. ”Kaffepaus. Ett utmärkt skäl att smaska på munkar”. Det finska kreativa språket kan bilda ord mycket elegantare än andra språk OO känner till. Munkitella = äta munkar…. Sen kan man bilda substantiv av ordet, som rubriken på det här inlägget. Ett klumpigt svenskt substantiv skulle bli ”munksmaskande”. OrdOdlaren må vara tillåten att använda ordet i överförd bemärkelse.

Den förtrollade flöjten

Sisäänheitto-ooppera. Inkastningsopera. Så lär en finsk kändis ha beskrivit Trollflöjten, eftersom han själv kastades in i operans värld via det sång-sagospelet.

Samma här. OrdOdlaren såg Ingmar Bergmans filmatisering av operan i TV troligen redan 1975, fick tag i ett 3-LP-skivors album med texthäfte och regissörens kommentarer 31 augusti 1978, och var såld. Totalt. Lyssnade och läste och lärde sig. Förstås finns skivorna kvar – men inte skivspelaren.

Håkan Hagegård var en rolig och välsjungande Papageno, de övriga stjärnorna i filmen var inte så bekanta. Redan då visste OO om operafestivalen i Nyslott, och lusten att åka dit och kunna avnjuta August Everdings fantastiska iscensättning väcktes. De flesta av OO:s minnesbilder kommer från den regin, såg den första gången på plats först 1994. Genommusikaliska pianisten Ralf Gothoni dirigerade då, och OO tog sig dit med tandemcykel och tåg.

Trollflöjten har stått på repertoaren under flera somrar i Nyslott, samma geniala regi om och om igen. Den har getts i TV, OO bandade och såg, många gånger. Nu är kassetten kastad och ingen videobandspelare har funnits på länge i huset. Ny publik och nya sångare har kommit till med ojämna mellanrum. Finlands stora basar, Martti Talvela, Matti Salminen och Jaakko Ryhänen, har gjort Sarastros roll åtskilliga gånger. I uppsättningen 2014 var det stora (1.92) Mika Kares tur, på bilden ovan och här under med Tuomas Katajala (Tamino) och Anna Immonen (Pamina).

Bilderna har OO fräckt stulit från Mikas Facebook-sida. Har meddelat ägaren om stölden.

En speciell säregenhet i uppsättningen är de rörliga träden. Här handlar det om slutscenen, där Papagena och Papageno får barn på barn på barn, det bara kryllar av dem till slut. Alla är grönklädda. Roligt och rörande.

OO räknade ut att hon upplevt operan ifråga i minst sex olika uppsättningar. Förutom de nämnda två blev det en uppsättning på vår nationalopera – med hela Lovisa Gymnasium i salongen. Det var ett arrangemang som OO slet med, alla lärare och elever var inte överförtjusta på förhand i att tvingas med på något sådant. För en rätt så stor del av dem blev det ändå en positiv upplevelse.

30 december 2017 blev OO och BJR inbjudna till nationaloperan till en verkligt speciell föreställning som ursprungligen gjorts av komiska operan i Berlin. Nånting mittemellan ritade seriebilder, teater, sångspel och opera. Erica Back gjorde då en av de tre damerna (stolt rökande cigarett med långt munstycke). Hon stod för inbjudan, och på köpet fick vi umgås med hennes föräldrar, goda vänner till OO redan innan denna operasångare ens var påtänkt!

En uppsättning har OO sett på bio i direktsändning från Metropolitan. Fult sagt, en ful iscensättning. Punkt.

En annan gång satt OO i en biosalong i Borgå och kände sig stolt, helt utan orsak. En föreställning från The Royal Opera House i London, med Mika Kares som Sarastro. Flera operahus i Europa har engagerat honom för den rollen under de senaste åren. Han gör den med bravur!

Nu kommer det: Royal Opera House bjuder på en julklapp! ”Bara” att gå in på Youtube och se föreställningen, 2 timmar, 33 minuter och 42 sekunder lång. I 12 dagar, från och med igår, juldagen. Varsågoda! OO är dålig på det där med att ge konstiga länkar, hittade föreställningen själv när hon skrev in ”Mozart´s The Magic Flute in full form” i sökfältet på Youtube.

Första Sarastro-arian (O Isis und Osiris) kommer vid 1.13, ”Hämnd-arian” (Der Hölle Rache – Helvetets hämnd) med halsbrytande höga toner av Nattens Drottning dyker upp vid 1.25 och Sarastros andra aria (In Diesen Heilig`n Hallen) vid 1.29. Njutning garanteras. Mika bara ÄR bra! (Hon som är Pamina där är garanterat längre än OO, 1.58 i strumplästen, använder pall eller hoppar högt när hon träffar Mika Kares, för att nå upp. OK, han har böjlig rygg…)

Operan hade urpremiär 30 september 1791. Mozart började jobba med musiken i mars samma år. Teaterchefen, författaren, frimuraren med sinne för publiksmak och ekonomisk lönsamhet, med namnet Emanuel Schikaneder, stod för texten, librettot. Han ville åstadkomma skratt och skapade Papageno som roll för sig själv. Mozarts svägerska var koloratursopran, Nattens Drottning skapades för henne. Taminos roll gjordes för en sångare som också spelade flöjt.

En ytlig fars med ett djup att fundera över. En opera där ingen dör. Redan under det första spelåret gavs den 100 gånger.

Utmanande utmaning, del 3/3

Inspirationen rann till med besked när den sista lilla knuten på v löste sig. Vänster hjärnhalva har i natt gjort ett imponerande arbete och organiserat det kreativa kaoset i högra hemisfären, och här kommer de fem sista på v, alla snuddar vid ”resa” – på ett eller annat sätt.

Yrke: växeltelefonist.

Fint ord. Tidsresa till barndomsbyn på 1950- och 60-talen. Där sade man bara ”Hilma”, och alla visste. Kanske hon visste allt…? Nä. Hon var snäll, skvallrade inte. Hilma ”po sentraalin”. Här sitter hon vid det för den lilla flickan fantasieggande centralbordet, där luckor ploppade upp och förenades med spännande pluggar som alltid hade tillräckligt lång sladd…Hilmas säng stod strax bakom centralbordet – kom det nattsamtal gällde det att reagera snabbt, då var det ofta fara å färde. Ruth jobbade också där, hon var OO:s kompis´ moster, och de små flickorna satt ofta helt fångade och iakttog verksamheten. Tänk, så telefonin har utvecklats och invecklats…

Kvinnonamn: Vanessa.

2009 flyttade Vanessa in i samma by som ovan, och OO måste resa 450 kilometer för att träffa henne. Tur att det finns andra möjligheter. Hon är nu minst sagt etablerad i trakten och har ”importerat” en och annan godsak,bland annat romkakan. OO fick receptet och här är detta köks andra någorlunda lyckade försök. Rom – drycken, inte små ägg – ingår i smeten, och den ugnsvarma kakan skall dränkas i en smör-socker-romblandning. Smaskens. Har gjort succé på tebordet, fler blir det.

Mansnamn: Valio.

Va? Tänker säkert en och annan av er. Namn? Snarare smör, ju! (Oj, så OO har blivit bra på att hitta röda trådar…). Elva personer i Finland, lika många i Sverige, bär det förnamnet. Samt lite, lite här och där i världen. På en svensk namnsajt sägs det att man inte vet vad ordet betyder. Jaha. Rena rama finskan (uttal: valiå, alla ljud korta, betoning på a-et), betyder elit, champion. Och en gång på 1990-talet blev OO skjutsad från Strasbourg till järnvägsstationen på tyska sidan av ESF:s (European Science Foundation) chaufför Valio (Valiåå). Kände sig allt lite ”förnäm” i baksätet på den svarta bilen. OO:s väninnas man jobbade inom organisationen ifråga.Valio, det är ju annars mjölk och mjölkprodukter för hela slanten. Grundades 1905 som ett kooperativ för smörexport, endast de bästa mejerierna fick vara med, eliten. Sen utvidgades det ”hit och dit”, blev marknadsledande och dominerar ibland för mycket i branschen. Artturi Ilmari Virtanen (1895 – 1973, nobelpristagare 1945) var innovativ laboratoriechef i företaget sen 1921, även om han hoppade till universitetet lite då och då…

Något som beskriver en människa: visuell.

Svårast. Tills OO kom på att hon kort kan beskriva sig själv! Ser det mesta i bilder. Ibland skapar hjärnan lite väl konstiga sådana. Behöver bilder – och associationer – för att komma ihåg saker och ting. Kan utbrista: ”Jag minns inte vad/hur, men minns att jag tänkte/såg… Ja just ja!” Och minnesbilden är klar. I den här ”grovindelningen” av hur människan fungerar är OO mest visuell, ganska mycket kinestetisk och ytterst lite auditiv. BJR (med gott musiköra) lägger patiens och ”ser” på film samtidigt, ”jag hör ju!” Fungerar inte för OO.Apropå ingenting så fick OO nyligen den här bilden. Tagen 1916. Farfar sitter framför ”bodan”, byvägen syns, likaså det kära träsket bakom. Stockdelen fanns kvar i OO:s barndom, utan ”veranda”. Den var knappeligen byggd ”till lyst”, även om farfar hade vistats i Amerika. OO ser samma småfinurliga leende i mannen som dog 1928 som i sin pappa och i systersonen som hämtade Vanessa från Amerika. (Igen en ihoptråcklad röd tråd!) Bilder är bra och intressanta, speciellt de gamla. Visst har ”kamerakonsten” utvecklats, men man tog ack så skarpa fotografier för över 100 år sedan också!

Något som finns i varje hem: virknål.

1978. Två veckors resa till Tyrolen med avsikt att njuta av utsikt på vandringar och utflykter. Fungerade bra, tills byn drabbades av hällregn i två dagar. Boken slutläst, vad göra? Beslut: ha alltid virknål eller stickor i bagaget, garn får man alltid på plats. Dock är det mest påbörjade virkningar och stickningar som medföljt på de flesta resor. Skön sysselsättning. Och redskapen har också kommit till annan användning på resorna. Osagt vad.

Skrivet tisdag förmiddag, det regnar. Skönt för naturen, luften, OO…

Utmanande utmaning, del 2

Nu är det plats för en plats, ett djur och en blomma. Kunde ha tagit det närmaste, det faarliga och ett vanligt ogräs – Veckjärvi, varg och vitplister, men det blev nu inte så. Lite resande skall rymmas in!

Plats: Venedig

2000 och 2013. Första gången med en grupp elever på skolbesök i Legnago, med utflykter i trakten. ”Det är trevligt att gå vilse i Venedig”, sa OO:s värdinna som stannade hemma den dagen. Två italienska lärare skulle ta hand om de två finländska, men busungarna i oss tog över, vi ville inte sitta inomhus i två timmar och äta italiensk långlunch. Vi smet i ett obevakat ögonblick, helt enkelt. Vi upptäckte piazzor, små kanaler, gränder och hus. Och så vi njöt av buset!Hur högt uppe måste man bo?

2013. Medföljande på körbesök. Hela gänget bodde på Lido, Vaporettonätet och -systemet blev bekant, likaså större delar av staden än förra gången. Vaporettohållplatser:Höjdpunkten för kören var att delta med körsång i mässan i Marcuskyrkan, där den officerande prästen tog upp en spontan applåd!Kören gav en konsert i Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari, där Claudio Monteverdi (1567-1643) är begravd. M, som inte har mycket till orienteringsförmåga att tala om, gjorde gärna OO sällskap på en ”gå vilse”-vandring från Marcusplatsen till den kyrkan. Då och då visste OO verkligen inte ”va vi va va”, men efter att ha korsat Canal Grande över Rialtobron blev det ganska så lätt att hitta. Köpte glass på italienska (det behövs inte många ord) också!

Djur: vikunja

2014, Peru. på en sydamerikansk odyssé. Kameldjuren på den kontinenten gäckar.Vilken som är ursprunglig, vem som härstammar från vem finns det olika åsikter om, de lär dessutom kunna para sig med varandra, så det finns minsann varianter. Lama, alpacka, vikunja och guanaco – de två sistnämnda anses ”otämjbara”.Vikunjan lär ha den finaste ullen. Baby-alpacka är silkeslent och skönt, men mama-alpacka duger också bra åt OO. Resegruppen besökte ett traditionscenter med djur, garn, färgning av desamma, människor som spann med slända, vävde på olika sätt. Där fanns också majs- och potatisutställning. Majs i ett otal olika färger, potatis i likaså en mångfald av former.Högt uppe betade troligtvis vikunjor, bilden är starkt uppförstorad. Och en av dem formligen sket i verksamheten där nere!De här två skönheterna fanns på närmare håll, varken spottade eller nafsade eller bet. Sort? Vet ej. Det vänstra örat är lite roligt, eller är det något annat?Den här färgvarianten tilltalar OO:Det sägs att inka-folken drev in vikunjorna i stora inhägnader, klippte dem (hur klipper man icke-tama djur?), sen fick djuren leva i vild frihet igen. Sen kom conqvistadorerna och sköt med gevär. Nuförtiden försöker man bevara dem. Guanacon är ännu mera sällsynt, finns mest längst söderut på kontinenten.

Blomma: vallmo

Nu blev OO lat. Här ses två rader av fem i BJR:s och OO:s äppelgård. Det är bara att resa knappt 150 steg för att nå den. Själva blomman har rest mycket och länge. Vallmo odlades i Mesopotamien för åtminstone 5000 år sedan, den har också påträffats i egyptiska gravar. Visst har OO också påträffat vallmo på resor, kommer just nu ihåg fälten i Polen på 1980-talet…Stora ”flaiskor”… I grekisk mytologi förknippades vallmon med Demeter, fruktbarhets- och skördegudinna. Om det växte vallmo på fälten ansågs det bli stor skörd. Tydligen äppelskörd även i år, vallmoplantorna blir fler och fler för varje säsong – barnen bosätter sig i mammans grannskap, barnbarnen flyttar lite längre…

Avsnitt 3 anländer om någon dag. Det finns små knutar att lösa innan det kommer på pränt…

Utmanande utmaning, del 1

Klädesplagg, dryck, mat, plats, djur, blomma, yrke, flicknamn, pojknamn, beskrivning av en människa, något som finns i varje hem. Alla skall börja på första bokstaven i ditt efternamn. Vad kommer du först att tänka på?

Den här ”utmaningen” fiskade OrdOdlaren upp hos sin finska bloggväninna Päivi. Eftersom Päivi är resebloggare har OO fått för sig att det mesta hon skriver om skall ha nån form av reseanknytning. Det blev en del funderande, inte minst vad gäller illustration, som for rakt åt fanders emellanåt. Häng gärna på, det har varit lagom jobbigt att tänka ut! Det här blir dessutom i tre-fyra delar, OO har ju sina historier som blir längre än planerat…

Klädesplagg: väst.

Indien, religionslärarresa ca 1995. Vår indiska reseledare Harsh tillhörde brahminkasten, och på de heliga orterna Rishikesh och Haridwar klädde han sig traditionellt, hade kastmärke i pannan och visade vattenceremonioch offerceremoni vid Ganges. Viktigt att ge och ta emot med båda händerna, för att visa bl.a. god vilja och tacksamhet.Harsh verkade högdragen, men satt ofta i bussen tillsammans med OO, pratade, frågade, lyssnade och småskrattade åt finländskans tokigheter. Han beundrade foton av de två finska hästarna som OO då ägde. I Agra ville han visa bilderna för en hästpolospelare, då var han verkligt ivrig att få tag i OO, som sen visade och förklarade för den synbarligen smidiga unga mannen. ”Spelar många personer hästpolo i Indien?” frågade hon. ”Nej, enbart vi som är av kunglig börd”. Jaha… OO höll god min – tror hon.

Men väst??? En av medresenärerna, Matti, hade en skinnväst, ihopsydd av olika stora och oregelbundna bitar i olika bruna nyanser. Harsh beundrade den många gånger. Matti beslöt att vi skall ge den som tackgåva åt Harsh, en bekant till Matti hade sytt den och han kunde lätt få en ny. Gåvan överräcktes med båda händer, Harsh tog emot med båda sina händer, sade avmätt, med lite, lite darr på rösten: ”I thank you”. En nordbo skulle ha hoppat och kramat och tjutit och gråtit… Vi visste ändå att Harsh uppskattade gåvan. Bild? Nää-ä.

Dryck: Vatten

2019, Estland. OO har länge hävdat att världens bästa vatten finns på Island. Nu finns en allvarlig konkurrent: Kärdla på Dagö. Ett meteoritnedslag för länge, länge sedan har gjort att det finns artesiska brunnar i en viss del av den lilla staden, bara att sätta ner ett rör i marken och börja bygga upp en trädgårdsdamm:Och förstås fick vi smaka på vattnet – brunnsvattnet, alltså. Verkligt friskt, fräscht, klart och gott. Kan man säga ”gott” om vatten?

Maträtt: Valkött

1990-talet, Island. Bild saknas, förstås. Så vi börjar med isländskt vatten, nästan frusna Gullfoss i februari 2010. En gång har OO stått på den låga udden på bilden, i sommarregn…Mera vatten: Strokkur, som OO har otaliga bilder av, är helt fängslad av fenomenet med uppsprutande hett vatten. En bättre bild finns i OO:s bildsamling, från första islandsresan för sisådär 30 år sedan. Så här ser det ut någon sekund innan bubblan först liksom spricker i bitar, och sen kommer vattenkaskaden.Väninnan B var med på en resa till den spännande ön på 1990-talet, hon ville prompt smaka på valkött. Snälla reykjavikväninnan S ringde till sin kompis som var kock på en liten restaurang i närheten. Jovisst, det fanns valkött, men inte på menyn. Bara att komma dit och berätta vem man var. Sagt och gjort, finländskorna traskade iväg och fick sina valköttsportioner, en grytliknande rätt. Mörkt kött, konsistensen påminnande om lever. Inte någon speciell smaksensation, men… I varje fall roligt att ha smakat!Nej, här är inte valkött. Bara en fjärdedel av en fiskdisk i Reykjaviks utkanter, 2010.

Tillbaks till restaurangen. En reslig mansperson kom fram: ”Ursäkta, men jag kunde inte hålla mig när jag hörde finlandssvenska”. Skådespelaren/trubaduren trevliga Arto dök upp! Han var på visturné med manliga trubadurer från alla nordiska länder, och allt tydde på att de ville ha nattsuddarsällskap. Därav blev intet, B och OO firade sista kvällen på Island, väckning klockan fyra på morgonen…

”Fortsättning följer i nästa nummer”!!!

 

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 67 427 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.