Slengtjälka

 

Glada gossar för 40 år sedan

Helt rättstavat ord, ja. Mitt modersmål. När, var och hur jag har åkt sådan senast minns jag inte på rak arm – inte om jag kröker den heller, vilket jag just försökte. Flera har jag sett, både i verkligheten och på bild. Och åkt, det har jag. Hör till fastlagstisdagens tradition, men är inte enbart en enda dags företeelse. Har troligen inte heller något att göra med folktro och förutspående av årets skörd, som ju ”åka långlin” har, det som nu ersatts med att åka pulka. Undrar vilken av studentföreningarna i Åbo som får bästa linskörden i höst?

Och slengtjälkan, snorrbåttjin (slängkälken, snurrebocken) hölls/hålls ju länge på plats när den väl är ihopbyggd. En stadig stolpe ända till sjöns botten i isen, en ”arm” ut från den, en kälke i ändan av armen. Några sitter i kälken, andra driver armen runt. Det går undan! Armen görs så lång som man vågar. De som sitter i kälken får skrika så högt de bara vill…

Bilden ovan är 40 år gammal, som synes ett väl gulnat tidningsurklipp, jag ber om förståelse för bildkvaliteten. Bildens kälke är en enda inomhusvarianten jag sett, kanske världens hittills enda. Tur att jag fotograferade den, negativet har jag tyvärr inte sparat. Platsen är scenen i ett ungdomsföreningshus i norra svenska Österbotten, 1975, som den som har god syn kan se. Hur byggarna fick pålen i mitten att hållas på plats var och är för mig en gåta. Jag har ett starkt minne av att frågor besvarades med ett snällt och brett leende. Minns också att den var en total överrraskning för festdeltagarna. Och en åktur kostade en mark, även om det av förståeliga skäl inte blev så många varv för var och en.

Byggs slängkälkar fortfarande? De kräver ju hållbar is, förstås. Det finns flera benämningar, och den som användes i samband med den här festen kommer jag alltid ihåg: Firrmärre, eventuellt firrmärrä. Ett härligt ord. Rätta mig, den som kan!