Kontaktskapande enligt 1960-talet

”Men hur gjorde ni då, när ni inte hade mobiltelefon?” Ungefär så formulerade sig tonåringen till sin mamma, 40+. ”När ni hade ärende till Någon, Honom, var Förtjust, ville Träffas…?” Och 40-plussarna i sällskapet började tala om det pinsamma med EN trådtelefon, mitt i huset, alla hörde, vem som helst kunde svara…

Och 60-plussaren undrade. Ringde Någon Sån? Ringde jag? ”Telefonen är till för korta meddelanden”, hette det på 1960-talet. Minns inte när telefoncentralen avskaffades i hembyn, men medan den fanns var det ju nästan riskabelt att ringa i Sådana ärenden. Inom kort visste ju då hela byn och lite till!

Konfirmationen, det år man fyllde 16, var vattendelaren. Före det cyklade vi omkring i byarna på lördagskvällarna, med stränga hemkomsttider. Vi var ”ute”. Men var? Inte fanns det samlingslokaler, inte caféer. Trappor, broar, mjölkpallar (mjölkbryggor). Vad vi gjorde? Nåmen, vi var ju ute! Vintertid och om det regnade var vi antagligen hemma i våra egna hem eller några hos någon kompis. Och om någon blev mera intressant, liksom? Tjaaa… Hände sällan. Vi var ju barn, högst femton, haha. Man kunde ju erbjudas skjuts på mopeden, förstås, och då hålla om föraren lite mera…

Sen blev det dans i Danskulturens Förlovade Land, Österbotten. Strikt system, enkelt att ”fråga chans” utan att behöva prata ens. Först måste man ju komma sig till själva tillställningen, förstås. Ibland gick det en dansbuss, men annars var det bara att ta till hemmatrådtelefonen och ringa någon av de bilburna byspojkarna. Oftast fick jag åka med. Glesbygdstillvaron och kutymen var sådan, tack och lov.

Systemet då? Danstillställningen började alltid med vals, klockan 20.00, nästan enbart flickor på golvet. Efter ungefär en halvtimme var ”kohandeln” igång: när orkestern tog de första tonerna i en ny låt böljade vågen av pojkar mot muren av danslystna flickor, och uppbjudandet var igång. De flesta pojkar kunde bjuda upp artigt och belevat med en blick, en nick, ett-tre ord, en utsträckt hand.

Under dansen kunde man placera och röra handen enligt känsloläget, kommunicera. Om flickan satte handen närmare pojkens nacke, så… Och pojken kunde visa sitt intresse med att föra sin hand över ”den lodräta mittlinjen” på flickans rygg, lite väl vågat en aning nedanom midjan… En annan spelplan var hur mycket man dansade kind mot kind, man dansade ju oftast långsam foxtrot eller nån sorts tango.

Vid tiotiden var det paus. Att bjuda upp till ”första efter pausen” visade också gryende intresse. Och visst, Han kunde bjuda upp flera gånger under kvällens lopp. Tillställningen slutade alltid med tre damernas, sista herrarnas och sista valsen. Och om den man bjöd upp till första damernas kom tillbaka till sista herrarnas så behövdes inte mera. Då kunde man prata direkt, om man inte gjort det förr, stämma träff till följande danstillställning – och han kunde bjuda på skjuts hem. Tror jag. Eventuellt avhämta hemifrån till följande träff, men jag vet inte. Det hände inte mig så ofta.

Andra och tredje damernas försökte jag oftast tillägna mina trägna, trygga och trevliga och rytmiska  danskavaljerer, pojkarna från byn, som oftast uppfyllde nämnda kriterier. Men även andra bekanta på olika sätt. En flicka bjöd sällan upp en pojke som hon inte dansat med förut.

Stelt? Konventionellt? Jovisst, men bra för det mesta. Vi försökte ändra på det på olika sätt. Vi ville ha ”varannan damernas”, ”sekahaku” (blanduppbjudning?), dansdemokrati. Jag intervjuades i TV en gång, t.o.m. Titel i rutan: dansdemokrat.

5 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Carita Liljendahl
    Apr 12, 2015 @ 16:45:47

    Ja, det där med att ringa var ju också förenat med att andra stod i kö för att komma till telefonen hemma, eller att det var upptaget då nån försökte ringa och man själv tjattrade länge, länge… eller att föräldrarna morrade nåt om hur dyr telefonräkningen skulle bli 🙂

    Liked by 1 person

  2. macilane
    Apr 12, 2015 @ 20:16:58

    Visst var det bättre förr, mer socialt…

    Liked by 1 person

  3. Ingrid
    Apr 12, 2015 @ 23:28:18

    Ja, tänk när Eva gav sig iväg till Sicilien18 år gammal och ringde hem efter tre veckor och talade om att hon kommit fram. Det är annat idag när ungdomarna övervakas med GPS så fort de avviker hemifrån. Vi mammor, födda på 40-talet är ett härdat släkte.
    Ha det gott!
    Kram, Ingrid

    Liked by 1 person

  4. Skogsnuvan
    Apr 13, 2015 @ 10:23:26

    Minns inte att man tänkte så mycket på att man inte kunde ringa så mycket och lika var det här med danserna. Man fick åka med någon från byn. Vi dansade varje fredag kväll på ”Kul i backen”. Min pappa spelade i ett dansband så ibland fick man åka med dom till dansen. Minns när jag var så där 5 år. Då låg jag under en filt i den gamla turnebilen (Bedford) med vinröda sammetssäten och lyssnade på musiken. Redan då började jag bli danstokig och är det fortfarande. Här finns det bara danser på sommaren så du kan tro jag längtar.

    Liked by 1 person

    • Märtha
      Apr 13, 2015 @ 20:24:26

      Jag tror också att vi inte brydde oss så mycket om telefonpladder, vi träffades i verkliga livet – och det hade vi inte behov av varje dag heller. Behoven ökar när möjligheterna finns, kanske. Roligt att du också levt i en ungdomsdanskultur! Jag dansar inte just alls mera.

      Gilla

Bloggstatistik

  • 15,572 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: