Den femtonde – jovisst, en park!

Inte en traditionell park, men ändå en. En lämplig TV-allsångsplats? Jo. Som sådan upplevde OrdOdlaren platsen första gången, på förra årtusendet – minns inte säkert. En helt vanlig stadsbakgård? Jo. Nästan. Köpmansinnergård från 1760-talet, still going strong, som museum, efter diverse karriärer. Öppet för allmänheten.

Holmska gården i Borgå, byggd efter den förödande branden 1760, i sten, som man uppmanades till då. Byggherren, Johan Holm den äldre, hade redan då lagt grunden för sitt ”köpmannaimperium”. Redan 1748 var han en av de sammanlagt 21 personer i staden som drack te. Känner sympati… Förlåt, stiger upp från datorn, skall – – ta en mugg te…

Platsen, ja. Rådhustorget i gamla stan, kartmakaren har skrivit ”Holm huset”. Stadens centrum då. Kyrkan uppe i bilden, i mitten. Näse gård (tidigare omskriven, i framtiden också) nere till vänster. Rådhuset, som står vinkelrätt mot Holmska gården, byggdes samtidigt. Husen lever i symbios som muséer idag.

Vi går in på gården. Den gula brevlådan till höger stör lite, hoppas turister köper kort och skickar – ännu idag… Ett äppelträd står välkomnande, det som en grupp australienska turister blev helt bedårade av, enligt ”vår kära musei-Hannele”.

Och så vänder vi blicken mot höger. Här har museifolket och staden skapat en ”typisk stadsinnergård” med växter i 1700-talsstil. Kullerstenarna har funnits på plats i sisådär 250 år. Två rosenbuskar, en pion, en örtagård med medicinalväxter och annat ”smått och gott”.

Örtagården är något vildvuxen i oktober, det vet varje odlare. Hur mycket som växte där i slutet av 1700-talet vet man inte. Någon form av stadsträdgårdar fanns före branden, blev vanligare mot slutet av århundradet. En fru Holm ägde en trädgårdsbok vid den tiden.

Här syns i princip hela gården uppifrån. Sluttning, stenar, terrasser… De gula byggnaderna ”kryddas” av en Hannele-historia: Hon var ung och ny på muséet, en gammal målarmästare höll på och målade uthusen. En sen fredag eftermiddag kom han in med två ämbar (spannar): ”De här skall vara fyllda med urin på måndag morgon, för att kunna blanda beständig, gammaldags gul färg”. Hur göra? Hannele föreslog att kontakta en svingård. Nej, människoprodukt skulle det vara, punkt. Vem som kom på tanken att vända sig till stadens åldringshem berättade Hannele inte… Men färgen håller bra.

I en bouppteckning från 1789 berättas det att det på gården fanns ”ett hemligt rum” (hemlighuset). Här, med dörren högt ovanför marken?

Det fanns också bodar, dubbelbodar, ett stall ett fähus och vedlider. Där fanns en ko, tre svin och en häst. Bakom de här vackra dörrarna? Även en kryddgård nämns – samt tio fågelburar inomhus.

Bagarstugan? Snygga dörrar även här. Även en mangelbod nämns.

Släkten Holm ägde gården till 1867. Men redan på 1820-talet hyrdes nedre våningen ut till schweizaren Kästli, som öppnade ett konditori, Borgås första. Flera landsmän till honom följde. En inhemsk bagarmästare köpte hela härligheten ovannämnda år och lät bl.a. göra en dörr mot torget. 1919 förvärvade Borgå museiförening huset. 100 år i taget… En grundlig renovering gjordes 2006-07, nedre våningen är nu museibutik och utställningsutrymme, övre våningen visar ett köpmanshem på 1700-talet. Besöksvärt även inomhus!

Park nummer fjorton

Träddödare, asiatiska månfröankor och gabioner. Sådant finns i den här parken i Borgå ,det börjar ju nästan låta farligt och mystiskt! Klematisparken säger de flesta om dagens park, om de säger något. Den av staden aviserade Engelparken kommer troligen att sjunka i minnenas djup. Här syns de första husen som byggdes på västra åstranden, i folkmun kallades de fågelholkar…

Här har vi parken från söder. Troligen ‘Summer Snow’, sidenklematis, till vänster. OrdOdlaren är mycket okunnig inom ämnet klematis. Började söka, och hittade två böcker på nätet, beställde direkt på sittande skinka. Den ena är skriven av – vågar OO påstå – Finlands klematisguru, Börje Fri. Han har haft ett stort finger med i planeringen av den här parken. OO har en gång hört honom guida här. De foton hon då tog är bortblåsta! Och det mesta av vad han berättade är också puts väck. Harmar.

Just den här platsen kommer hon ihåg. Den var ordentligt angripen av levermossa. Sådant slet OO med hemma också. Nu har man tydligen skalat bort den ”förorenade” myllan och planterat nya klematisar. Namnskyltar? Nejdå, sådant har man inte. ”Gå inte på planteringarna”. Endast på finska…

Här syns dessutom lite av byggmaterialet längs med hela parken, gabioner = stålkorgar, fyllda med sten. Så enkelt var det. Från italienskans gabbion = stor bur, sägs det.

I parken finns två (eller tre?) båtformade rabatter med stålkonstruktioner för klematis att klättra på. Här är ”seglet” inte ännu fullt utvecklat, men här

blåser det på för fulla segel! Och visst är båtarna på vattnet, omgivna av duvblå penséer!

Parken från norr. Här syns fler av de metallkonstruktioner som är byggda som klematisklätterställningar. Ja även andra klängväxter:

Bågen på bilden är bevuxen med något som kan vara träddödare. Märkvidunderligt namn på en växt, men kanske den verkligen dödar träd om den börjar söka sig upp längs stammen – tänker i varje fall inte plantera hemma. Celastrus orbiculatus, (cirkelrund, från subtropiker), Japanin kelasköynnös på finska. Kan växa tolv meter på en säsong…

Eventuellt kan det vara den andra klängväxten, Sinmenium acutum (=tillspetsad, från Ostasien), kilpiliaani, alltså asiatisk månfröanka – ankor som har kommit till av frön från månen? Spännande med den är att den innehåller alkaloider (”naturligt förekommande kvävehaltiga och basiska ämnen”) som i traditionell kinesisk medicin används mot reumatism och artrit. Vem har hittat på att plantera den växten, och varför? Hm.

I förbifarten läste OO att alkaloider används av växter i försvarssyfte, t.ex. använder tobaksplantan nikotin för att hämma tillväxten hos andra växter. Det där med växters kommunikation och revirhävdande är också intressant!

En bild från första oktober – de övriga är tagna 15 augusti. Med både gabioner, klematis och de andra häftiga växterna. Och promenadgänget som efter avslutad vandring tar sig tillbaks till utgångspunkten och sina bilar.

Den trettonde parken

Arbetsnamnet var troligen Engelparken (arkitekten bakom 1800-talsstadsplanen). När planerna framskred blev det lantdagsparken, eftersom den skulle invigas 2009 (1809 blev vi Storhertigdöme under Ryssland, lantdag hölls i Borgå, och Sverige hade förlorat sin östra riksdel). Borgåborna protesterade angående parkens namn: Parken skall hedra August Eklöf, stormagnaten med sågar och fartyg och fabriker, mycket av detta fanns just här. Så blev det.

OO hittade en bild som utvecklingsföretaget Posintra har publicerat. Årtal hittade hon inte, men eftersom bron över ån uppe i bilden invigdes 1957 kan det ju handla om ca 1960. Här ses en hel del av den Eklöfska verksamheten, på äldre bilder finns än fler lagerbyggnadstak. Observera gården, Näse gård, uppe till vänster – har funnits länge och finns i den dag som idag är. Kävelysilta betyder gångbron. Den invigdes 1967.

En äldre kartbild. Eftersom den av Eklöf initierade järnvägen syns (uppe till vänster) handlar det nu om 1870-talet. Näse gård är den bruna plutten till höger om och lite ovanom G-et, och den stora raka långa gatan mot ån fick sin förlängning i bron som nämns ovan cirka 80 år efter att kartan ritades. Söderut fanns endast åker, skog och berg…

Nästan dagsläget. Än en gång takfyllt, bostadshus. Mera har byggts i nedre kanten av kartbilden nu. Längst uppe Näse gård, omgiven av grönt. Gång-cykelbron som ett glänsande vitt streck över ån, den övergår i Eklöfska parken i väster, som fortsättning på Runebergsparken öster om ån. Gångstigarna skall på ett modernt sätt anknyta till stigarna i den äldre parken. Och en ”staty” finns även här i mitten; Lantdagstriptyken av Ylva Holländer och Kirsti Kaulanen. OO fotade den bakfram, inifrån, för bästa tydlighet. Sverige mot väster,

Ryssland mot öster,

och Finland norrut:

Douglasgranar finns nära triptyken, de blir åtminstone 40 meter höga i våra förhållanden, den som lever får se…

Kottarna ser roliga ut. Orsaken är en indianhövding som satt och mediterade under en gran, han stördes av möss. Han röt till, mössen blev rädda och ilade in i grankottarna så att endast svansen och bakbenen förblev synliga. Sant!

Parken i sin helhet, fotad mot öster. Genom hela dess längd rinner en konstgjord bäck. 15 augusti började sensommarsedumen visa sig. Staden presenterar en växtlista på nätet, i alfabetisk ordning, över 70 olika växter. Först på våren kommer purpuräppelträden, sen blommar vita syrener…

Första oktober fotograferade OO parken från gångbron. Höstfärgerna dominerar, husen verkar ju också höstfärgade!

Egentligen fortsätter parken norrut, mellan ån och Näse-Juttes gata, men det tar vi en annan gång. Den heta dagen i augusti var uteserveringarna på åns östra sida fullbefolkade. Segelbåten Gluckauf är också restaurang. Och alltihop ingår i nationalstadsparken.

Parker och liknande – del tio (och elva)

Bokparken och Författarparken, sådana grönområden ligger tydligen nära ett bibliotek. Jodå, helt sant. Borgåbon i gemen talar ändå oftare om japanska parken, och om ”backen mot biblioteket”, kanske. Så tror OrdOdlaren. Bokparken har över hundra år gamla anor, och den har mera att göra med tryck än med utlåning.Kilen i söder är Bokparken, femhörningen i norr Författarparken, mittemellan är biblioteksbyggnaden från år 2000. Det gröna öster om den är – grönt.

Bibliotek har funnits i staden sen 1861 – en av grundarna var faktiskt Fredrika Runeberg. Nästan – men bara nästan – lika länge har det tryckts böcker i stan. De gröna taken nere till vänster i bilden är WSOY-huset, som byggdes i slutet av 1800-talet som Iris-fabriken (igen ett nytt bloggämne…) och köptes sisådär tio år senare av Werner Söderström och tryck-utgivningsföretaget var länge, länge ett av de ledande i Finland – Werner Söderström Osakeyhtiö (=aktiebolag), därifrån WSOY. Nu finns det allsköns verksamhet i huset.Därför Bokparken. 1996 hedrade Borgå stad den då hundraåriga bokarbetarföreningen med det tredelade granitmonumentet Sanojen Synty (Ordens Uppkomst). Skulptören heter Jukka Tuominen. På det här grönområdet brukade bokarbetarna samlas under skiftesbyten och arbetspauser. OO ser en ”hjärtebok”, en pappersrulle och en stående bok. Skulptörens beskrivning vet hon inget om. Grå trappor leder uppåt, biblioteksbyggnaden syns högst uppe bakom träden. Fyrkantig och gråbrun och inte så värst populär som arkitektoniskt underverk. OO tog sig uppåtStadens äldre och vanligaste genomfartsled, Mannerheimgatan, skiljer parken från ”glaspalatset” där polismakten och rättegångar huserar. I parken finns bl.a. låga barrträd – här till vänster – spireor, ett fält med röda rosor (‘Europeana’ igen…), hösthortensior som i skrivande stund är startklara, hängrönnar och nästan exotiska rödbladiga purpuraplar.Norrsidan: Du kan gå in i Författarparken genom en torii-port som OO tycker har lite fel proportioner (men det finns en till som är smalare). Berggrunden gör här en uppstickare, och det har man utnyttjat med att ta fram det vackra berget och lägga ut olika sorters stenmaterial som skall ge en illusion av vatten, med en smal träbro överHär har OO försökt fånga så gott som hela parken norrifrån:Parkens östra sida är tätt planterad, som en engelsk trädgård, påstår stadens webbplats. När OO besökte parken och tog bilder var det pionblomningstid, en vit pion syns här ovan. ”Vattnet” och berget i lite närmare beskådandeOch som jämförelse, en bild från 6 augusti:Och nu blommar andra buskar i bakgrunden. En park ser inte likadan ut vecka efter vecka, speciellt inte dessa nya som planerats på det här årtusendet, ofta med stor kreativitet. Författarparken/japanska parken torde vara högst tio år gammal.Det är parkens västra sida som är den mest imponerande under våren. Bergkörsbärsträd för en anonym tillvaro största delen av året, men i maj är det ljusrött värre. Blomprakten var enorm i våras – och OO besökte inte härligheten. Biblioteket var ju coronastängt, desutom. Det virrade då av människor där, av flödet på Facebook att döma. OO börjar ändå inte söka och ”stjäla” bilder från det forumet. Hon nöjer sig med att visa samma träd som ovan från en annan vinkel.Bara ett ynkligt litet hörn av en bil kom med på den bilden, annars grönt och skönt. Verkligen en park som ger lugn och ro.

Parker och liknande – del nio

Runeberg än en gång. Det är svårt att undvika skaldefamiljen när man rör sig i Borgå (trots att både Johan Ludvig och Fredrika föddes i Jakobstad…). Lugn, lugn, OO kommer snart till andra parker och personer – och till parker utan personer.Här rör sig oftast personer med sikte på gamla stan eller kyrkan i Borgå. Få vet tydligen inte vad de hastar förbi. Ni ser toppen av en husgavel, en hel del grönt och ett antal (o)nödiga skyltar. Det gröna är Fredrika Runebergs park, som ni ser på kartan i gränsområdetmellan den förverkligade rutiga stadsplanen och den tack och lov bevarade gamla staden. Förstora upp bilden för närmare betraktelse. Platsen är där som det finns både en grön och en blå prick.Fotografen vinklar sig en aning norrut. En stor gammal rödek dominerar över glasskiosken. I det gula huset fanns förr ”Frysarns”, en legendarisk korvgrill med öppettider som passade nattliga ”flanörer” och med en senap som lär ha varit senapernas senap, säger borgåbor. OO (inte senapsvän) har aldrig smakat. Receptet fanns endast i Frysarns huvud, sägs det.Vi går in i den lilla parken via glasskiosken, till det bortersta hörnet. Där, mitt i grönskan och doften av schersminer, där står hon och njuter, får vi hoppas.Bysten flyttades från Fredrikas trädgård 2004 när det här grönområdet fick status som hennes park. Vad ser hon på?En grön gräsmatta, dagliljor och troligen nån sorts körsbärsträd till vänster, hus som knappast fanns på hennes tid, en stor buskrosplantering ochbrandkårshuset som byggdes 1890. Inget fanns på hennes tid. Varför har man svängt henne så här? Jo, om man tar bort alla hus som är i vägen så ser hon sin man, Rbg, där han står i sin park.

Rosenplanteringen blommade ståtligt för en månad sedan, ungefär. Buskaget är nu fullt av vackra nypon. Rosen är ‘Juhannusmorsian’ (Midsommarbrud). Hör till spinosissima-gruppen, är alltså nära besläktad med vår midsommarros (som INTE heter ”Finlands vita ros”…). Den upptäcktes för några årtionden sedan. OO lånar från ett annat av sina slarviga arkiv:Skön som en rosa brud, eller hur?Den husgavel som syns på bild nummer ett är det här huset. Här bodde Runebergs 1838-52, huset var inte i bästa skick, nedre våningen var nästan obeboelig. Här upplevde Rbg sin mest produktiva tid, han skrev största delen av Fänrik Ståls sägner, likaså vår nationalsång ”Vårt land”. Här umgicks Rbg med kompisar av alla de slag: kolleger, jaktkamrater, kvinnor – han var lite av kvinnornas Alfred, upplevde många förälskelser…Fredrika födde de yngsta fyra pojkarna här, plus en som levde endast i knappa tre år. Hon var svårt sjuk i början av 1840-talet, när hon väl repat sig efter ett år ungefär, då snavade hon över en av jakthundarna, skadade benet och fick följdsjukdomar. Dessutom upplevde hon hur hennes hörsel avsevärt försämrades, redan före uppnådda 40 års ålder. Kanske hon som staty inte alls vill titta på huset med så många starka händelser?

När familjen flyttade ut 1852 var sönerna 17, 16, 14, 9, 6 och 2 år gamla (om OO har räknat rätt). Fredrika var mitt i sitt liv som mor och maka – men hon hann ändå med mycket mer. Hon, banbrytaren, förtjänar ett nytt blogginlägg längre fram!När Runebergs flyttade blev huset tobaksfabrik. Vidare öden är inte kända. 1881 målade Albert Edelfelt (1854- 1905, illustrerat bl.a. Fänrik Stål) den här akvarellen av huset, troligtvis redan då lite ändrat sen Runebergarnas tid. Men visst kan man se en viss likhet. Mansardtaket lär ha ändrats ganska snabbt. Huset är i privat ägo, där verkar nu en bokföringsbyrå. Skylten ”privat område” håller eventuella nyfikna borta.

Parker och liknande – del åtta

Nu handlar det inte om en park. Dock, ”offentligt grönt utrymme”. Välbesökt. Ett intressant tidsdokument. Fredrikas trädgård, med strävan till att den skall se ut som när hon skötte om växtligheten under 1860- och 70-talen. Vi kliver in!Johan Ludvig Runeberg (Rbg, som Fredrika skriver i sina brev) flyttade till Borgå i maj 1837 med sin då lilla familj, köpte sitt första hus 1838, renoverade det 1843, och köpte det som nu är Finlands första hemmuseum 1852. Han avled 1877, Fredrika flyttade bort 1878, hon avled 1879 och finska staten köpte huset 1880, öppnade som museum 1882 – nu räcker det med årtal!Huset med tio rum var ca fem år gammalt, byggt i enlighet med den stadsplan som OO nu tjatat om i flera inlägg. Den förra ägaren blev biskop med boendeplikt i dåvarande biskopsgården och Rbg råkade vara stadd vid kassa. Nu fick Fredrika en ordentlig stadsträdgård! Hon odlade också på det hyrda sommarstället i 31 år, till 1869.Trädgården ligger lägre ner än huset, marken sluttar mot Borgå å. Rakt framme ligger en syrenberså där vita krolliljor dyker upp här och där – nu är deras tid förbi för i år. OO ställde sig vid bersån och fotade i motsatt riktning:Här syns trappan upp till husets nivå, samt ”blomsteröarna”, typiska för tiden. Den förra ägaren hade planterat röda och ”vita” (ljusgula!) hallon, en mängd krusbär och syrener. Fredrika fortsatte att sköta om dem, planterade dessutom ett äppelträd för var och en av sönerna – som växte i antal till sex stycken, födda mellan 1835 och 1850. Äppelträden klarade inte 1940-talets vintrar, de nu växande är blott futtiga sisådär 70 år… Ett högt, gammalt päronträd finns, sådana planterade Fredrika också. Man kan anta att Fredrika odlade en hel del mat här, men vartefter pojkarna lämnade hemmet blev det mer och mer blommor.Rabarbern har en speciell arvsmassa, sedan 2017 heter den officiellt ‘Fredrika Runebergs rabarber’. Den är klen och lär vara mycket smaklig.En vacker vy, eller hur? Trappan till husets entré är hög, stenfoten är rejäl. Där lagrades maten, troligtvis. Fredrika skaffade sig mer och mer trädgårdskunskap, diskuterade med trädgårdsmästarna i staden, hade en handfull likasinnade väninnor. De beställde växter från utlandet, skaffade sig trädgårdsböcker som de studerade. Sönerna, speciellt Walter, skulptören som bodde en tid i Rom, sände en hel del frön och annat odlingsbart till mamma. Rosor ägnade sig Fredrika en hel del åt under sitt sista odlingsårtionde, men hon hade dem oftast i krukor, som tidens sed var. Därför finns inte många kvar. Hon prydde husets fönster (elva mot gatan) med krukväxter av alla de slag, något som var relativt nytt för 160 år sedan. Växterna hade ett svalrum vintertid, sommartid var de ute.Änglatrumpet hade hon också, likaså en drivbänk. Den som nu finns vid husväggen är av samma modell som Fredrikas.Krusbär finns det massor av. OO kan inte låta bli att stjäla åt sig ett bär här och där, hon är helt insnöad på bäret ifråga, och kommer att studera en hel del om det de närmsta veckorna. Det finns många intressanta sorter nuförtiden också, även om de var betydligt fler förr.Från hustrappan får man en god överblick, nu nöjer sig OO endast med vyn mot sydväst, där även uthusen skymtar. Och det höga päronträdet.Hon knyckte en broschyr från museibutiken (där finns mycket intressant!) och fotade kartan över trädgården:Den är inte stor, känns nästan trång. Men den är ju inte gjord för stora folkmassor. Den var Fredrikas andningshål. Rbg drabbades av en stroke 1863 och hustrun skötte honom träget och troget i 14 år – trädgården var troligen hennes ”ensamhetsandningshål”. Hon hade dessutom svag hörsel. Kan ”se” henne gå omkring och pyssla med sina växter som hon kände så väl…Den här vyn har ni trogna läsare sett förr, men tvärtom, nedifrån och uppåt. Alexandersgatan är livligt trafikerad, men innanför det gula planket är det lugnt. Om allt går väl träffar vi Fredrika i följande inlägg också…

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 68 189 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.