Glaskonst

Glas kan göra att man råkar illa ut. Man kan gå vilse i diverse glashyttors omgivning (det har man gjort), man kan tappa glas i golvet (vem har inte gjort det?), trampa på glasbitar… Man kan skära upp en fem centimeter lång skåra i höger pekfinger när man tror att man kan hantera växthusglas utan handskar…

Man och man. Slut på mansjukan! OrdOdlaren har provat allt ovanstående – och lite till. Och har haft turen att kunna följa med olika glaskonstnärers arbete på några ställen. Glömmer tid och rum. Vilket material!

Glasplåtdamen hälsade välkommen vid den lilla hyttan på Red Hill, Mornington Peninsula, Victoria, Australien. Där jobbar hustru (norskfödd!) och man och två söner = lärlingar. Härliga glasfigurer, tack och lov (eller motsatsen) så stora att hemtransport kunde glömmas. Snygga kaktusar, elegant fantasiblomma…

Nä. Jo. Ett dammsamlande föremål inhandlades. För vem kan motstå en koala som ryms i handen? Formgiven av mor i familjen.

Far höll för dagen på med ett större projekt. Formade, värmde, satte till glas i andra färger på ytan, snurrade, blåste (nä det gjorde en av sönerna), värmde, formade på nytt…

Lämplig text på värmeskyddsskärmen:”Simplicity is the most complex achievment”. Ungefär: att uppnå enkelhet är det mest komplexa. En rak översättning blir inte så enkel – komplexaste uppnå— Nä. Det blev i alla fall en vas. En stor en. Eller skulle bli. Hade inte hjärta att fota slutresultatet. Föll i golvet. Hundratals skärvor. Inte ett ilsket ord, inte en stamp i golvet, bara att sopa upp. Händer varje dag, en halv timmes precisionsjobb är ajöss på en sekund. Att det blir så skall man också lära sig i den branschen.

Glada är de ändå… Nja, vet inte om de här glasansiktena är självporträtt, fanns vid en vägg på gården bland de andra utekonstverken. Så kan man ha det när man inte har snö och slask och frost och halka och annat väderelände. Som här. Nu. ”Glashal gårdsplan”, jo, OO tackar…