Klassresan

A är en bokstav, B en annan. Likvärdiga. Skriv A-klass och B-klass, och associationerna blir annorlunda. Klass VA, klass VB landar hoppeligen nånstans mittemellan. Ibland gjordes förr ändå klassindelning i skolan så att A-klassiterna kände sig förnämare!

Vad jag minns började jag i en B-klass, tillbringade ett år i en A-klass, indelningsgrunderna var jag inte bekant med. Gick dit jag anvisades. Men sista året i mellanskolan tillbringades i VB, säkert som amen i kyrkan. Vi var 25 flickor, alle man och kocken med. Undervisningsköket bestämde. Hälften av oss kunde kocka senare på dagen, var inte beroende av skolbussar. En av oss hette Kock i efternamn. Klass VA bestod av alla pojkar och ”resterande” flickor. Pojkarna kockade inte på den tiden i den skolan.

Var A-klassen bättre? Hade de det bättre? Ja, flickorna där hade ju alla pojkar som direkta klasskamrater – kanske vi kunde koncentrera oss bättre? Tro det den som vill. Men vissa saker var verkligen bättre i A-klassen.

Hälften A, hälften B, men klassfotot gemensamt. Rätt!

Tavelsvampen, till exempel. Det ändrade vi på. Bytte sämre mot bättre. Snart nog märkte vi att pekstickorna också kunde byta plats. Sagt och gjort. Återintagningsraider gjordes, men flickklassen gav inte upp. Stor glädje när en löstagbar lucka i klassrumsgolvet upptäcktes, dit åkte klenoderna inför rasten. När gömstället upptäckts av spanande spioner placerades en stol på luckan. I stolen satte sig den lovande spjutkastaren (som sedermera blev muskelbyggare). Henne rubbade ingen, och hon hade flyktväg genom det närbelägna fönstret ifall högre makter uppenbarade sig.

Hur äventyret slutade? Minns inte. Visste lärarna om det? Jag antar att de hade hjärtligt roligt åt oss. Speciellt när en delegat från VB stegade in i VA mitt under pågående lektion  – ”Jag skulle bara ta den här” – tog svampen och lämnade förvånade elever och lärare tysta och gapande. Perfekt anfall!

Vår något torra och sura och oftast reaktionslösa lärare i finska kom en dag in till lektion i VB, beredd att stänga dörren med en speciell knyck, eftersom den aldrig gick ordentligt fast. Hon blev stående förvånad, tittade i några sekunder – dörren gled nämligen elegant in i sin ram, passade perfekt. Men hon sade inget. Vi hade däremot svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr. Några handlingskraftiga flickor hade nämligen i något obevakat längre ögonblick gjort ett utbyte av dörrar, A-klassens mot B-klassens. Hur den eskapaden avgjordes är också höljd i dunkel. Tycker mig minnas att vaktmästaren Erik blev inblandad…

Rätt så oskyldiga men kreativa nöjen! Kanske vi också påverkade anskaffningsprocesser och byggnadsvården, ho vet. Aderton (arton lär vara ‘rätta’ formen…) av oss fortsatte följande år i gymnasiet i nästan samma utrymmen i Vörå. Vi bildade en ny klass med nya småtokiga eskapader, alla ingalunda ihågkomna, men…