Modern pedagogik förr i tiden

”Årskursintegrerad undervisning, årskurslös nybörjarundervisning”… OO läste i lokalbladet om att lärare informerats om sådana nymodigheter. ”Oj, så fina ord”, tänkte OO, ”sådant var man ju med om som skolelev på 1950- och 60-talen, och det var inget annat än vanlig skoldag!” Undrar om läraren Martin Kempe hade gått på kurs och lärt sig allt det där, eller…?

I Brännars folkskola följdes en reducerad läroplan – tja, hette det så? Ingen skolchef av idag kan näppeligen förklara ordets innebörd. Men det fungerade. Vi hade ingen finska under våra 6 eller 7 skolår, men Kempe dunkade i stället i oss svensk grammatik. Och den sitter kvar, många torde vara överdängare i den dag som idag är!

14 augusti 1957 inledde tre 7-åringar sin skolgång. De två pojkarna hade sällskap av sina mammor första skoldagen, medan flickan fick nöja sig med fyra år äldre storasyster. Ingen av de två var överförtjust i arrangemanget. Lilla OO hade helst gått ensam, men hon kunde inte cykla och de dryga två kilometrarna var den dagen för långa för att gå ensam. Klass två bestod av en pojke. Vi var på fyra olika nivåer från första början. Kempe öppnade läseboken ”Vi på Solgård” på måfå nånstans i mitten, och där fick den lilla flickan börja läsa. Pojkarna började på sida ett, ”mor ror och far är rar” (det var visst så det stod där? 🙂 ) och fick sen avancera i egen takt. Lika med skrivning, räkning. Fyra elever, fyra olika ”individuella läroplaner”, årskurslös nybörjarundervisning.

Fram till mitten av september tillbringade de fyra varje dag i skolan, sex dagar i veckan, fyra timmar per dag. Då tog ”storskolans” elever vid, klasserna 3-7, och tillbringade fem dagar per vecka i skolan. Ettorna och tvåorna hade då enbart lördagsskola. I mitten av maj ändrades ordningen igen, och skolavslutning med betygsutdelning skedde i mitten av juni. En enda lärare för alla, Martin Kempe, född 1907.

Inne i skolsalen ca 1960. Biblioteksskåpet bakom unga OO. Pulpeterna flyttade närmare varandra för fotograferingens skull.

Men det var inte riktigt sant. Hans hustru Edit var också lärare, och arbetade i en annan skola, men handarbete (syslöjd) höll hon för oss flickor. Och pojkar, åtminstone första året. Alla tre stickade vi en pannlapp. OO:s liknade en kjol, med linning och allt. Sen fick vi flickor kämpa med korsstygn, broderi på lakan och dynvar, hålsöm på ett vitt förkläde, en stor docka med utstyrsel… Och pojkarna höll till i slöjdsalen.

Elevantalet i hela skolan var alla OO:s år cirka 20. Något år efter att OO gått sitt sjätte år drogs skolan in. Men hur klarade Kempe av fem klasser på en och samma gång? En nioåring skiljer sig ändå från en trettonåring vad gäller tänkande och intressen. Årskursintegrerad undervisning, förstås. Växelkurser. Tyst arbete varvat med ”läraren berättar, undervisar, föreläser och förklarar. Klasserna 3-4 bildade en grupp, 5-7 (senare 5-6) en annan. Först introduktion till tyst arbete, sen var det bara att koncentrera sig på sitt och stänga öronen för alla intressanta geografi-historialektioner. Svårt. Ibland hade någon i ”tysta gruppen” svårigheter med något, t.ex. i räkning, då fick en som hunnit längre order att hjälpa och förklara. Ibland hjälpte man varandra utan att Kempe inblandades. Han torde ha noterat det i positiv anda.

Skolfoto framför skolan 1962. Lärarbostaden rakt bakom eleverna, slöjdsalens tre fönster och skolsalens fönster längre till höger.

Ibland var det naturlära ute, då var alla likvärdiga. Nja, en del var bättre och mer intresserade; svårigheterna bestod oftare i att hitta rätt ord på ”högsvenska”. ”Brännheksla”, kläckte en elev – det heter ju ”brännheksLo” på dialekt (klart ä, tjockt L). Kempe hade svårt att hålla sitt ansikte neutralt. Kempe förstod inte dialekt, han skulle alltid tilltalas på normalspråk. När han väl blivit pensionerad hörde OO honom tala precis samma språk som alla andra bysbor i butiken. Hans sätt att lära oss att skilja på språkvarianterna.

Gymnastiken var ingalunda könsindelad. Kalla dagar avbröts lektionerna av ett ”håll värmen”-rörelsepass. Skolans gårdsplan var stor, och där spelades en enkel variant av boboll. Alla var med, OO hörde till de sämsta. Bollsport har alltid varit konstigt. Vi lekte i ”Elviras hagan”, sluttningen mot bäcken som ledde till träsket. På vintern gjorde vi skidspår i skogen. Kempe skidade först, sen kom alla elever och spåren blev lämpligt hårda på en gång.

Kempe hade bin också, kuporna fanns precis utanför bilden nedan, längst till vänster. Vi lärde oss lite om dem också. Undrar om sådant skulle tillåtas inom en skolgård idag… Bin blir en annan historia här, i ett senare skede.

Brännars folkskola, invigd 1925, avvecklad 1964. Den gamla kärrvägen och Elviras hagan syns bra. Bilden ur Oravais sockens historia.

Den lilla skolan på landet gav en mångsidig fostran, den var årskursintegrerad, nästan årskurslös, var och en hade sin inofficiella läroplan, långt innan sådana ord introducerades i pedagogiken. Och OO hann lösa sista uppgiften i räkneboken aningen före pojken i den högre klassen.

9 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Nancy Lökfors
    Maj 28, 2019 @ 08:49:56

    Jag gick tydligen i en riktigt stor skola. Vi var bara två klasser i samma rum. Ettan och trean, tror jag. Sista året för mig, fyran, satt vi samman med femman, vill jag minnas. Vilken chock att komma till stora flickskolan i stan med 40 elever i samma klassrum. Det tog minst en termin att komma över chocken.

    Gilla

    • Märtha
      Maj 28, 2019 @ 10:32:47

      Var satt tvåan då? Nåja, när jag kom till mellanskolan (som också var reducerad på sitt sätt, endast fyra klasser) var vi 57 nybörjare, dock i två grupper. Men det var många ändå, och det var skönt att ”bli bortglömd” på lektionerna då och då. Följande klass var 48 och fick inte av någon anledning delas första terminen…

      Gilla

  2. Anita
    Maj 28, 2019 @ 09:57:19

    Gillar hur du skriver Märtha. Det är så levande och jag känner mig som jag är där. Och jag kunde inte göra annat än tänka tillbaka på min egen skoltid. Det där med att gå lördagar i skolan minns jag. Vi avslutade alltid med ”roliga timmen”. Jag som normalt var väldigt blyg sjöng ofta en sång solo, fattar inte att jag vågade. Ofta var det någon populär sång som låg på Svensktoppen på den tiden. Oj vilken nostalgi. Tack för att du för en stund tog mig tillbaka till minnenas skolkorridorer.

    Ha en fortsatt fin vecka. Hoppas ni har varmare än vi, här är det nästan så att vinterjackan måste fram igen.

    Kram Anita

    Gilla

    • Märtha
      Maj 28, 2019 @ 10:28:27

      Tack för det, Anita! Hos oss fanns inte ”roliga timmen” på schemat, hela skoltiden var ju rolig! På något sätt lyckades vår lärare göra skillnad på ”roligt och mindre roligt”, skall skriva ett inlägg till, tyvärr blir det då inte så många bilder… Här är också kyligt, 15 plusgrader känns som betydligt mindre… Sparar rabattkrypet och gör skottkärrsarbete i stället… Ha det gott!

      Gilla

  3. Lena i Wales
    Maj 29, 2019 @ 19:38:17

    Jag har aldrig gått i det vi kallade B-skola, tror jag. Med två klasser i samma sal. Utan i klasser med jämnåriga och ca 15-20 elever.
    Att ha ännu fler årskurser i samma sal, kunde inte var lätt, men gick säkert bra.
    Ja, nymodigt med ”klasslöst” vet jag inte om jag kan säja, snarare en repetition.
    Ha det bra!

    Gilla

    • Märtha
      Maj 30, 2019 @ 10:28:17

      Något av det bästa med mina första skolår var att ”beblandas” med unga i olika åldrar, uppleva olikheter i ålder och kunskap. När jag kom till den stora mellanskolan hade jag ibland svårt att komma ihåg att hela klassen gjorde samma sak… Och jag lärde mig koncentration, även om jag fortfarande distraheras av ljud. Tror att jag skulle ha ännu svårare att ”blunda med öronen” annars!

      Gilla

  4. Karin Eklund
    Jun 10, 2019 @ 10:15:34

    Vilket minne du besitter Märtha! Du kommer ihåg allt det där som jag också borde komma ihåg men som har fallit ordentligt i glömska ända tills idag då jag äntligen har givit mig tid att i lugn och ro läsa ditt inlägg som fick mitt minne att vakna.

    Ett år senare än ditt påbörjades mitt första skolår (1958 )i Övernäs skola i Mariehamn, inte alls lika vacker som din skola Brännars var och kanske fortfarande är. Men likväl så var det en ren idyll. Mot dina två kilometer att gå, bodde jag bara ett kvarter bort från skolan, en kort sträcka av Köpmansgatan krävdes innan ett litet skogsavsnitt skiljde mig och min skola åt. De sista skutten tog jag över stock och sten och så var jag framme.

    Ja, samma lärare hade också jag i alla folkskole-år innan lyceet vidtog. Margit Berg var en jättebra lärarinna. I handarbete hade vi en annan som hette Rut, i historia Margits man Otto, men i övrigt håll hon alla ämnen med oss under fyra års tid.
    Den svenska grammatiken var viktig och det får vi ju vara väldigt glada för i dagens läge, när ingenting tycks vara heligt längre när det gäller modersmålets utveckling ( avveckling stundtals).

    Tack för ett härligt inlägg!
    Jag tittar in igen på nästa så småningom. Tack för att du sänder dem åt mig per e:post.

    Ha en fin försommarmåndag!

    Gilla

    • Märtha
      Jun 10, 2019 @ 11:22:45

      Tack, Karin! Vår lärare Kempe köpte skolan, den hölls i gott skick länge. Hans tre döttrar skötte den bra också, men det blev för tungt när de inte bor alltför nära. För några år sedan såldes den, och när jag nu åkte förbi för nån vecka sen är jag glad åt att stora björkar och annan växtlighet täcker den… Och att språket avvecklas, det håller jag med om! Ha det bra, nu är det ”arbetstemperatur” igen…

      Gilla

  5. Karin Eklund
    Jun 10, 2019 @ 10:17:40

    Jag läste ditt inlägg en gång till och ser att Brännars avvecklades redan under 1960-talet. Detta skrivet med tanke på min tidigare kommentar.

    Gilla

Bloggstatistik

  • 40 319 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: