Några backstugor på Postbacken

Nu bär det upp till Postbacken igen! Lite historialektioner… I den färska republiken Finland stiftades 1919 torparlagen, som innebar att torpare och backstugusittare hade möjlighet att inlösa sina stugor och små torvor och på så sätt bli självägande. Så skedde i hög grad, även på Postbacken. Vissa stugor bytte ägare några gånger, en del stugor blev tomma med tiden, förföll – medan andra beboddes, renoverades eller hölls i ursprungligt skick.

På 1960-talet tyckte folk i branschen (musei-) och i byn att Borgå landskommun skulle ta över ansvaret för backen, bygga upp ett musei- och festområde. Det blev, superkort sagt, inget av det. Entusiaster i ungdomsförbundet gjorde slag i saken, och numera sköts backen av en garantiförening. OrdOdlaren är med, på ett av de minsta av alla hörn…

Till stugorna: Smedens stuga ligger idylliskt inbäddad. Troligtvis tack vare Lina Sandström, halvsyster till sista smeden (och lite nutida backskötare). En smed var ansedd (lite av en magiker), hade ofta rätt goda och stabila inkomster. Lina var halvsyster till sista smeden i stugan. Hon dog 1960, 82 år gammal, och idag är stugan precis som hon lämnade den.

”Stugan”, allrummet. Hon tog hand om sin far och en annan äldre man på backen, ”skötte till döds”, som OO:s Faster uttryckte det. (Faster tog också hand om några äldre människor i deras hem på 1960-talet).

Kammaren. OO uppskattar skrivbordet. Blir nyfiken på Lina. Skrev hon, vad? Läste hon mycket? Vad? På bilden av huset kan ni se taket och lite av bakväggen till ett annat hus. Här är framsidan:

Här, med ingång genom dörren till höger, bodde Fanny Ingelin som blev änka efter sista skomakaren på backen 1957 och levde sedan ensam i 30 år tills hon avled som 99-åring. Hon lär inte alltid ha varit alltför förtjust i den nya verksamheten på ”sin” backe. Aktiviteterna var många på 1970-talet med renoveringar, byggen, teater, sångkvällar, caféverksamhet…

Knyppeldynan på bordet och vävstolen (ett hörn av den syns på bilden längst till vänster) var i flitigt bruk i stugan, alstren gick åt. I rummet till vänster finns nu en fullständig skomakarverkstad, fotograferad genom fönstret:

OO vet inte om skomakaren ”alltid” har jobbat i de utrymmena, stugan har bebotts av tre generationer skomakare Lönnfors innan Ingelin tog över. Många läster, och en präktig lädersymaskin, en Singer!

Eva-mosters stuga har använts som hölada och var svårt förfallen på 1960-talet. Den pietetsfulla restaureringen blev klar 1981. Ytterdörren leder direkt in i det snygga köket, och i ”rummet”, kammaren, höll Eva, Eva Sofia Seising (1814 – 96) skola för backens barn.

OO misstänker att den gamla skolpulpeten är ”för ny”, Eva-mosters elever satt runt bordet. Hennes karriär gick från piga till hushållerska till småbarnslärare. Även här bli OO nyfiken på hennes livsöde. Det sägs att hon kunde siffror, men att hon inte kunde räkna.

Winters stuga är backens äldsta bostadshus, byggt 1783 och beklätt med pärtor, både tak och väggar. Inte alltför vanligt. Karl Winter levde 1858 – 1924, och det sägs att hustrun Anna Lovisa grät så mycket i sin sorg att hon blev blind. Observera att ytterdörren öppnas inåt. Huset ligger i en rätt brant brant, där kunde verkligen snö packas vintertid och då öppnar man ingen dörr utåt. Ett rum, 3 x 3 meter.

Två stugor återstår, den ena synnerligen museal, den andra mindre. Följande inlägg finns redan i OO:s högra hjärnhalva.