På väg över klotet

Den som har gjort en resa har något att berätta. Sant. Svårigheterna är dock minst två. Den ena: i vilken ända skall man börja? Den andra: vad vill publiken – läsarna – höra/läsa. Tja, valet är ert, om ni fortsätter eller inte. Skriver ändå!
Att resa. Resa? Sitta, gå, köa, rusa… Spana efter ibland rätt väl gömda skyltar genom luktboutiquer (varför skall man alltid tvingas gå genom sådana?), förbi flaskor med diverse spritinnehåll, lyxonödighetsmärkesprylar och svagt lockande caféer. Allt för att till slut hitta rätt utgång (gate) bara för att konstatera att den ändrats i sista stund. Nåja, lite äventyr skall man ju ha.

Och efter en resa med flera uppstigningar och neddimpningar kan man vara säker på att man är säker och att man säkert är den man är. Ens EU-pass kollas på de mest kreativa sätt både av mänskliga ögon och av maskiner. Sätt detta dokument på en avläsningsplatta (ibland fungerar den första, t.o.m…) för att öppna en grind, gå in. Vänd dig nittio grader och glo in i en rund linsliknande grej. Om en stund verkar apparaturen ha gjort sin analys, du är verkligen du, och följande grind öppnas. Du är fri.
Fri till säkerhetskontrollen, ja. Inför varenda eviga uppstigning. bort med jacka, eventuellt bälte, skor. Alla vätskor synliga. För säkerhets skull står en funktionär och frågar om vätskor, krämer, datorer… En annan, något uttröttad, sitter och glor på röntgenbilderna. Själv går du genom en port, och allt är klart. Om det inte piper för ditt konstgjorda knä och ytterligare en funktionär gör allt för att hitta det där vapnet du gömmer nånstans. hur då hitta. Deras händer flaxar lätt som fjärilsvingar över din kropp och du förklaras säker för flygfärden.
Förutom den där gången för något år sedan. Minst varannan väska öppnades ändå. En medresenärs panflöjt misstänkliggjordes, synades i alla ändar och fördes till vidare granskning. Utfallet okänt. OO:s kamera väckte synnerligen högt intresse. Funktionären tog ett stadigt tag i den dyrbara apparaten, OO uppmanades följa efter med slarvigenpackat handbagage. Lotsades till ett litet rum där en annan viktighetsperson synade manicken, tog fram två stora topspinnar och förde dem över bärremmen, satte pinnarna i en plastpåse – och där var det. Ut med kärringen bara! Vad kunde ha hittats? Bakterier? Farliga? Det gjordes ingen anteckning på påsen. Förunderliga äro kontrollörernas metoder.

Hong Kong. Kön in till planet gick i snigelfart. Orsak: alla resenärers handbagage genomsöktes. Sex funktionärer i full fart vid sina bord. Vad ville de (inte) hitta?
Men i slutändan står ändå belöningen. Sandalväder, inga sockor. Trots ibland lite kalla sydliga vindar och en och annan regnskur.

Hemma igen är det dags att åtgärda skrivabstinens, bloggläsningsabstinens, kosordsabstinens, dagstidningsläsningsabstinens, patiensabstinens… Blott dygnet blir rättvänt om någon dag.