Ragnar och Gerda?

Lappträsk. En liten självständig kommun i den dag som idag är, med ett icke alltför urbaniserat kommuncentrum. Mitt i det mycket positivt lantligt lummiga finns ändå en oas: Kycklings.

Nej, ingen hönsgård! En hembygdsgård. Undrar varifrån namnet kommer… Nåja. enligt vad jag vet har den varit bondgård i minst nästan 200 år, beboddes ännu i början av 1970-talet, donerades och blev hembygdsgård 1979. Nu är den en gård som visar hur man bodde förr, den innehåller en skomakarverkstad och ciselörredskap, där finns nyplanterade äppelträd, som ”upphittats” i kommunen, med mera, med mera… Skam att säga har jag inte besökt platsen på länge, men skall försöka reparera skadan inom ett år.

I början var jag där flera gånger. Ledde juniorfolkdans i ungdomsföreningens regi på 1980-talet, och det var ju självklart att lågstadieeleverna skulle visa vad de lärt sig under vintern när det blev dags för sommarfest. Vi dansade på en frilagd bergsklack på gårdstunet, det gällde att hålla tungan rätt i mun och fötterna under kontroll. Inga halkskador eller vrickningar, och danserna lyckades bra, enligt vad mina hjärnrapportörer förmedlar.

På en sommarfest stod en kvinna tillsammans med sin man vid ett litet bord och sålde figurer som hon tillverkat. Jag gick förbi – men backade. Tittade. Tvekade. Funderade. Bestämde mig. Köpte en gubbe och en gumma. Och en gumma och en gubbe till. Betalning, inpackning, lite småprat och jag gick därifrån, glad i hågen över att ha köpt glädje till mig själv och en julklapp redan i juni! Svårt var det att välja vilka jag skulle behålla och placera i min hylla, men det blev de här två. Och de blev Gerda och Ragnar. Av ett infall och en händelse. Inte för att de liknar verklighetens Gerda och Ragnar, men ändå.

Ett strävsamt par..

Ett strävsamt par..

Den som fick julklappen avled något tiotal år senare. Jag hörde inte till arvingarna och funderade på fullt allvar hur det kommer att gå med ”lappträskparet”. Tänk, om de som tömmer bostaden kastar bort alla prydnadssaker, säljer på lopptorg… Kan jag ringa och rädda dem? Jo – nä. Så taskig kunde jag inte vara. Lät bli. Och så glad jag blev, när jag efter något år kunde se dem trona på en hylla, i tryggt förvar! Den hyllägaren undrade nog lite över mig och mitt psyke. Höll på att fråga om jag kunde köpa dem tillbaka. Gerda och Ragnar skulle kanske bli glada åt lite sällskap?

Ja du, gumman, kva ska vi hitt på idaa, tå?

Ja du, gumman, kva ska vi hitt på idaa, tå?

På tal om namn – vem har gjort dem? Kom aldrig på att fråga. Jag borde skämmas. men kanske någon lappträskbo som läser det här vet och kan kommentera, det vore verkligen roligt.

Då och då har jag hittat på små smågnabbande dialoger åt Gerda och Ragnar, där de står i sin hylla. Nu har de sällskap av Asta och Gunnel. De är tyvärr tvungna att höja rösterna över några inkafigurer, men det blir en annan historia!

Vi gaar heim å lägger på kaffesnurron!

Vi gaar heim å lägger på kaffesnurron!

Två små gummor…

Asta och Gunnel. Så borde de här två gummorna heta, men det har jag inte kommit på förrän just nu, i skrivande stund. Kan någon hjälpa? Vem är Asta, vem är Gunnel? Ingen liknar någon av dem mera än den andra, så…

Vem är vem?

Vem är vem?

Gunnel lärde jag känna något år innan hon blev nittio. Hon bodde i ett stort hus (omgiven av stor trädgård) med omtänksam dotter och dito hund. Väggarna var behängda med främst egna tavlor; hyllor och fönsterbräden och byråer fyllda med figurer och föremål av alla de slag, få köpta, desto fler tillverkade och givna av vänner och vänners bekanta.

Asta, ett tjugotal år yngre, lärde jag känna via Gunnel. Tror jag. Det är hon som har tillverkat gummorna. Några av dem stod plötsligt en dag rakt upp och ner på Gunnels fönsterbräda när jag tittade in. De plirade glatt mot mig, vilken charm under det stora hucklet! Jag föll pladask med en gång och sade det högt. Asta fick veta det, och bäst som det var fick jag dessa två – jag fick absolut inte köpa! Hennes ”göra-gummor-av-lera-och-bränna-och-måla-dem”-period hade kommit och gått. Hur många hon gjort vet jag inte, men jag räknar mina som unika.

Asta, mer eller mindre hela sin hembys moster, lever och surrar runt i sin röda ‘fyrkantiga’ Toyota Yaris i den dag som idag är. ”Jag bestämde att jag skall ha en sån bil när jag inte behöver köra mer än en son mera”, sa hon. De handikappade sönerna skjutsades flitigt med paketbil så länge som mamma skötte dem mer eller mindre på heltid. Gladare och positivare människa än Asta kan man knappt hitta. Ni skulle bara se hennes plirande, pigga utforskande ekorrögon!

”Jag skall då inte ha någon katt!”

Gunnel gick bort i fjol våras, några månader innan hon skulle ha blivit 99. Huvudet, humorn och humöret hängde med in i det sista, men kroppen gick nedåt i ork och funktion. Hennes plats var vid telefonen, och den ringde ofta. Dottern och vi bytte ”mjölkkärra”, hennes passade våra behov bättre. ”Har ni något annat vi kan byta?”, var det rappa svaret när jag ringde och frågade hur ”kärrläget” hade utfallit för dem.

Gummorna står på en hylla så att jag kan se dem varje dag. Nästan så jag säger ”gomorron”! Visst bör de dammtorkas någon gång, men dammsamlare i fler betydelser är de verkligen inte!

”Nu går vi bort”, sa gummorna de små…

Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 40 318 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.