Djuren i mitt liv 3b: Hundar

Tusse skulle hundvalpen heta. Men det föll sig bara inte. Det blev Tuttan, av någon outgrundlig anledning. Och han opponerade sig inte, den så småningom tuffa pojkhunden. Han lystrade riktigt bra till sitt namn – men ännu bättre till en annan signal: när pappa tutade två (eller var det flera?) gånger med traktorns signalhorn. Då kom han som en blixt!

Tuttan älskade att åka traktor. Han njöt både av vägen och av det kommande målet. Han stod på släpvagnen med nosen i vindriktningen, stolt som en tupp. Det spelade ingen roll vad det i övrigt fanns på flakan, högst uppe på hölasset trivdes han minst lika bra. Pappa bara kastade upp iverpaketet. Skällande springande hundar längs vägen och på gårdsplaner brydde han sig inte om:”Jag åker traktor jag!”

Inte alltid så fotogenique, men geni på många andra sätt. Tuttan, alltså.

Inte alltid så fotogenique, men geni på många andra sätt. Tuttan, alltså.

Sorkgrävning var en av favoritsporterna. Ibland syntes enbart svans, bakben och en massa jord som yrde omkring. En av Tuttan vettskrämd sork upptäcktes en gång av en kråka, och under några få sekunder var det tre som bildade en sammanhängande, nästan lodrät konstellation: kråkan, sorken och Tuttan. Den sistnämnda vann, fick ”tyvärr” enbart sorken. Vilken pangbild det hade blivit! Tvätten efter dylika äventyr fick han sköta själv. En hundpäls som är ca 90% finsk spets kräver sällan människorengörningsförsök. Inte alltid vatten heller.

Ormar var ett annat spännande objekt. Tuttan strävade till att hugga bakom huvudet på den spelande ormen, men lyckades ju inte alltid. En gång hann ormen före, högg till i Tuttans hals. Efter den eskapaden låg han i höet i föusladon, vi förde mat åt honom, jag låg där och höll honom sällskap, pysslade… Troligtvis njöt han av uppmärksamheten, för när han en tid därefter drabbades av ormbett i tassen, då var han så sjuk, så sjuk – när någon familjemedlem var inom synhåll. När han trodde att ingen såg, då var han hur frisk som helst.

Matkoppar var ett problem. För människorna, kanske. Roliga att bära omkring, gömma och söndra enligt Tuttan. En gång uppenbarade sig en helt främmande matkopp, som han hämtat hem själv från någonstans. Till slut formade jag en skål av lera, tjock som bara den. Fyllde den med mjölk och ställde in den i brännugnen, där blomkrukor brändes i 920 grader. Den blev fint glaserad och hölls på plats. Och dög att äta ur.

Föusladons golv låg en halv meter över marknivå. En bra plats för sådant som inte så gärna fick träffas av traktorframfart, som t.ex. en korg med små kattungar. Specialkorgen för det ändamålet var en gammal s.k handarbetskorg, ca 25 centimeter hög. När ungarna vuxit till sig började de klättra upp och bege sig ut på små utflykter. Kattmamman och människorna var snabba med att förpassa rymlingen tillbaks i korgen. En klumpeduns hann t.o.m. ut på gårdsplanen, iakttogs av pappa i föusi, mig i köksfönstret – och av Tuttan. Innan någon annan hann göra något var Tuttan framme vid ungen. Med is i magen såg vi hur Tuttan tog ungen i munnen, vände, hoppade upp i föusladon och släppte ner klumpen i korgen. Tuttan, som utan att blinka bet ihjäl råttor med ett enda knax…

Kattorna, ja. MacMillan (se kattinlägget) och Tuttan var inte vänner, hatet kom mest från kattens håll. Tuttan tog det med stoiskt lugn, katter var inte så mycket att bry sig om. Kor ville han gärna skälla på och kommendera, med de brydde sig inte, till hans stora förtret. Totalt sett var det 0-0-läge vad gäller de djuren, liksom.

Visst var Tuttan kopplad när lagen så krävde, men på landet på 1960-talet var inte så absolut. När hans mun var blå visste vi att blåbären på andra sidan vägen var mogna. Och när livet blev trist sprang han iväg för att hälsa på – och få godbitar av – Faster (1½km) eller Moster (ca 5km), helt på egen hand – alltså på egna tassar, utan tvåfotat sällskap.

Kommentering är stängt.

Bloggstatistik

  • 15,493 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: