Körsbär. Ett av de mest odlade bärslagen i världen. Jasså? Och här sitter OrdOdlaren och förundrar sig över den synnerligen obefintliga relation hon under en stor del av sitt liv haft till bäret – stenfrukten – ifråga. Varför? En bra fråga, som man säger när man inte har något svar att komma med.
Har hört lyriska berättelser om körsbärsbuskaget bakom ladan/lidret dit man fick gå för att äta ”efterrätt” när arbetsdagen var slut, om varma körsbär på glassen/gröten i juletid (lämplig tomtemat?), om lyckan när träden blommar… Men först nu, vid relativt mogen ålder, börjar jag förstå!
Först sötkörsbären, Prunus avium, bigarråerna (odlade), fågelbären (vilda, i södra Sverige). De blommar först, ibland så tidigt att inte ens humlorna godkänner flygvädret. Ett helt och två halva träd står nu i våra environger, så korspollineringen i de översvallande blomkvastarna borde ha lyckats (även bina godkände flygvädret i år). Om karten hålls kvar tills de når moget tillstånd, då återstår bara att se vem som hinner först, fåglar eller människor på svajande stegar. Man borde verkligen vara fågel för att nå bären där uppe…
Två halva träd? Ja ett är mycket ungt, ett finns i RAAF:en, där är förklaringen. 🙂
Surkörsbären, Prunus cerasus. Rätt bra blomning i dem också, kart finns, så samma väntan där. De träden är tack och lov lite mindre, ett kan åtminstone skyddas för fåglarnas framfart. Om karten – – se ovan. Önskar och hoppas, och vid mognaden är det bara att utmana balanssinnet. Och efter plockandet sitter man där och petar ut kärnor, saften rinner längs armarna och strittar åt alla oupptänkliga håll och bildar nära nog outplånliga fläckar på de mest oväntade ställen. Allt för godis till glassen, yoghurten (t.ex. i morse), festpajerna, med mera. Och många uppskattar en burk i present.
Ett litet chokladkörsbärsträd finns också, snarare en buske, som inte lär bli högre än två meter. Gillar. Inte många bär på kommande, men goda! I sanning ingen linslus, gömmer sig bakom körsbärsblommen på bilden ovan.
Fåglarna har ju andra små körsbär att festa på, till exempel amerikanska häggkörsbär, eller pilvikirsikka (molnkörsbär) som trädet lämpligen kallas på finska. Trädet ser verkligen i verkligheten ut som ett luftigt moln när det blommar, svårt att fånga på bild. Blommorna avvikande, som synes. Inte människobär.
Slutkläm: jag har fått en stadig relation till körsbär av flera slag. Tack för det, BJR! Se tidigare inlägg, trädbild 3 och 4.
RAAF = RehabiliteringsAvdelningen för Anfrätta Fruktträd. Bjuder då och då på överraskningar.
Skogsnuvan
Jun 20, 2015 @ 10:18:21
Här finns det inga körsbär tyvärr. Det är faktiskt ett av mina favoriter och nu finns det i affärerna och jag köper heller dom än jordgubbar. Jordgubbar åt jag mig less på eftersom vi hade jordgubbsodling för självplock och där låg man och rensade och rensade och åt och åt.
GillaGilla
Märtha
Jun 20, 2015 @ 12:01:19
Jag har ju också bott 450 km längre norrut när jag växte upp, en förklaring till att körsbär var ett oskrivet kapitel. Men nu finns det härdigare sorter, min syster har!
GillaGilla
Carita Liljendahl
Jun 22, 2015 @ 09:21:23
Roligt med din trädserie och då du skriver om relationen till körsbären, sådant borde man filosofera mera kring 🙂
Fina skyltar vid träden också!
GillaGilla
Märtha
Jun 22, 2015 @ 09:31:36
Tack för det!
GillaGilla