Skog – skogen – skogarna!

Sällan har de finska skogarna besökts så mycket som denna vår. Men vad gör folk där? Kör bil till närmsta vandringsled, traskar med blicken rakt fram, äter sin matsäck (gör gärna upp eld!), och släntrar raskt iväg till bilen och hemåt. OrdOdlaren som vuxit upp i skogskanten/i skogen förundras. Olika växter, träd, ljud, dofter…Barndomshemmet ca 1960. Allt står kvar och används i den dag som idag är, dock ganska så mycket förändrat. Fotot är taget från den gamla vägen, som vid samma tider avvecklades och en ny byggdes mellan huset och skogen. Skogen är stor, 1,5 km till hjortronmossen – och moster hade lika lång väg, till sin motsatta sida av mossen. Man kände på lukten när man närmade sig våtmarken, sen var det bara att kolla solens läge och ta fasta på ett landmärke och rikta blicken nedåt. Vilken fröjd!Det relativt höga och branta berget kunde bestigas på två ställen, och där fanns också en ”soffa”, där nioåringen och äldre Eva, som här, satt och ropade ”kuckuu” åt folk som cyklade förbi där nere – och de undrade varifrån ljudet kom. Nära soffan fanns vår koja, där stommen utgjordes av en kantrat träd som en sten bromsat upp. Vi lekte på en massa fantasifulla sätt. Kottar, käppar, gropar, stenar, mossor användes. Vi plockade och åt bär. Tuggade på harsyra och stensöta, släckte törsten med kråkbär. Matsäck? Va?

OO:s skog idag? Har många skogar! Lekfullheten fortsätter på den egna tomten, omgiven av skogsbitar:Hälleberget. Ett infall gjorde att den kasserade stolen placerades där. Vår lilla väg är alldeles nära, ser ni den röda bilen? Städas upp ibland, när andan faller på. Utsikten från stolen:Skogen sluttar ner mot gårdsrabatten, här den lägsta och torraste delen. Gårdsplanen, Lilla Mhys hus, bostadshuset skymtar till höger, och trädgården fortsätter in i det gröna…Vägskogen, även den skönt torr med blåbärsris och rishögar (insektmegahotell) som vittnar om OO:s framfart. Nära den större vägen, ni ser trafikmärket, ett hus till vänster om det, och en vit bil… Gillar, men…den sluttar nedåt mot trädgården, och snart täcks vegetationen av de förhatliga örnbräkena. Chilihuset, och bortom det äppelgården i blom. Och en massa sly som inte syns så bra ännu, så OO kan också glömma det.Tibastskogen, så vacker tidigt på våren, men sen, suck. Hallonsnåren täcker allt. OO vill ha den som lövskog, med björk, lönn, ek, asp (på nåder, en) – men också sälg och en gran. OO underhandlar med hjärnan. Nån ska bort. Här skymtar också en bil på stora vägen, till vänster utanför bilden finns växthusen, likaså chilihuset, nu sedda från andra sidan. Och planterade korgviden, som växer två meter per år.Största tibastbusken. Det finns flera, de ploppar upp här och där, när OO äntligen lärt sig att känna igen dem.Den här växer också lite här och där, och snabbt dessutom. ”Paskanmarjanpensas”, sa en fd granne, ”skitbärsbuske”. Svår när den är ogräs, d.v.s. växer på fel ställe. Lätt att avverka, men svår att bli av med. F.d grannen tände en brasa på dess plats, då kom den inte upp mera. Ganska vacker om den växer tillräckligt långt borta.Trädstammen till vänster och liljekonvaljbladen vid fötterna är ”egna”, men skogen är grannens. Ser skön ut, men där finns bedrägliga stenar som blir värre och värre ju längre norrut man går. Vänder 180 grader och styr österut nära tomtgränsen mot norrDen här gamla murruinen väcker fantasin. Markerar ingen nutida gräns. Vem, när och varför? Ingen vet svaret. Gammal torparmark. Den här urskogen hör till tomtens område, en annan bild:Urskogen som är ganska så ”blötmarkad” får växa som den vill. Träd som faller får ligga kvar. Också insektbefrämjande. Skyddar tomtens växtlighet mot norr.Eklund. Den heter så, i obestämd form. Här härjade OO i höstas, och de fyra naturliga ekarna har verkligen placerat sig i en vacker böj. En gammal parabolantenn tronar i mitten. Regn gör den till ett fågelbad som också används av de vingburna. Också en idé… Väntar nu bara på att klanen Eklund, vänner sen ungdomstiden, skall bli galna nog och komma på besök så att vi kan ta likaså galna foton! En Granlund finns bakom, både picea och abies. Urskogen till höger i bilden, bakom insektmegamegahotellen..

Den sista skogsplätten ber OO att få återkomma till, vad det lider. Om OO lider. En del av den finns i vedlider. Tro inte att de här är OO:s första namngivna skogar, nähä. De första, för 60+ år sedan, var bara lite mera hemliga…

8 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Anita
    Jun 06, 2020 @ 10:29:20

    Skogen … skogen … skogen. Har alltid varit min favoritplats sedan spinkiga barnsben. Förstår heller inte hur man bara går rakt fram, stannar och fikar, kollar mobilen och sedan vänder och går rakt fram igen. Tycker om att läsa om ”alla dina skogar”. Vägskogen, Tibastskogen, Urskogen. Just urskogar tycker jag om. Finns en som vi brukar besöka. Alla ljud och dofter som finns där. Mystiken …

    Inatt har vi fått efterlängtat regn och det lovas mer i eftermiddag. Härligt! Något nationaldagsfirande är det ju ändå inte i dessa tider. Det ska sändas digitalt. Vi kommer dock att fira vår egen traditionella nationaldag i uterummet.

    Ha det gott!

    Gilla

    • Märtha
      Jun 06, 2020 @ 15:14:54

      Jag gick en gång med en äldre farbror i en liten skog där han kände varje träd, berättade… Beslöt att nån gång göra lika. Nu gör jag det. Och när jag har så många skogar på nära håll är det bara att sticka sig in på några minuter… Igår fick vi regn från öster, 10 mm. Idag har vi fått regn från sydväst, 7 mm. Och ett nytt regnområde kommer snart, också från ert håll. Naturen och odlarna tackar! Trevlig nationaldag!

      Gilla

  2. Ingrid
    Jun 06, 2020 @ 11:03:15

    Skogarna och omgivningarna förändras. Jag bor ju nu bara ett stenkast från mitt barndomshem och i skogarna där jag tar mina promenader lekte vi som barn och jag går där och försöker känna igen mig. Det är stört omöjligt!
    Ån, där vi seglade med båtar som vi snidat i Jeep-Oles verkstad, finns inte längre. Väten där vi åkte skridskor om vintrarna är också borta. Järnvägen där vi hoppade fram med cyklarna över syllarna är borta de också och där är nu en grusväg. Pappas väldigt spännande dynamitkällare, där jag var övertygad om att källargubben bodde, är också borta. (Pappa drev en järnaffär och sålde dynamit och ammunition).
    Fast det är väl inte att begära att allt ska vara sig likt efter 70 år.
    Kram, Ingrid

    Gilla

    • Märtha
      Jun 06, 2020 @ 15:12:10

      Nej, jag har också svårt att känna igen mig i barndomsskogarna numera. Men när jag en gång kom upp till ”berg nummer två” på väg till hjortronmossen sa det bara klick, jag visste precis var vi lekte en gång…

      Gillad av 1 person

  3. Lena i Wales
    Jun 06, 2020 @ 12:31:17

    En trevlig tillbakablick.
    Hjortronmosse, wow!
    Soffa och koja, barndomsminnen.
    Fin lantlig miljö.
    Ha det bra!

    Gilla

    • Märtha
      Jun 06, 2020 @ 15:10:21

      Jo, den hjortronmossen har gett åtskilliga ”guldkilon”! Jag trivs i skogen på mitt eget sätt, avskyr mig själv när jag traskar omkring på vårvintern för att få upp konditionen, tänker då bara på flåset, strövar inte. Måste ge mig ”råd och tid” till det också… Mina ”hemskogar” granskas oftare, en och en i gången…

      Gilla

  4. Karin Eklund
    Jun 11, 2020 @ 08:21:47

    Hälleberget med stolen är ljusigt som ett motiv för att måla av.
    Skogen betyder mycket också för min del och även om jag har vuxit upp i Mariehamn så var det aldrig långt till skogsgläntor och mysiga ställen med vattensamlingar och så vidare. Nu står det ”höghus” på de flesta ställena där jag lekte som barn. Men vissa små skogsdungar finns fortfarande kvar och det händer att jag vandrar där när jag får tid över på mina stadsresor. Här har jag andra skogar runt omkring mig. Många kalhyggen men fortfarande några plättar nästan oförstörda annat än att Alfrida har smekt dem våldsamt.
    Är det en falsk fläder du visar ? Skitbärsbusken? Har aldrig sett tidigare.
    Murruinen känns. Någon har lagt varje sten i den någon gång med drömmar om sin framtid. Eller kanske utan att drömma.
    Ha en fin dag Märtha, tack för skogspromenaden!

    Gilla

    • Märtha
      Jun 11, 2020 @ 09:01:09

      Hej, Karin! Något fläderaktigt är det, jo. Jag ”hamlade” en rätt kraftig buske i november, nu har den över halvmeter långa nya skott… Skall kanske följa den och göra en ”sammanställning”… Jag har, som synes, alltid haft en förkärlek för skog, och i min hemby 1979 – 2010 tror jag att jag kände skogen bättre än alla grannar. Köpte lantmäteristyrelsens grundkartor och studerade och vandrade, skidade… Nu rör jag mig på mindre områden, delvis beroende på en fot beter sig konstigt… Men det finns att se på ändå…

      Gilla

Bloggstatistik

  • 48 085 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: