I kyrkbänken…

… kan man roa sig på många sätt. Enda regeln som gäller är att inte störa andra, därutöver är allt tillåtet. Och bänkarna är inte så obekväma, många kyrkor har placerat ut sittdynor, en del bänkar har fotstöd – men vill du syssla med nån form av skrivarbete får du allt trixa till det. Lite. En hård mapp fungerar ofta rätt så bra.

Mest har det på senare tid suttits i kyrkor när körer har övat – med korsord (lämpligt i korsformade kyrkor…) och äpple (frestar inte någon annan…) i beredskap och användning. Det vet alla trogna facebookföljare. Förstås blir det konsert efteråt, och då åker alla attiraljer ner i väskan, och koncentrationen med öron och ögon är total. Ljudet, förstås, men även kontakten kör – dirigent upphör aldrig att förtrolla, förvåna och fascinera. Fler tillfällen, fler kyrkor erbjuds rätt snart. Borde börja föra bok över korsordskyrkorna!

Bäst som det är sitter man också på en och annan gudstjänst. Häromsistens (ett av favoritorden) beredde organisten/kantorn OrdOdlaren stort nöje. En verklig orgelkonstnär som broderade ut psalmackompanjemanget med alla möjliga krusiduller, bl.a. fågelsång. På orgel. Han visslade inte fågellåtar, som somliga gör till vardags… Han spelade! En annan gång kommenderades meningheten upp i bänkarna mitt under predikan – för att dansa. Och däremellan är det urbota tråkigt, rituellt, opersonligt, väl inövat (?) och långrandigt.

Då börjar man se sig om. Nedåt först. Några stenhårda russin i psalmboksställningen. Ha! Rester av ätna äpplen på golvet. Dålig städning, eller uttråkade… Nej, inga fördomar!

Mitt i den betraktelsen kom predikan. Koncentration anbefalldes. Tyvärr inte alla gånger på innehållet, men alltid på fraseringen. Det tycks hända något med en person när han/hon (inte hen i den här bloggen, inte!) börjar predika. Allt som kallas vanligt tal är som bortblåst. Då säger [paus] man saker på ett helt [] annat sätt än i vanligt [] tal. Man har något [] viktigt att berätta och är så [] angelägen om att få [] det sagt så [] man… Tja. Vanligt tal, pauser vid slutet av en fras är puts väck. Fascinerande. Rädd för att någon skall avbryta? OrdOdlaren har förundrat, frågat – svar har inte kunnat ges. Den speciella predikofraseringen fortsätter, i de flesta kyrkor i Svenskfinland. Andra kulturer har inte studerats lika intensivt, vilket mer än gärna medges.

Det går bra att se uppåt väggarna också. Likaså häromsistens, i kyrkan i Kvevlax nära Vasa, såg naturen utanför lite fyllolik ut. Kollade, fotade (obs, efter gudstjänsten). Gammalt vågigt glas i en del rutor, nyare slätare glas i andra. Skulle gärna vilja veta glasrutehistorien. Ta själv en titt, förstora upp och betrakta!

Vågigt, slätt, vågigt...

Vågigt, slätt, vågigt…

 

En annan ruta, träden får en ny dimension!

En annan ruta, träden får en ny dimension!

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Carita Liljendahl
    Maj 05, 2016 @ 10:22:31

    Du har en förmåga att se och höra detaljer och beskriva dem så att man ser allt framför sig 🙂

    Gilla

  2. Lena i Wales
    Maj 05, 2016 @ 12:53:20

    Instämmer med Carita ovan!
    Ha en fin helg!

    Gilla

Bloggstatistik

  • 15,493 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: