Parentes(en)

Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.

19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.

En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!

Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.

Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.

Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.

På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.

De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.

OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.

Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.

Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.

12 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Karin Eklund
    Apr 18, 2018 @ 08:06:30

    Jag tror att man inte ”på riktigt” kan föreställa sig hur hemskt det var när det begav sig allt det du har skrivit om. Att lämna hus och hem med allt vad det innebar,Ofrivilligt. Arma människor, vilka sår det måste ha lämnat i deras själar.
    Det finns folk på Åland som fortfarande minns när de tillsammans med familjen och deras djur fick gå från allt de ägde och hade till en väldigt oviss framtid.
    Tack för intressant inlägg Märtha!

    Gilla

    • Märtha
      Apr 18, 2018 @ 09:05:17

      Tack själv, Karin, för att du läste och kommenterade! Jag har hört många historier, men enbart av sådana som återvänt och lyckades få åtminstone en del av sin förra egendom tillbaks.

      Gilla

  2. Karin Eklund
    Apr 18, 2018 @ 08:08:26

    En liten fortsättning följer: de som bor på Åland nu hittade hit p.g.a jobb eller äktenskap. De återvände aldrig annat än som besökare många år efteråt. Och kom sorgsna och besvikna tillbaka igen.

    Gilla

    • Märtha
      Apr 18, 2018 @ 09:07:16

      Om jag förstått rätt så bet de återvändande ihop och byggde upp – de som inte återvände såg sen kanske enbart igenvuxna platser. Idag är det svårt för mig att kunna se några spår. Den ryska begravningsplatsen i Degerby syns ju bra.

      Gilla

  3. Lena i Wales
    Apr 18, 2018 @ 09:22:44

    Vilka förhållanden! Svårt att tänka sig när man kommer från lilla lugna Sverige. Fast lugna har vi ju inte alltid varit och inte behandlat alla väl heller kanske.
    En rörande berättelse som ger mycket att tänka på.

    Gilla

    • Märtha
      Apr 18, 2018 @ 09:27:46

      Som skolelev från 1957 och 60-talet till slut fick man inte veta så mycket om denna parentes. På 1970-talet när jag blev nyfiken fanns inte så mycket att läsa. Nu finns det, men ett ordentligt besök på området med guide vore på sin plats. Tack för läsning och kommentar!

      Gilla

  4. Nancy Lökfors
    Apr 18, 2018 @ 15:44:23

    Minns att pappa stoppade mamma, lillebror och mig i bilen och vi åkte till Porkala. Minns inte vilket år det var, men ganska genast efter parentesen. Förstod inte riktigt varför pappa och mamma ville dit. Minns klarblå hus, en konstig färg. Ryssblått kallades den. Och att vi tittade in i en lagerbyggnad av något slag med en massa gamla bilar.

    Gilla

    • Märtha
      Apr 18, 2018 @ 16:13:29

      Klok pappa du hade! Men du var kanske lite för liten. Minnena skulle ju idag förstärkas av foton, men då fotade ni väl inte. Jag är nästan avundsjuk på dig! Jag vill faktiskt besöka Igor – men knappast ett mål för en trädgårdsresa. Skall vi bilda en ny reseförening (utan reseförsäkring…)? (hähähä…)

      Gilla

  5. Karin Eklund
    Apr 19, 2018 @ 20:20:06

    Nu har jag läst om Mofa! Ett jättehärligt inlägg. Jag grät nästan när ni sålde honom och han blev filmstjärna.

    Gilla

    • Märtha
      Apr 19, 2018 @ 20:32:09

      Tack för det! Visst var det lite svårt att sälja honom, men just då var det nödvändigt – min dåvarande man visste att han inte hade så lång levnadstid kvar då.

      Gilla

  6. Carita Liljendahl
    Apr 22, 2018 @ 18:18:56

    Ja, tänk – det finns mycket i vår närmiljö som vi aldrig sett eller upplevt förr!

    Gilla

Bloggstatistik

  • 36 945 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales & Costa Del Sol

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: