Bilar, bilar… En av de mer speciella!

Bilar var Reijos passion. Bilförsäljare (och -skojare på skoj), njöt bakom ratten, intresserad av alla möjliga tekniska finesser, reparerade, fixade, restaurerade, muttrade och putsade. Han kom över en Morris Mini årsmodell 1964, och började bygga upp den till sin dotter med ett villkor: hon skulle aldrig kalla honom ”iskä” mera. En dag kom hon glatt springande hem, slet upp ytterdörren ropandes ”kuuleppas, iskä” – och höll på att bita tungan av sig. Fadern Reijo gick lugnt till telefonen, ringde mig och erbjöd mig köpa, som han lovat tidigare, ifall… Det var på det sättet jag fick min första riktigt egna bil. Tidigt 1980-tal.

Namnet blev Alina, förstås, eftersom registerplåten var ALI-25. Och hon var klart en hon, fråga mig inte varför. Inga säkerhetsbälten (bilbälten), de hade gjort henne till en ryggsäck. Topphastigheten, i medvind, nedförsbacke och med hemlängtan, var sisådär 90 kilometer i timmen. Ingen bil att göra omkörningar med precis. Ypperlig tålamodstränare.

Enkel var hon också. Nä, dubbel på sina sätt. Hon gick förstås igång med att nyckeln vreds om i startlåset, men sen skulle motorn startas med att man tryckte med höger tumme på en knapp nästan på golvet – men ändå bekvämt placerad. Växling mellan hel- och halvljus skedde med vänster fot. Två små vipur  på instrumentbrädan, den ena för belysning, den andra för… för… för vad? Det har varit en och annan bil sen dess…

Men hon tog mig hem i väder som väder. Snöyran efter en julfest där min folkdansgrupp uppträtt var värst. Några minusgrader, full storm, tätt snöfall vågrätt. Att stiga ut ur bilen i folkdräkt (fållvidd 2,8 meter) för att skaka vindrutetorkarna fria från issörja var mer än ett äventyr, dock nödvändigt några gånger. Resan var ungefär femtio kilometer i längd, det blev nästan två timmar i tid. På den några kilometer långa rakan genom platta åkrar försökte jag placera Alinas ena hjulsida i ett knappt märkbart tidigare hjulspår, men var ändå inte säker på om jag fanns på åkern eller på vägen. Hon var ju smalare än andra bilar.

Det var förstås före mobiltelefonernas tid, min man väntade otåligt, öppnade garagedörrarna på direkten när han skymtade bilens lyktor, jag körde in och pustade ut. Öppnade motorhuven. Där var vitt. Packad snö. ”En sån här bil kan bara inte gå!” Men Alina, hon gick hon!

Inser att jag gick fram med osanning för några rader sedan. Snön 26 april gillade hon inte. Hon stod med nosen i vindriktningen och strömfördelaren sög i sig fukt för brinnkära livet. Då gav hon upp. Inte ett liv förrän hon blev torkad och omskött på bästa sätt, vila på plats över natten.

Någon bild på henne hittar jag inte! Blunda, tänk på Mr Bean i bil, och där har ni Alina, om ni i stället för grönt tänker er mörkrött, en nyans som kanske inte alls finns mera, en ”reijoblandning”. Hon stod länge och väntade på den rätta entusiasten, och han uppenbarade sig i början av 2000-talet. Känner inte till hennes senare öden, men en kämpagod, rymlig kaveri var hon!

 

iskä = ungefär ”farsan”     kuuleppas iskä = ungefär ”hörru, farsan”    vipu = ett reglage, som en liten spak   kaveri = kamrat

Kommentering är stängt.

Bloggstatistik

  • 17,525 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: