Djuren i mitt liv 2: katter

”Jag minns dem alla, mina vänner…” (Lasse Mårtenson). Nää. ”Jag kan inte räkna dem alla…” (Psalmboken) passar bättre. På ett litet jordbruk fanns det förr alltid en eller flera katter, nyttodjur som höll gnagarkolonierna på hanterlig nivå. En och annan fågel strök med också, men den som sett svalor störtdyka mot katter inser nog att fåglar kan stå på sig. Visst var också katterna husdjur och keldjur, mest som bonus. Farorna var många, och det var bara att lära sig att överföra de ömma känslorna på följande katt. En insikt som hjälpt mycket senare i livet.

Vilddjur var katterna definitivt inte. En dräktig katt skärpte blicken på husfolket. När hon magrat började spaningarna, spännande för en som skulle bli ”dektiv” när hon blev stor! När kullen väl var hittad skötte pappa om resten, ju förr desto bättre för alla parter. Kattmamman fick ofta behålla en eller två.

Slåmson – officiellt Sirr, om det fanns något sådant – var en gnagarjägare av rang. Hennes en huggtand infekterades, hon led. Denna kära katt placerades i pappas starka nävar, mamma tog hovtången – och vips, tanden borta. En gladare katt har man sällan sett. Hon såg till att hon fick mat, på alla sätt. Hundens mat var god, hon tog för sig. Hunden morrade, visade tänder – hon bara åt. ”Jag var här först”, utstrålade hela hennes kroppsspråk.

20150329_011422_resized

Ståtliga stora vita McMillan, med ”angoragener”, hämtades från grannbyn. Han var tuff, gav alltid hunden en match vid konfrontation. En effektiv genspridare, och snart nog kom alla upptänkliga varianter i kattklanen, i både färg och fason.

20150401_122714_resized

Lurvibus, gul och långhårig, medan brodern Rustibus (jo, de båda på bilden är syskon…) var mera ADHD.

20150401_122858_resized

Lårvin, långhårig svart med liten sned vit haklapp och elegant svansföring var ett underbart exemplar. Och senare kom en svart långhårig som inte kunde jama, men nog snarka så det hördes i hela huset. Då hade min syster övertagit kattaveln, jag var redan utflyttad. Då blev det snäppet mera åt keldjurshållet, med tre djurälskande barn blir det bara så.

På 1980-talet anlände gener av norsk skogskatt till byn. Det blev nästan  en skild kattras. Bland dem den till södra Finland av mig importerade Lillisan, liten, lätt som en fjäder, tuff och MIN. Veterinärdoft var absolut inte hennes favorit. Jag stickade på kvällarna, hon på nätterna. Båda njöt vi av verksamheten, jag gav upp. Innekatt, keldjur i allra högsta grad.

Lillisan älskade att hitta nya vistelseställen...

Lillisan älskade att hitta nya vistelseställen…

När jag tio år senare kom hem med Tosca, då blev Lillisan tjurig, sur och ilsken på mig i två veckor. Trots att hon var moster åt honom, men det förstod hon säkert inte. Hon såg bara en rival. Tosca var min sista katt, en präktig, tungt vägande frass. Och Tosca behöver inte vara ett kvinnonamn. Stjärnan i operan Tosca heter Floria Tosca, tolka det som ni vill.

Så här kan man hjälpa när matte sätter upp nya gardiner...

Så här kan man hjälpa när matte sätter upp nya gardiner…

Långhårig, mysig, kelen, hängiven – allt som krävs av en katt som är keldjur och sällskap. Han låg på min rygg när jag hade gallstensanfall. Han låg på mitt bröst, vid min sida, i min famn när jag grät. Han låg på skrivbordet när jag rättade prov. Vi gick tillsammans ut efter morgontidningarna, han i koppel, prydligt som en skolad hund. Med mera. Han fick flytta till ett gott hem när han var knappt elva år gammal. Han blev lyckligare, jag blev lycklig, den nya ägaren överlycklig. Men inte den nya ägarens kanin, som tidigare regerat i hushållet. Tosca satte den på plats.

10 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Nancy Lökfors
    Apr 01, 2015 @ 21:45:57

    Katter är härliga. Jag har haft två, den andra, Bobi, stod ut med mig i 16 års tid. Det har ingen annan karl klarat av. Och han är den enda karl jag klarat av så länge… Och vem som var herr i huset? Gissa. Och Bobi älskade blommor av alla slag, men när jag köpte kattgräs åt honom så bara rynkade han på nosen, tittade snett på mig med minen ”tror du jag vill äta sådan här skit?!?!?”
    Nancy

    Gilla

  2. Ingrid
    Apr 01, 2015 @ 23:58:11

    Här, eller rättare sagt på Stenstugu, har alltid funnits katter och mycket skulle jag kunna berätta om dem, men de allra sista, mina älskade Svarten och Grållen som vi blev tvungna att ta bort när vi flyttade, lever kvar i mitt minne för alltid och jag saknar dem oerhört, speciellt Grållen…….
    De som följt min blogg har också fått följa Svarten och Grållens under de 11 år de levde, för jag vet inte hur många foton jag har lagt ut på dem och hur många historier jag har berättat om dem.
    Kram, Ingrid

    Gilla

    • Märtha
      Apr 02, 2015 @ 00:13:18

      Ja, det här är bara ett skrap på ytan. Om Lillisan och Tosca, och om deras föregångare, Lilla Kissan, kunde jag skriva en bok. Det blir kanske mera om deras liv längre fram. Men först skall det komma lite om andra djur. Just nu lever jag djurlöst, och det känns, konstigt nog, bra. Har oupphörligt haft djur att sköta och bry mig om 1979 – 2012. Underbart, men även ansvarsfullt och bindande.

      Gilla

  3. Skogsnuvan
    Apr 02, 2015 @ 14:59:28

    Jag saknar min sista katt som hette Oskar. Han var halvt norsk skogskatt och var den märkligaste katt jag haft. Han trodde att han var hund och följde med överallt. Däremot var han lat och ville åka på axeln när jag gick hem. Han badade bastu med mig och drack öl ur träskopan men det skulle bara vara pripps blå annars struntade han i den. Ölkorv gillade han även om den var stark. Jag saknar den katten för liknande får jag aldrig igen. Önskar dig en GLAD PÅSK

    Gilla

    • Märtha
      Apr 02, 2015 @ 15:17:04

      Tack för det, det skrattet behövde jag just nu! Katter kan minsann ha vanor… Min mormors katt lär också ha badat bastu och vägrade dricka mjölk om det inte var en skvätt kaffe i. Lillisan hade många små egenheter, tyckte om att sitta vid diskhon och leka med vattenstrålen, t.ex…

      Gilla

  4. STORA SYSTER
    Apr 02, 2015 @ 18:28:44

    Så har vi ju Hittebarnet som nu vid 8års ålder lärt sig att när jag säger: Dags att gå ut, långsamt stiger upp och ”knallar” iväg.

    Gilla

    • Märtha
      Apr 02, 2015 @ 21:41:01

      Joo.. Skulle gärna ha nämnt henne också, för hon är ju speciell – men jag har ju inte del i henne, så att säga. Var det inte så att den där som inte kunde jama inte kom upp i övre våningen heller?

      Gilla

  5. Carita Liljendahl
    Apr 06, 2015 @ 09:53:33

    Så många katter ni haft! Jag är mera hundmänniska, men katter är roliga att följa, t.ex. när de leker med sin mat, spanar på ett byte och sedan flyger i väg osv.

    Gilla

    • Märtha
      Apr 06, 2015 @ 10:07:28

      Jag har lite svårt att veta vad jag gillar bäst, katt eller hund. Katt har funnits i mitt liv nästan hela tiden, hund i enbart lite på tjugo år… 🙂

      Gilla

Bloggstatistik

  • 15,493 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

%d bloggare gillar detta: