Bilder bilder bilder bilder…

En kamera var en konstifik apparat på 1950-talet, åtminstone för en liten flicka. Folkskolläraren hade en. Med vidhängande ljusmätare och mörkrum på vinden. Allt lite invecklat, mytomspunnet, nästan hemligt och farligt. Men otroliga bilder blev det!

Barndomsbilderna är få. Apparat för detta ingick inte i familjebudgeten. De bilder som finns har gäster och bekanta med kamera med tagit. Ibland tillkallades någon för uppdraget att föreviga någon händelse. Första egna manicken var ”cocacolakameran”, ärvd av Storasyster (som jobbade på bar och lätt kunde samla in de tjugo behövliga korkbihangen). Den packades tyvärr in i den snygga gula mjuka väskan, klämdes fast på cykelpakethållaren och medcyklades 57 kilometer från Vasa till hembyn. Uppackningen visade att den kraftiga fjädern på pakethållaren hade klämt in objektivet. I och med det var dess saga all, i början av 1970-talet.

Intervjuuppdrag för assistenten på studieinstitutionen vid Åbo Akademi gav lämpligt med pengar, och så kunde canoneran inledas. Den varade i så gott som exakt 40 år fördelade på tre trogna apparater. Och så det plåtades! Film var dock ett problem. Det gällde att sätta in filmen snålt, då kunde man få upp till 27 bilder på en film som det stod 24 på. Alltid, åtminstone på resor och utflykter, gällde det att se till att ha reservfilm i fickan. Och pengar till framkallning, alltid några dagars väntan på bilderna…

Diafilm! Billigare – tja… Men bra i yrket, det företogs en och annan resa till länder som gav lämpligt bildmaterial till religionsläraren, som dessutom började extraknäcka som reseföredragshållare. Island var populärt, likaså Indien… Roligt och givande. Men billigare? Det behövdes projektor, duk, ramar – och pysseltid. Och nu står allt bara där i sisådär prydliga lådor och väntar på ytterligare organisering och digitalisering. Snart, jo!

                                                                      Obs, en del av dialådorna…

Pojkarna i fotoaffären tjatade:”Köp digitalkamera! Då kan du radera alla dåliga bilder med en gång!” Svar:”Jag tar inga dåliga bilder!” På analogtiden ägnade man ju tid åt att måtta, sikta, komponera, backa och svänga medan motivet väntade – om det väntade. Och blev det en dålig bild så vändes den till humor med en fyndig text i albumet. Det finns ”några” album, som synes nedan, de flesta enligt devisen ”din gäst skall kunna få fullt utbyte av dina bilder utan din direkta medverkan”. Gärna lite kluriga bildtexter med knorr – men datum, namn på folk på bilden, plats och eventuellt sammanhang så gott som alltid noterat. Nåja. Det finns en hög oinlimmade foton också, orsaken må bli onämnd här.

Tre hyllor med album, de flesta från de senaste knappa fyrtio åren…

Det digitala har helt tagit över. Sju – sjutton bilder på samma motiv, digitalkamera nummer två, allt lagas i datorn, telefonens kamera bidrar också till lagrets omfång. Nu har projekt utrensning inletts. Bort med dubletter och nästandubletter, dåliga bilder, bilder på allt som inte direkt känns igen, bilder på annat onödigt… Flera hundra har raderats redan nu. Resten skall förses med behövlig information. Datum finns ju automatiskt, tack och lov. Har tyvärr med sorg i hjärtat kastat flera gamla album som tillhört avlidna personer. Intressanta bilder, men när både vem, vad, när och var är onoterat, så… Tja. Vem vill ha OrdOdlarens bilder ”sen”? Någon annans problem, troligen.

Allt detta aktualiserades av att Erica Back sjunger på Brinkhall utanför Åbo i dagarna. Visste att en kurs under studietiden hållits där. Hittade några bilder i album från 1973, kunde jämföra med hennes på nätet. Huset är ordentligt restaurerat, men igenkännbart.