Etermedia-aktiviteter

Finlands radio firar. 90 år. De första sändningarna från AB Finlands Rundradio (OY Suomen Yleisradio) gick ut i etern 9 september 1926. Två år senare kunde man lyssna på radio i hela landet.

”…att befordra folkbildningen, att utbreda nyttiga meddelanden, att förskaffa förädlande och oskyldigt tidsfördriv. Vid sammansättandet av programmen skall landets vardera språkgrupp beaktas.” Så sade direktör Viherjuuri 1926.

Väder, musik, diskussioner, idrott, språkkurser i engelska, barnprogram, gudstjänster, radioteater… Bredare och minsann mera lössläppt i dagens läge. De som var med då när det begav sig skulle inte känna igen sig alls idag. Inte i studion, inte tekniken – eller i ordval. Tyvärr blir det lite väl flamsigt i dagens flödesradio.

Logo

Logo

OO:S mamma traskade i tioårsåldern till handelsmannen i byn för att lyssna till underverket, tillsammans med hela halva byn. Byns enda radioapparat var lite knepig att ställa in, morfar lär ha klarat det. OO cyklade i samma ålder till olika grannar för att se på TV. Sveriges TV, med prinsessbröllop och olika trevliga ”shower”. Ibland var vi över tjugo personer i Gerdas och Ragnars vardagsrum i början av 1960-talet. När OO var tolv kunde hon få se på TV hemma. Den hette Monark och kom med i flyttlasset till sydligare nejder fjorton år senare. Då behövde apparaten ett kraftigt slag i höger sida för att gå igång med myrornas krig. Efter en dryg halvminut klarnade bilden.

Fota vardagsförempl, som TV-apparater? Nej, här var den livliga katten huvudsaken, zoom fanns inte 1970, så Monarken fick komma med...

Fota vardagsföremål, som TV-apparater? Nej, här var den livliga katten huvudsaken, zoom fanns inte 1970, så Monarken och lite till fick komma med…

Verkligt radioaktiv var OO en sommar, som sommarfågel på lokalradion i Vasa. Rattade en bil med rattväxel (aldrig tidigare, aldrig senare i livet), parkerade på smala ställen, intervjuade bönder, 4H-ledare och ringde polisen om heta tips. Och TV-fotografens arbete fascinerade allt mer. Men nej – den killen övertygade:”Studera färdigt! Fota och filma och klippa kan du göra på fritiden!” OO åkte till studiestaden, fick sin fil.mag – och blev lärare. För första lönen köptes bästa radiogrammofonen i affären!

TV-erfarenhet? Några. Den första i slutet av samma gyllene årtionde, med namn och titeln ”dansdemokrat” i rutan. Intervjuades av Kalle Sahlgren, lång som en stör och lite till. OO, då som nu, 1,58 i strumplästen. Vi stod på samma golv, och det märktes när intervjun kunde beskådas i burken. Logistiken till inspelningsplatsen, dansbanan i Rejpelt, sköttes av en vänlig bysbo. Han var, som alla andra i byn, på bröllop i Maxmo den kvällen. OO:s familj hade inte bil. Så var det då. Och att vara med i TV var stort. Mycket stort.

Radioaktiviteten i form av lyssnande är mindre nuförtiden, synd nog. Därtill finnes många orsaker, bl.a. se ovan. TV-apparaten dominerar. På gott eller ont. Nåja. Man behöver inte stirra på skärmen hela tiden. Man kan samtidigt t.ex. skriva blogg, handarbeta, lösa korsord, diska – nästan. Men inte när Hercule Poirot löser mysterier! Lyssna på radio och köra bil, det går. Så göres alltid. Och en radio kan man lämpligen ha med sig när man skurar krukor, städar i vinterträdgården, putsar lök, ordnar till med dahliarötter m.m. inför vintern. Inte TV då, inte.

Och så har man allt i den där apparaten i fickan som fortfarande kallas telefon. Om man ids installera appar, knappra fram… Annat var det med etermedierna för 90 år sedan!

 

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Karin Eklund
    Sep 12, 2016 @ 23:45:05

    Nå, jag ids inte jag. Installera appar och knappra fram. Det får duga med min lilla gsm utan vare sig den ena eller andra möjligheten att finnas till ännu mera.
    Jag kommer också ihåg den första tv-n, som fanns hos grannarna i nedre våningen på två våningshuset. Där träffades alla som bodde på samma gata. Andaktsfullt tittade alla noggrant på testbilden och så på de få program som man fick titta på som barn. Robertino sjöng sig in i alla hem, O sole mio var populär.
    Radio hade vi när jag var barn, en som var av brun hårdplast av något slag, det hette någonting som jag inte minns längre. Däremot minns jag dammlukten, lite bränd och tittade man noga in i de små perforerade hålen på baksidan av radion så kunde man se lampor eller liknande. Ja, nog har det gått framåt alltid…

    hälsar Karin

    Gilla

  2. Carita Liljendahl
    Sep 17, 2016 @ 14:41:20

    Mycket härlig och nostalgisk bild, tror att många har sådana där i sina gömmor!
    Ganska hemskt då man numera nästan aldrig låter göra pappersbilder och sätter dem i album. Exet och jag höll på med det, men sedan skilsmässan har jag inte sparat bilder på de sättet – de finns på minnespinnar, på cd-skivor, på bloggen, på Facebook… men det är nog inte samma sak…

    Gilla

    • Märtha
      Sep 17, 2016 @ 14:59:44

      Mitt pappersbildsarbete tog slut 2009. Då inträffade dödsfall, förlovning och giftermål inom familjen, och det tog bara slut. Förr gjorde jag alltid pappersbilder av de bästa bilderna. Resonerar nu som så att ingen vill ha bilderna efter mig, så skräp samma…Och nu skall jag gå ut och fota årets julkort – om jag lyckas med motivet!

      Gilla

Bloggstatistik

  • 17,525 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: