Föregångarkvinnor 7

Två av totalt fyra kvinnliga studenter 1889. Storasyster Sanny Olivia blev fil.kand och lärare. Lillasyster, blyg och ful (ja, ja, egen utsago!), blev elegant, slagfärdig och världsvan historiker, doktor, docent, teaterkritiker, kåsör, författare till en stor mängd litteratur (med mera) – och professor. I den viborgska tjänstemannafamiljen fanns ytterligare sex systrar och tre bröder, presenteras inte här lika lite som alla mer eller mindre kända släktingar i snett nedstigande led.

Hon hade sex äldre och en yngre syster att jämföra sig med, och karakteriserade sig själv som ful. Stackarn. Alma Söderhjelm, 10.5 1870 – 16.3 1949. Att rättvist beskriva hennes väg genom livet är svårt, det finns alldeles för mycket material. Mycket utelämnas, och intresserade kan googla och läsa den litteratur som nämns nedan.

Systrarna inledde sina studier det år som Franska revolutionen ”fyllde” 100 år, och Alma föll direkt. Efter magistersexamen 1894 tillbringade hon 2-3 år i Paris, Sorbonne, kom hem och skrev doktorsavhandling och disputerade år 1900, som tredje kvinna i Finland. Om tidningspressens roll under Franska revolutionen. Dispens för docentur vid universitetet beviljades inte. Kejsaren själv ansåg att om Finlands kvinnor får mera rättigheter kommer de ryska kvinnorna också att kräva mera, jaha (om det inte var smått politisk aktivitet som fick kejsaren att dra öronen åt sig). Men 1906 lyckades det, hon blev Finlands första kvinnliga docent (och i hela det Ryska riket). Hon fortsatte jobbet med franska kulturförhållanden och personhistoria, påbörjade verket Jakobstads historia – och sökte dispens för professur 1911 (i en del källor 1913, processen tog tid), men efter en hel del stötande och blötande beviljades inte dispensen. Orsaken var att kvinnor inte kunde avlägga domared, och konsistoriet behövde agera i disciplinära fall då och då. Håhåjaja. Lagen ändrades snabbt, men då var professuren besatt.

Alma kände sig övergiven av universitetet, fick dock ett resestipendium (som plåster på såren?) och bosatte sig i Stockholm, fortsatte arbeta på sina ovannämnda jobb. Förhållandet mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen forskade hon djupt i. I akut penningbrist skrev hon en roman om svårigheten att kombinera erotisk lust och intellektuell samvaro (det blev visst ytterligare några romaner), hon började som kåsör i Dagens Nyheter, med mera. Skrivandet var och förblev hennes liv. Hon umgicks i konstnärs- och teaterkretsar, vänner var t.ex. Albert Engström, Mauritz Stiller, prins Wilhelm. Hon var då den mest kända finländaren i Sverige och förstås hjälpte hon till på olika sätt i Finlands frihetskamp för 100 år sedan.

1927 sade hon upp sig från docenturen, för att ägna sig åt fritt författarskap och journalistik i Sverige. Men ödet ville annorlunda. Det bildades en donationsprofessur i historia enkom för henne vid Åbo Akademi 1927. Hon blev Finlands första kvinnliga professor. Folk visste inte hur man skulle tilltala henne. Professorn? Professorskan (så kallades ju professorernas fruar, inte riktigt rätt…)? Hon rotade sig inte i staden, och när hon med ålders rätt blev emerita 1937 återvände hon till Stockholm och det friare livet där. Hon avled i Saltsjöbaden 1949.

”Ett vithårigt välondulerat bombnedslag” så lär hennes studenter vid Åbo Akademi ha karakteriserat henne.

Morgontidningen:”En vithårig dam på 65, rolig, raljant och mopsig som en femtonårig gamäng. Kvinnoinnehavare av professur – lyhörd för hjärtats vekaste ackord som en tös på 18. Internationell kulturpersonlighet – trygg, klok och jordisk som en bondmora. En av Europas spirituellaste och i intellektuellt avseende säkerligen mest frigjorda kvinnor”.

Karl Gerhard skrev en kuplett om henne där han insinuerade att hon var prins Wilhelms älskarinna. Hon fick frågan direkt på gatan en gång. ”Tänk, vad du är föga historiskt bildad. Vet du inte att det heter mätress i kungliga kretsar”, lär hon ha svarat.

Hon kunde ge svar på tal, hon som som ung var en blyg flicka. Men inte var hon ful, inte! Och hon älskade vackra kläder, ”silkesstrumpor och gredelina underkjolar”.

Hon har skrivit en självbiografi i tre delar. Likaså har Bo Lönnqvist skrivit en biografi om henne. Ännu mera för OO att låna och läsa! Varsågoda och besök biblioteket, ni också!